En stor klassisk klubb la handen på hjärtat – och slet ut det

Foto: ANDREAS BARDELL och LEEDS UNITED
FOTBOLL

Leeds United är en stor, klassisk fotbollsklubb som betyder så oerhört mycket för så oerhört många.

Så här gjorde de precis: la ena handen på hjärtat.

Och slet ut det.

Det är verkligen helt fantastiskt. Jag menar det.

Leeds United, grundat för 99 år sedan, en fyrbåk i engelsk fotbolls historia, håller på att hämta andan efter ett 2000-tal tryfferat av den allra främsta sortens papphammarsk misskötsel. Det borde vara över nu.

Inga mer guldfiskar inne på Peter Ridsdales kontor. Inget mer League One. Ingen mer tränarsparkar-spastisk Massimo Cellino.

Publiken har kommit tillbaka, Pontus Jansson står längst bak och nickar undan inlägg och tegelstenar, och även om det fattas några hundra miljoner i spelartruppsinvesteringar så är de i alla fall ett lag och en klubb med rätt att börja fundera på det här med Premier League-fotboll igen.

2017 var inte så illa ändå.

2018 har börjat med en oavgjord match, tre raka förluster, pinsamt respass mot Newport County i cupen och ett borttappat klubbmärke.

Jodå. Ett borttappat klubbmärke.

Som en högerextrem salut

På onsdag förmiddag meddelade klubbens marknadsavdelning att de efter ”sex månaders research, med tiotusen tillfrågade människor, var redo för de kommande hundra åren”. Och så presenterade de alltså en ny klubbsköld som med stor sannolikhet är det värsta estetiska magplask som en klubb av den här magnituden någonsin svarat för.

Det står Leeds United på skölden, eftersom akronymen LUFC tydligen är för besvärlig för den nya tidens publik. Yorkshire-rosen, med sjuhundraåriga rötter i lokalsamhället, är utbytt mot en tv-spelstydlig knytnäven-mot-hjärtat-symbol som drar iväg associationsbanorna till ett ödeland mellan latinamerikanska arméhälsningar och högerextrema saluter.

Sex månaders research? Verkligen?

Att supportrar välter internet över ända med sin indignation är väl egentligen ingen garanti för någonting. Ultrakonservatism är supporterns reflexreaktion i de flesta situationer. Men att en marknadsavdelning som leds av Angus Kinnear, som efter ett årtionde i Arsenal och ett par år i West Ham nu bestämt sig för att modernisera och revolutionera Leeds, spottar ur sig en amerikanskt influerad symbol som den här säger mycket om mycket annat också.

Och eftersom det inte är en vänd Arsenal-kanon eller en grafiskt superbegåvad ny Juventus-logotyp, eftersom det sticker ut i all sin välsignade tafflighet, så blir det där budskapet så tacksamt tydligt:

Det handlar om att nå nya grupper, nya kunder, nya pengar. Det handlar inte på något enda sätt om det där som Leeds United låtsas, att hylla sina befintliga supportrar och deras bultande hjärtan.

Samma som tog Arsenal från Emirates

Det gör nästan ingenting längre, och därför är jag uppriktigt tacksam varje gång som någon i hela den här moderna fotbollsgeggan råkar ta ett litet steg över gränsen. Den här veckan har La Liga kollektivt värvat in och placerat ut saudiska fotbollsspelare i sina spanska ligaklubbar, och då kan väl ingen låtsas att man inte skiter fullkomligt i mänskliga rättigheter. Leeds nya klubbmärke är ytterligare ett övertramp av samma sort, den som gör att ingen längre kan låtsas som att den nya fotbollens globala miljardnomenklatura ser fotbollens fotfolk som något annat än utbytbara kunder.

Angus Kinnear var med och flyttade Arsenal från Highbury till Emirates, han var med när West Ham lämnade Upton Park. Han är med och gör Leeds United klubbmärke till en seriefigur.

Redo för de kommande hundra åren?

Jag vet inte hur deras research sett ut, jag vet inte vilka frågor de ställt till de där tiotusen supportrarna. Däremot tror jag att de talar sanning när de säger att det här är ett steg för att bli redo för de kommande hundra åren.

Klubbarna som byggs för den tiden kommer att vara av en annan sort. Det är det som supportrar världen över borde vara upprörda över på riktigt.

ARTIKELN HANDLAR OM