Ingen av Patriks större matcher - men vad gör det den här gången

Lasse Sandlin: Så nära ligger himlen och helvetet

FOTBOLL

PARIS

Himmel och helvete"

Så nära dom ligger varandra. Från båda hållen.

Patrik Anderssons glädjefnatt sen han själv ordnat Bundesligaguldet i lördags.

Den tomma blicken och det desperata greppet kring huvudet sen han missat Bayerns fjärde straff mot Valencia.

Den återfunna glädjen, dock mer behärskad denna gång, sen lagkompisarna Lizarazu, Linke och Kahn ändå fixat Champions League-segern.

Foto: REUTERS
bayerskt segervrål Stefan Effenberg höjer pokalen och det tyska jublet bryter ut. Äntligen har Bayern München lyckats vinna Champions League igen.

Man kan naturligtvis inte vara bäst alla gånger, och då är det mycket lämpligt, att fotboll är ett lagspel. Att man kan leva på att andra grejar det"

Förmodligen övertänd på samma sätt som i förra sommarens EM-premiär mot Belgien var nämligen den Patrik Andersson vi fick se på San Siro i Milano en helt annan Patrik än den Patrik som den senaste månaden visat upp sina bästa sidor i både Bundesliga och Champions League.

Han orsakar en straff redan i matchens andra minut - eller ska vi nöja oss med att säga att den holländske domaren Dick Jol anser, att det ska vara straff där; jag återkommer i ämnet.

Han blir varnad efter att ha kapat en spanjor i full fart framåt, en spanjor som jag på min franska tv-sändning tyckte såpg ut som en argentinare, Pablo Aimar; för övrigt Patriks första varning den här säsongen.

Han går själv på en tunnel av Kily Gonzalez.

Lyckades inte stoppa Carew

Han har märkbart svårt att få grepp om den store norrmannen John Carew, och när Carew i 85:e minuten betraktar "Bjärred" som luft och från hörnflaggan spelar in bollen till Zlatko Zahovic borde ju matchen ha avgjorts.

Nej, detta var ingen av Patrik Anderssons största dagar som individuell spelare, och jag att antar att den i mittbacksproblematiken insatte Glenn Hysén, dömde ut "Bjärred" i tv-sändningen hemma.

Jaså inte" Nähä.

Mycket märkligt förresten att den annars med segerhuva födde Bayern-tränaren Ottmar Hitzfeld lät Patrik ingå i straffskyttets "förstafemma", om detta nu är uttryck som kan tillåtas även inom fotbollen.

Domare Jol förstörde matchen

Lika märkligt som att Valencias Héctor Raúl Cúper utsåg Zahovic som under sitt inhopp (66:e-120:e minuten) hann med att missa två guldlägen.

Först var han för långsam. Sen hade han för bråttom.

Fotbollsavgörande på straffar är egentligen ett otyg, en fotbollens ryska roulette, så slumpartat orättvist.

I normala fall, alltså. Men inte den här gången.

Den holländske "Spela-Allan-domaren" Dick Jol hade redan fördärvat matchen med sitt sätt att utdöma straffar.

En straff på två minuter, två straffar på sju minuter, tre straffar på 50 minuter - och två av dom var felaktigt blåsta.

Inte är det straff när en försvarslös liggande Patrik Andersson får bollen på sig, och inte är det straff - tvärtom, frispark för Valencia - när Bayerns Jancker knuffar iväg Ruben Baraja till en hands.

Om Patriks insats för en gångs skull inte var direkt avgörande, så var målvakten Oliver Kahns det desto mer. Han tog tre av sju straffar - Zahovics till vänster, Carbonis mitt i och Pellegrinos till vänster.

Bäst på plan i min franska tv-apparat som oftast ackompanjerades av uttrycket "oh-la-la" var Bayerns outtröttlige vänsterbreddare, Bixente Lizarazu, Baskiens bidrag till världsfotbollen.

Till sist: Patrik Andersson blev denna onsdag sjätte svensk att vinna Europafotbollens mästarcup, numera Champions League kallad, efter Kurre Hamrin (Milan 1969), Ove Kindvall (Feyenoord 1970), Conny Thorstensson (Bayern München 1974 och 1975), Björn Andersson (Bayern München 1975) och Jesper Blomqvist (Manchester United 1999).

Grattis Patrik - nu väntar Slovakien!

Här är alla cupmästare sedan 1990

Lasse Sandlin