En miljon firar - och allt är kaos

Badande, skrikande, dansande - i natt släpptes18 års längtan ut

FOTBOLL

ROM. Badande, dansande, skrikande, älskande, jublande, bråkande, hoppande människor målade Rom i rött och gult i natt.

De var en miljon.

De är mästare.

Och de ville att natten skulle vara för evigt.

Foto: reuters
Härifrån till evigheten Nästan två decenniers innestängt jubel släpptes ut på Roms gator i går kväll. Kaoset bröt ut i den eviga staden när hundratusentals människor ville fira scudetton.

De står på biltak i 40 kilometer i timmen.

De badar i Fontana di Trevi.

De samlas i hundratusental, från Piazza del Popolo till Colosseum.

Alla är gula och röda.

Alla är i himlen.

Jag är en svensk journalist.

Och jag är ensam i helvetet - på hopplös jakt efter ord som rättvist kan beskriva vad som utspelade sig i Rom i går och i natt.

Det finns inga.

- Jag är mållös. Känslan är större än ord, säger Romas mittfältsmotor Damiano Tommasi.

Stadion var som en vulkan

Han sprang en mil eller så i matchen mot Parma, den som Roma vann med 3-1 och som gjorde dem till mästare för första gången på 18 år.

Ledarna för Romas tifosi hade gjort klart på förhand att det inte skulle bli några stora, organiserade tifon - utan bara flaggor och sånger.

85 000 kom, alla hade med sig en flagga och alla sjöng.

Högtalarna på Stadio Olimpico spelade Wagners "Valkyrieritten", och Totti la ner en blombukett framför de mest hängivna fansen i Curva Sud.

Det var 33 grader varmt och stadion var en vulkan, som väntade på sitt utbrott.

Sedan - målen:

Totti (offside) 1-0.

Montella 2-0.

Batistuta 3-0.

När Totti gjort sitt mål sliter han av sig tröjan (precis som han gjorde i Neapel senast) men kaptensbindeln sitter kvar på den nakna överarmen.

Det borde vara en fysisk omöjlighet.

Men inget var omöjligt i går.

Inte för Totti.

Inte i Rom.

Publiken stormade planen med fem minuter kvar, för att slita tröjor och shorts av spelarna. Batistuta flydde ner i spelargången med bar överkropp, Delvecchio blev av med både shorts och tröja.

Domare Braschi blåste av, och matchen bröts i en kvart.

Allt var kaos.

Rött, gult, orange, sånger: "Roma!, Roma! Roma!".

Överallt Roma.

Tre meter ifrån mig sjunker en medelålders, mörkhårig kvinna ihop. Hon har fått en hjärtattack och hennes man skriker desperat efter läkare.

Runt omkring skriker alla på Roma.

Sjukvårdare ger kvinnan akut vård på läktaren, jag ser att hon piggnar till innan de bär ut henne till en väntande ambulans.

Och matchen är igång igen.

Fem minuter senare är det slut.

Slut - på matchen. Slut - på 18 år av förnedring för Romas supportrar.

Alla är på jakt efter reliker

I omklädningsrummet sprutar Totti champagne på Batistuta, Tommasi kramar Candela, Nakata håller om Cafu.

Där ute har festen bara börjat.

Tre gånger i följd sjunger 85 000 människor "Grazie Roma", Romas kampsång.

De stormar planen igen, tiotusentals av dem. Alla är på jakt efter reliker, tecken. Några rycker upp målställningen och får med sig en halv stolpe hem, andra får med sig en bit av gräsmattan eller av avbytarbåsen, en hörnflagga eller en stolsits från läktaren.

Det är en tagen Francesco Sensi som möter oss i stadions inre.

- Jag var orolig när publiken rusade in, jag fruktade att det skulle bli omspel, säger han.

(Svetten rinner av honom, det kan vara tårar också).

Hur känns det att vara president i en klubb som just vunnit scudetton?

- Bra"

Vem tillägnar du segern?

- Laget. Laget och Capello.

Snart ska president Sensi träffa en Roma-supporter för att ge honom en present.

- I morgon ska jag begära audiens hos påven, jag vill ge honom en Roma-tröja med scudetton på, säger han.

Från hela Rom väller människor ut på stan, mot torg och öppna platser.

De badar i fontänerna, en polis blir knivskuren på via del Babbuino, hela staden sjunger.

De sjunger om mästarna.

Och om förlorarna:

- Juve merda, Juve Juve merda.

- La Lazio è merda"

En flicka med flätor och en stor Roma-flagga runt höften kysser mig på kinden och skriker "Campione" i mitt öra.

Det tog mig 20 minuter att komma till stadion, det tar tre och en halv timma därifrån.

Överallt fest.

Överallt gult.

Överallt Roma.

Överallt rött.

Det är så mycket glädje och så ont om ord. Men i mitt huvud ekar fortfarande sången från Stadio Olimpico:

"Grazie Roma, che ci fai vivere e sentire ancora".

Jag tror att det betyder ungefär:

"Tack, Roma, för att du får oss att ännu leva och känna".

Just i natt förmår jag inte mer än att skriva under.

Simon Bank

ARTIKELN HANDLAR OM