Grät som en femåring som just förlorat allt

FOTBOLL

Simon Bank: Torres skulle byta ut precis allt mot just den här pokalen

Foto: Torres tårar efter straffdramat.

MILANO. För två år sedan förlorade Atlético Madrid en final med några sekunders marginal.

Vad kan vara värre än det?

Jo, det ska jag tala om: att förlora så här.

Det är inte enkelt att förklara exakt vad den här matchen betydde för Atlético Madrid, men det går att försöka.

En majnatt för två år sedan stod backveteranen Juanfran på en fotbollsplan i Lissabon efter att ha förlorat sitt livs största klubbmatch, efter en slutsekundskvittering av Sergio Ramos.

Plötsligt fick han en tv-kamera uppkörd i ansiktet.

Hur kändes det? Hade han något att säga till alla de supportrar som grät på läktarna?

Juanfran strök ett finger genom skägget innan han svarade.

– Tja, de ser oss vinna, de ser oss förlora. Vi har världens bästa fans och vad jag vill säga till dem är att de kan vara lugna, vi kommer att spela Champions League-final igen.

Det tog bara två år för dem att rulla stenen upp för backen igen. Och så dröjde det bara en kvart innan en offsidestående Sergio Ramos var där igen och styrde bollen i mål.

Klart och tydligt offside

Det var ett tungt mål av en titan till lagkapten. Men framför allt var det klart och tydligt offside.

Atlético Madrid kallades ju länge för El Pupas, de gnälliga eller de förbannade, ett öknamn som de gav sig själva efter finalförlusten mot FC Bayern för 42 år sedan.

Men de rullade upp stenen för backen då, de gjorde det igen för två år sedan.

Och nu: Ett offsidemål i nacken? En ribbstraff av Antoine Griezmann?

Äh, det var bara till att spotta i nävarna och börja kånka den där stenbumlingen en gång till.

Real Madrid fick matchen gratis från start. Zinedine Zidanes välbalanserade innermittfält (Casemiro-Kroos-Modric) ströp Atletis kontrings- och passningsspel och vore det inte för monstermålvakten Jan Oblak hade de dödat matchen både en och två gånger.

Nu gjorde de inte det.

Zidane stod där nere i sin mörka kostym och sina bruna skor, han vankade av och an, vevade vildsint med armarna.

Den tredje januari stod han vid sidlinjen i La Roda, på en arena som tar 3000 personer i en provins som elakt brukar sammanfattas med meningen ”Albacete – caga y vete” (”Albacete, skit och stick”). Han stod där som b-lagstränare, låt vara i världens största klubb, och var lite sur över två tappade poäng mot ett bottenlag i tredjedivisionen.

145 dagar senare stod han på San Siros innerplan med ena handen på Champions League-bucklan.

Men greppet var inte särskilt fast.

Aldrig slutat tro

Atleti överlevde, så småningom hittade de alternativa lösningar. Först rullade de sig metodiskt fram via sin vänsterkant, och i paus bytte Diego Simeone system och spelare som så många gånger förr.

In med Yannick Carrasco, 4-3-3, tremannamittfält med Gabi, Koke och Saúl Ñíguez.

Det allra mest fascinerande med Cholo Simeones lagbygge är så klart arbetet, att han lyckas få så här bra spelare spela så här laglojalt, att han byggt och byggt på nytt med helt nya spelare utan att tappa kvalité.

Men det är ju inte allt.

Det var Simeones taktiska flexibilitet som tog Atleti tillbaka in i den här finalen, resten handlade om det där som de rödvita skrivit banderoller om före avspark:

Tus valores nos hacen creer – er moral får oss att tro.

Under hela den här våren har Atletis fans slutit upp bakom slagorden ”nunca dejes de creer”, sluta aldrig tro.

Och ibland är ord inte bara ord.

Med tio minuter kvar skickade Juanfran in ett inlägg på volley. Carrasco (hans mamma är född i Sevilla och Real Madrid-supporter) vräkte sig fram och stötte in 1–1.

Hål i himlen över Lombardiet.

Torres grät som en femåring som just förlorat allt

Real Madrid hade kramp, de hade problem, men de kämpade sig fram till straffavgörandet, och väl där talade två saker för dem:

Dels att Sergio Ramos vann slantsinglingen och valde att straffarna skulle slås framför den vita väggen i Curva Nord.

Dels att de inte hade några demoner att brottas med.

Real Madrids museum hemma i Madrid tar en och en halv timma att gå igenom om man skyndar på. Atlético Madrids museum klarar man av på tio minuter.

Vad väger mest – tio vunna pokaler eller två förlorade?

När straffläggningen började spanade jag efter Fernando Torres, och tänkte på allt han vunnit.

När han var sjutton avgjorde han finalen i U16-EM. När han var arton avgjorde han finalen i U19-EM. När han var 24 avgjorde han EM-finalen för seniorer. När han var 26 blev han världsmästare, när han var 28 avgjorde han en EM-final igen, när han var 29 sköt han Europa League-titeln till Chelsea.

I veckan erkände att han skulle byta ut precis allt mot just den här pokalen.

– Det här är den viktigaste, mest speciella och vackraste matchen i min karriär. Att uppleva det här med klubben jag älskat sedan jag var fem år kommer att vara annorlunda mot allt annat jag vunnit med andra klubbar eller landslaget. Det här betyder allt för mig.

Juanfran ljög inte, hans Atleti fick spela Champions League-final igen. Den här gången förlorade de eftersom han slog en straff i stolpen.

Torres var den förste som kramade om Juanfran när Cristiano Ronaldo dunkade in den avgörande straffen.

Sedan stod han där alldeles ensam.

Stenen rullade långsamt ner för backen. Och Fernando Torres grät, som en femåring som just förlorat allt.