Fagerlund: Symboliskt för hur Malmö fungerar

Foto: TOBIAS NYKÄNEN / BILDBYRÅN
FOTBOLL

ÖSTERSUND. Saman Ghoddos sköt, Ken Sema sprang och publiken på Jämtkraft flåsade ikapp när Malmö FF plötsligt bestämde sig för att vara Malmö FF.

Det här var inte den bästa himmelsblå insatsen vi har sett, långt ifrån.

Trots det vann storebrodern i slutändan, och det är på något sätt symboliskt för hur hela den här klubben fungerar.

Med förra årets allsvenska duster i bakhuvudet var det ofrånkomligt att mötet mellan Malmö FF och Östersund på papperet kändes lite extra i nervsystemet.

Den muskulösa, självsäkra storebrodern mot den minst lika kaxiga lillebrodern, som visserligen aldrig lär växa om i storlek men som både hörs och syns runt om i fotbollslandet ändå.

På förhand var det fördel storebrodern, tyckte MFF, och föga förvånande ansåg lillebrodern att det var precis tvärtom. Östersund flexar musklerna som bäst hemma i Jämtland och det borde rimligtvis vara en fördel att slippa ta sig de 848 kilometerna fågelvägen till Skåne.

Den sedvanliga influensaepidemin som brukar härja kring de kalla vintermånaderna hade drabbat båda lagen. Sotirios Papagiannopoulos fick klara sig utan parhästen Tom Pettersson i mittlåset och en av de nyare himmelsblå adepterna, Egzon Binaku, lämnade sent återbud.

Tungt ansvar på Bachirou

Eftersom även Oscar Lewicki missade mötet på grund av skada, lades tungt ansvar på en återvändare. Fouad Bachirou gjorde ÖFK sju miljoner kronor rikare för några månader sedan och ikväll hade han uppdraget att hålla det centrala mittfältet stabilt tillsammans med Mattias Svanberg.

Den första halvleken ramades in av en sanslös himmel färgad i violett och blev kanske inte de mest underhållande 45 minuterna vi har skådat. ÖFK hade, som väntat, mycket boll med Ken Sema och Saman Ghoddos som ständiga hot för MFF:s försvarslinje. Skåningarna ville också vara med och kontrollera vilket resulterade i få lägen, även om hemmalagets var något hetare. Bachirou och Svanberg höll ihop men spelare som Sören Rieks och Arnor Traustason hade mer att önska.

Europaäventyret rann ut i sanden

I den andra halvleken fortsatte ÖFK att producera en hel del framåt inklusive ett gäng fasta situationer. Här finns däremot MFF:s styrka, försvarsspelet, och det som slank igenom fångade Johan Dahlin upp. Klockan tickade på och för varje minut tycktes publiken på Jämtkraft bli allt mer ängsliga. Inte så konstigt kanske, det närmade sig slutet och den som har hängt med vet att det var under den perioden som ligamästarna var som allra giftigast förra året.

Så även i dag. Markus Rosenberg slängdes in på planen och just som firma Ghoddos/Sema jobbade fram ännu ett nytt läge vände Malmö på steken, eller snarare spelet. Alexander Jeremejeff löpte mot målet, petade ut bollen till Traustason och plötsligt stod det 0–1 på resultattavlan. Semas ribbträff med några enstaka minuter kvar måste ha svidit rejält i det Östersund som så gärna ville återupprepa Europaäventyret. I stället rann den sista sanden ut och när domare Mohammed Al-Hakim väl blåste i pipan kändes det som att luften gick ur hela Jämtland.

Inte vunnit sedan 1989

Det här var inte det bästa Malmö FF vi har sett, långt i från. Trots det hade storebrodern vunnit igen och det är på något sätt symboliskt för hela den här klubben att det görs på det här viset. ”Cupajäveln”, som den så rättfram kallas på skånska, har inte hamnat i det himmelsblå nästet sedan den 29 juni 1989.

Nu är det plötsligt väldigt nära. Oavsett om det blir AIK eller Djurgården som står för motståndet i finalen lär det krävas något alldeles extra för att bryta sig igenom den här sanslösa lagmoralen. Det gäller i alla fall att få hål på den innan minut 79.

Ladda ner Sportbladets egna app du också 00:20

GRATIS! Ladda ner Sportbladets app i iPhone & Android.

ARTIKELN HANDLAR OM