Vad är egentligen en amerikan? En ryss? En kines?

FOTBOLL

PEKING. Jag vet inte om man får skratta på begravningar.

Men lite roligt är det.

Halva nationalstaten är på väg sex fot under jord, medan vi lallar runt och låtsas att allt är som förr.

Till exempel i en pingishall.

Det måste ju vara ett mindre helvete att vara nationaldemokrat eller nationalsocialist eller bara dum i huvudet på ett mindre ideologiskt vis och försöka reda ordning i det här med OS.

De här tävlingarnas själva livsluft är ju kraftmätningen mellan nationer. Ingen annan gång engagerar vi oss i vad en bågskytt eller curlare sysslar med, och vi gör det för att de representerar en flagga, ett land, oss andra.

I Peking finns fler flaggor än invånare. Det är möjligt att jag räknat lite slarvigt, och jag orkar inte göra om det, men det känns verkligen så. 

Att vara här, mitt i en OS-bubbla där pansarfordon med k-pist-soldater cirkulerar för säkerhets skull, är att konfronteras med nationalism utan att riktigt veta vad man ska göra med den.

Jag sitter i den lilla pingishallen i Peking och ser Jörgen Persson slå Aleksandar Karakasevic, en serbisk backhandslirare som slarvat lite med grundträningen. Flinck räknar efter och hittar utvandrade kineser i 22 andra landslag.

Vad gör det med nationalismen?

Det visar att det mer än något annat är en lek, att besattheten av nationalitet just i OS är en obsolet lek.

De som leker bäst är Renato Gomes och Jorge Terceiro, två beachvolleyspelare som är födda och uppväxta i João Pessoa på Brasiliens östligaste spets. 

De ser ut som Shafts två coolaste mothafuckas till polare, men de har tagit artistnamnen Geor/Gia och de representerar Geor-gien. Postmodernism när den är som bäst.

Strindberg hade rätt

Nationalism är en europeisk uppfinning från början. Upplysningen, franska revolutionen, nationalstaten, krig, allt det där ni vet. I OS (och, förstås, i landslagsfotboll) manifesteras det i en värld där en kille i Säffle kan ha en närmare relation till en tjej i Ulan Bator än vad han har till grannarna. 

Vad säger det, egentligen, om Ryssland att Becky Hammon gör trepoängare för dem i basket? Hon som är amerikanska, så mycket att hon stod med handen för hjärtat under ”The Star-Spangled Banner” när Ryssland mötte USA. 

Det säger inte mer än att Strindberg hade rätt: Där man äter bra, där är ens fädernesland.

Vad är en amerikan? En ryss? En kines? 

Det enklaste svaret i OS är att det är en som försöker se till att USA, Ryssland eller Kina får poäng i medaljligan.

På planet hit läste jag en fladdrig men intressant krönika i The Guardian, där komikern David Mitchell skrev om skillnaden mellan demokratiernas lekfulla nationalism och den mörkare klangbotten i totalitära regimers jakt på självbekräftelse.

Medaljligan kunde, skrev Mitchell, inte bli brutalare ens om de tre sista lagen blev nedflyttade till en annan – sämre – planet. Jag tänker mig i så fall Jupiter, som jag alltid haft väldigt svårt för.

”Inte alltid helt lätt”

Landslagsfotbollen försöker skydda sin nationalism med internationella avtal och begränsningar, pingissporten är på väg att göra samma sak. Och vid simbassängerna stod jag bredvid Sara Nordenstam för första gången på ett par år. Senast jag gjorde det var hon svenska och tävlade för Sverige, nu är hon norska och tar medalj för Norge.

Hennes föräldrar är svenska, men hon har blivit vuxen i Oslo, och när hon pluggade i USA frågade kompisarna om hur det var i hennes land.

Sara Nordenstam märkte att hon bara pratade om Norge. Att hon kände sig norsk. Att hon, på ett sätt som var rätt svårt att formulera, var norsk.

– Det var inte alltid helt lätt, sa Sara. Det där att inte veta riktigt var man hörde hemma.

Det är det inte för någon, och medan kineser spelar mot varandra för Spanien och Singapore så är det kanske det alltihop handlar om. Miljardleken, flaggspelen, färgerna, medaljligan.

Så hör vi hemma en stund.

ARTIKELN HANDLAR OM