Sydsvensk fotboll nära kokpunkten

I dag lever Malmö med fotbollen igen

FOTBOLL

MALMÖ

Vet inte om jag någonsin sett det tidigare, men i går såg jag en affärsman i övre medelåldern på sta"n strikt dressad i svart kostym, blanka skor, attachéväska - och ljusblå MFF-halsduk! Det säger faktiskt en hel del om vad som hänt med Malmö och fotbollen

Foto: ANDERS DEROS
förvandlingen Allsvenskan är hetare än någonsin - och den sydsvenska fotbollen likaså. "I dag lever Malmö med fotbollen igen" skriver Sportbladets fotbollsexpert Stefan Alfelt. De här Malmöfansen håller med all säkerhet med om det.

Lokalpatriotismen har alltid varit extremt stark här. En Malmöbo imponeras inte av någonting eftersom man vet att ingenting kan göras bättre någon annanstans.

En logisk följd av detta resonemang är att en Malmöbo heller aldrig behöver jaga upp sig och visa känslor ens när exempelvis det egna favoritlaget vinner SM-guld. Triumfen är ju bara en bekräftelse på det man redan visste.

När Roy Hodgson ledde MFF till fem raka seriesegrar i slutet av 80-talet sjönk publiksiffrorna stadigt. Malmöbon konstaterade med en kvävd gäspning att MFF som alltid var bäst och brydde sig inte, trots att det var ett lag som spelade underbar fotboll och som innehöll hälften av de tongivande spelarna som 1994 spelade hem VM-brons till Sverige.

Då var det fullständigt otänkbart att få se en distingerad gentleman korsa Gustav Adolfs Torg med en ljusblå halsduk runt halsen.

Bra med degradering

I dag lever Malmö med fotbollen.

Om detta är ett sorts facit så var degraderingen från allsvenskan det bästa som hänt MFF på år och dag.

Revanschlusten som väcktes engagerade inte bara de redan frälsta och inbitna fansen på ståplats. Återigen blev det viktigt för Malmös invånare hur det går för deras lag i allsvenskan. Att det sen dessutom fötts en så exceptionell talang som Zlatan Ibrahimovic i staden kunde ju inte ha tajmats bättre.

HIF har rest sig - och vinner

Den som är intresserad av att se underhållande fotboll gör sitt livs misstag om han eller hon missar någon av de hemmatcher MFF spelar före den 2 juli. För då flyger Zlatan till Amsterdam och vi får troligen aldrig mer se honom i en svensk klubbtröja igen.

Jag tror dock fortfarande att Helsingborg vinner allsvenskan i år.

Även om det just nu går lite knackigt. Seriens bredaste trupp blir allt tyngre ju längre serien pågår och Alvaro Santos kan inte plötsligt ha blivit en dålig spelare.

Man bör tänka på att HIF som nu ligger fyra poäng efter ledande MFF i fjol vid den här tiden var totalt utdömt.

Ett lag i spillror som riskerade nedflyttning, Nanne Bergstrands avgång krävdes och Champions League var ju rent av pinsamt att ens tala om.

Vi vet hur det gick och vi vet hur nära HIF var att ta guld. I år ger man inte konkurrenterna det försprång de fick förra säsongen.

Före seriestarten trodde jag att Trelleborg skulle ramla ur allsvenskan.

Det tror jag faktiskt inte längre.

Ologiskt med tanke på starten men i dubbelmötet med AIK har Trelleborg hittat tillbaka till sitt enkla kämpande spel. Det kommer att räcka till nytt kontrakt. Vinnarvapnet tristess förlorar man inte heller, vilket befarats.

Vångavallen blir inte så värst mycket mer inspirerande för motståndarna att spela på bara för att det byggts en ny läktare som ingen kommer att sitta på.

Superettan var super förra året tack vare framför allt MFF och Djurgården.

Med rätt lag i topp kan den bli super i år också - och just nu toppar rätt lag. Kalmar drog 4 371 åskådare till matchen mot bottenlaget Brage.

"Zlatan" Söderstjerna

Mjällby lockade nästan 3 000 när Assyriska kom på besök till Strandvallen. Landskronas publikkapacitet är också stor om laget blandar sig i toppstriden och inte faller ihop i de viktiga avgörande matcherna som man gjorde i fjol.

Landskrona har ingen Zlatan men man har Håkan Söderstjerna och man har Alexander Farnerud, lillebror till Monacoproffset Pontus. Två lirare som är värda entrépengarna bara dom.

Den sydsvenska elitfotbollen lever men den har också sina sorgebarn. Öster är fjärran från den storhet klubben skulle kunna levt i om man hade haft råd att behålla alla de stjärnor som nu lyckliggör exempelvis Helsingborg.

Öster är ett typexempel på varför den omtalade elitlicensen behövs. En licens som egentligen bara har ett enda syfte - att pressa ner spelarnas löner.

När Öster tog sig tillbaka till allsvenskan genom att vinna dåvarande division II 1989 utan att förlora en enda match insåg klubbledningen att man fått fram en unik trupp.

För att säkra den och sin framtid höjde man lönerna och satte sig själv i en omöjlig sits.

Snart tvingades Öster att sälja den ene efter den andre av stjärnorna utan att föreningens skuld blev mindre.

Di gule i skuggan för di blåe

Med elitlicensens hot om nedflyttning som argument ska föreningsledare i fortsättningen lättare kunna säga nej till spelares höga lönekrav i förvissningen att väldigt få klubbar kommer att vara beredda att bjuda över.

Med allt ljus på MFF har IFK Malmö trots comebacken till elitfotbollen redan hamnat rejält i skuggan.

Trist att behöva konstatera det, men redan på söndag har di gule sin första ödesmatch för säsongen.

Blir det inte seger över Västerås blir fortsättningen väldigt tung.

Stefan Alfelt