”Det här jobbet kan bli min död”

Den brittiska pressen vädrade blod,”Ulrika-affären” kunde blivit Svennis fall - istället är han mer älskad än någonsin...

FOTBOLL
Foto: STEFAN MATTSSON
Stabil i stormen Svennis trodde att han visste det mesta om pressen från tiden i Italien när han kom till England. Han hade fel. Ingen annanstans är pressen så hänsynslös mot offentliga personer. Gör man dessutom ett stort misstag kan karriären vara över. Svennis fick uppleva precis det när "Ulrika-affären" blev offentlig. "Jag trodde jag fått en bra skola i Italien. Men det var rena lekskolan"" sa Svennis.

Svettpärlor stora som pingisbollar blänker på hans panna. Värmen tilltar för varje fotoblixt som närgångna fotografer smäller av rakt i ansiktet.

Ismannen darrar.

Det är därför alla är här, på en egentligen ointressant presskonferens om den engelska VM-kostymen. Det svettiga ansiktet spricker upp i ett spänt leende, nya fotoblixtar, han får en rak fråga, rättar till sin Burton-kavaj och svarar:

- Nej, jag klagar inte!

Förmodligen är det det viktigaste, smartaste svar Sven-Göran Eriksson gett under sin tid som förbundskapten för England. Han har insett att det finns ett krig han aldrig kan vinna, en match där oavgjort är ett fantastiskt resultat.

Kriget går mot Media.

Englands assisterande förbundskapten.

En månad tidigare, i Stockholm, är det en mer avslappnad och mindre pressad Sven-Göran Eriksson som svarar på frågor. Det finns två relationer som avgör om han ska lyckas i sitt arbete eller inte, befriande nog handlar ingen av dem om kvinnor. Den första relationen är enkel, den handlar om spelare, ledare och tränare. Fotboll. Den andra är mer komplicerad.

- Jag accepterar det inte. Jag kommer aldrig att acceptera det. Folk vill veta en massa saker om ditt privatliv. Är du på badstranden så hamnar det på förstasidan. Men du får bara rycka på axlarna, det är ett pris du får betala, säger Svennis.

Exemplet är inte hämtat ur luften.

Under sina första månader som engelsk manager flydde han en gång hetsen och pustade ut på Barbados, en "hemlig" solsemester tillsammans med flickvännen Nancy Dell"Olio. När han klev in genom dörren till kontoret på Soho Square 25 log sekreterarna mot honom.

- Hur var det på Barbados?

Svennis skrattar åt minnet.

- The Sun hade haft ett foto på mig och Nancy i Barbados, utan att jag hade sett röken av några paparazzi.

Från Fleet Street utgår påbud som kan sänka eller helgonförklara en engelsk förbundskapten. Det är därifrån de stora tidningsdrakarna sprutar ut sin trycksvärteeld. Konkurrensen i England är tio gånger hårdare än i Sverige, bevakningen blir därefter: hårdare, mer hänsynslös, onostalgisk.

Så är det bara. Svennis vet det. FA vet det.

- Svens föregångare fick usel behandling i media, särskilt Bobby Robson och Graham Taylor. De hade behövt mer stöd. 1994 kom David Davies in och tog över, då blev det bättre, säger David Barber.

Barber har varit anställd på FA i 28 år, han har sett förbundskaptenerna komma och gå. Ofta har pressen bestämt när, hur och varför.

Bobby Robson (kapten 1982-1990) levde i ett åtta år långt krig med pressen, stundtals vägrade hela landslaget att prata med media.

Graham Taylor (1990-93) fjäskade för pressen, men fick den aldrig med sig. Till slut publicerade Daily Mirror ett uppsägningsbrev i tidningen, med plast för Taylors signatur.

Terry Venables (1994-96) fick sina trassliga Tottenham-affärer granskade in i minsta söm, och fick inte förlängt kontrakt.

Glenn Hoddle (1996-99) förklarade krig mot media genom att ljuga för dem, för att förvilla motståndare. Efter märkliga uttalanden om handikappades arvsynd fick han sparken.

Kevin Keegan (1999-2000) slog knut på sig själv för att charma media, och var omtyckt. Som person. Som fotbollstränare blev han totalt nerskriven, till slut sa han upp sig.

Niall Edworthy, ex-journalist på Daily Telegraph, skrev boken "The Second Most Important Job in the Country". Den handlar om alla tidigare förbundskaptener, och målar upp en svart bild av deras krig och fred med tidningarna.

Sven-Göran Eriksson har läst den.

- En bra bok, det var lärorikt för mig att läsa den"

Det var i Manchester, i oktober förra året, som Svennis sa så. Han kom gående från en presskonferens just inför den avgörande kvalmatchen mot Grekland, när han stannade och pratade svenska en stund, leende och till synes lättad. Vädret var vackert, luften hög och klar, och svenska medier och Svennis hade - åtminstone vid den tiden - ett ömsesidigt förtroende för varandra.

Men Svennis känner till medias makt.

- Det här jobbet kan komma att döda mig en vacker dag. Det har nästan tagit livet av alla mina företrädare, så varför skulle det inte hända mig?

Det finns, hittills, tre förklaringar till det.

Den ena är att Svennis gjort bra resultat, den andra är att folket älskar honom, den tredje är att han får det stöd han behöver.

FA har lärt sig av misstagen.

- Organisationen på massmediasidan har svällt, de är mer vaksamma nu och försöker skydda förbundskaptenerna mer än tidigare, säger Tord Grip när jag frågar.

För några år sedan fanns det knappt en mediaavdelning på förbundet - i dag finns fem heltidsanställda pressansvariga vid Soho Square, som alla sköter de dagliga intervjuförfrågningarna, och som är knutna till varsitt lag. A-landslaget har med sig tre pressansvariga till varje större samling. Den som vill närma sig Sven-Göran Eriksson får brottas med den tuffe Paul Newman, en man som med en digitalklockas obändiga konsekvens upprepar FA:s hållning till intervjukåta journalister:

- Inte en chans i världen. Absolut inte en chans i hela världen.

Den som vill intervjua andra ledande personer inom FA blir rigoröst granskad, ofta kräver de dessutom att granska texter innan de publiceras.

Det är en tuff värld. Den vackra dagen i Manchester frågade jag Svennis om han har utvecklats av att vara förbundskapten i den världen.

- Ja, det tror jag. Det är inte så mycket fotbollen som allt runt omkring. Det är ju så stort, allt man gör bevakas. Man måste tänka på allt man säger, sa han.

Svennis har utvecklat just det till stor konst. Hans neutrala uttalanden påminner om horoskopen: "Idag hoppas du på något spännande, som kan förändra ditt liv till det bättre".

Det är en mardröm för rubriksugna Fleet Street-drakar, men en dröm för FA.

Och engelsmännen gillar Svennis.

- Allt det som hänt det sista har bara lett till att folk älskar honom mer. Skriverierna har slagit tillbaka på journalisterna. Jag undrar vad som hänt om Sven hade lämnat landet mitt i VM-uppladdningen. Då hade journalister fått stryk, säger Henry Winter.

Winter är fotbollskorrespondent på Daily Telegraph, en av Englands främsta fotbollsskribenter.

Det han syftar på är Sven-Göran Erikssons enda stora snedsteg. Det som ledde till att han fick sitta och svettas framför fotoblixtarna på den där presskonferensen som skulle handlat om kostymer. Det enda som fått Ismannen att darra:

Ulrika-gate.

Till slut fick tabloiderna grepp på Mr Perfect, de hittade en blotta i den ishalt stoiska svenskfasaden. Den 19 april basunerar Daily Mirror ut att Ulrika Jonson och Sven-Göran Eriksson haft ett förhållande.

Plötsligt brakade helvetet löst.

Alla tidningar frossade, det var det nya årtusendets mest perfekta cocktail av sex, svek, skvaller och fotboll.

- Det den bästa skandalen vi har haft om en förbundskapten. Jag tror ingen annan har avslöjats med att ha gått i säng med en stor tv-personlighet som Ulrika, så det var en riktigt bra story, säger Martin Lipton, som är reporter på Daily Mirror och ansvarig för bevakningen av Svennis.

Mitt i allt stod en fotbollstränares privatliv. Problemet var att fotbollstränaren vägrade försvara sig mot pressens halshugg.

- Det är privat, och jag vill att det ska förbli privat. Jag har aldrig pratat om mitt privatliv, jag kommer inte att göra det i dag och jag kommer inte att göra det i framtiden, sa Svennis medan fotoblixtarna smällde runt honom.

Martin Lipton var inte förvånad över Svennis sätt att förhålla sig till avslöjandena:

- Vi trodde inte att han skulle vilja säga nåt heller. Vad skulle han säga, vem av dem som var bäst i sängen? Han klarade av det väldigt snyggt.

Han berättar att tidningens reportrar till slut insåg att de aldrig skulle lyckas knäcka Svennis mur runt privatlivet.

- Vi tyckte mest att hela affären var bisarr. Först trodde vi inte på det som kom fram, sen ville vi inte tro på det, och till slut kände vi att vi inte brydde oss så mycket. Det påverkade inte honom, så varför skulle det påverka oss? säger Martin Lipton.

Till slut var det media som började svettas, de som hade fått vittring på ett stort, saftigt köttstycke verkade få gå hem hungriga, utan en rejäl fight. I dagar hade hundratals journalister bevakat varje steg Sven-Göran Eriksson hade tagit, varje rörelse i hans ansikte. När han försökte lämna sitt hem fick han slå sig fram mellan kameror och bandspelare.

Men likt en Gandhi - låt vara en Gandhi som ertappats med fingrarna i syltburken - vägrade Svennis slå tillbaka. Han svarade inte. Ahimsa, ickevåld. På presskonferensen den 22 april, den med kostymerna, ställdes han till slut mot väggen av fråga - en journalist pressade honom på en vital punkt. Tyckte han att pressen gått för hårt fram? Tyckte han att de var onda? Gjorde han det?

- Jag klagar inte, sa Svennis.

Remi.

En större seger hade Sven-Göran Eriksson förmodligen aldrig tagit.

De engelska drakarna han slåss mot varje dag

Simon Bank