”Jag är beredd att offra den bäste...”

Ingen får vara större än kollektivet i svenskens lagbygge

FOTBOLL
Foto: ALLSPORT
Svennis tar ut spelarna i engleska landslaget på ännu ett träningspass. En stor anledning till att han lyckats så bra är hans ledarstil som går ut på ödmjukhet, respekt och demokrati. Något engelsmännen inte varit vana vid sedan tidigare.

Elva adrenalinhöga spelare kommer in i omklädningsrummet. England har precis tagit ledningen med 2–1 borta mot Tyskland i en VM-kvalmatch som måste vinnas.

Blodet pumpar genom elva kroppar. Sturm und Drang.

Sven-Göran Eriksson säger?

?ingenting.

Lugnet sprider sig i rummet. En kvart senare går England ut på Olympiastadion.

De vinner andra halvlek med 3–0.

– Sven säger bara vad han behöver säga. Inget mer, säger David Beckham.

I fotboll är framgång lätt att mäta, skillnaden mellan 1–0 och 0–1 är en rak linje. Vägen dit är dimmigare, mer personlig.

En bild:

Den 17 juni i fjol kokade Stadio Olimpico över av rödgul lycka. Ett romerskt lag, Roma, hade vunnit Serie A på hemmaplan, och fansen sjöng ”Fabio, Fabio, Fabio Capello”. På samma plats, ett år tidigare, var det himmelsblå laziali som sjöng om sitt ligaguld – till Verdis Rigoletto: ”Sven-Göran Eriksson, sha-la-la-la-la”. Det var samma scen, samma prestation, men två helt olika tränare som gjort den.

Sven-Göran Eriksson ler när han pratar om sin ledarstil.

– Alla är vi annorlunda, var och en har sitt sätt att vara på. Alla spelar sina egna roller. Jag kan inte vara Trapattoni, som pekar och visslar och hoppar. Han är nästan värd entrépengen helt själv?

Svennis sätt att skapa ett vinnande lag har fått engelsmännen att skriva böcker och hålla kurser. Men ingen av alla som försökt ringa in metoden har hittat något märkvärdigt, svensken har ingen magisk trolldryck att ta till. Möjligen har han ramlat i grytan som liten.

– Jag tror att jag är bra på att ta hand om människor, prata med människor, komma överens med människor. Det är jag hyfsad på, säger han.

Svennis berättar om sitt ledarskap inför en intresserad publik. Det är en vacker marsdag i Stockholm, och han är mitt i planeringen inför VM-slutspelet. Det har gått 20 år sedan han tog sitt första steg ut i Europa, efter Uefacup-guldet med IFK Göteborg, och den ackumulerade kunskap som 20 års toppfotboll har gett honom har stelnat till en aura kring honom. Respekt, helt enkelt.

Och respekt är viktigt för Sven-Göran Eriksson.

– Jo, det är en stor sak: Det handlar om respekt, inte bara mellan mig och spelarna. Det handlar om att ha respekt för motståndarna, domarna – det är inte lätt alltid? – massörerna, läkaren, materialförvaltaren. Det är lätt att tappa fotfästet i en miljö där spelarna tjänar miljoner, medan en materialförvaltare tjänar väldigt lite. Respekt pratar jag ofta om.

Svennis ledarskap i dag är en blandning av det han fick med sig från folkhemsuppväxten i Sverige, och det som 20 år bland utrymmeskrävande individualister i Sydeuropa gett honom. Hjortron och pata negra, på samma tallrik. Blandningen fungerar, det är uppenbart.

Men vilket är hans koncept?

Vilka är nycklarna?

Kunskapen, förstås – men det finns fler som är lätta att urskilja:

Lugnet. Tilliten. Respekten. Demokratin.

Låt oss se närmare på dem.

Lugnet.

En hotellobby i Birmingham, för första gången träffar Sven-Göran Eriksson sitt nya lag.

Han säger inte mycket.

Han säger att de ska till VM, att de har alla chanser att vinna resten av matcherna i kvalet, han säger att tiden är kort, och att varje sekund de är tillsammans är viktig för resultatet.

– Vi presenterade oss för varandra, åt lunch och hade en diskussion? det gick väldigt bra. Det var inga konstigheter, säger han.

Laget verkar ha smittats av det där lugnet.

David Beckham berättar om det i sin självbiografi ”Beckham – My World” och han är inte ensam om att ha noterat det.

De som spelade i München-matchen vet med säkerhet.

På träningarna är Svennis en iakttagare, oftast är det hans assistenter som håller i träningspassen. Svennis ger instruktioner individuellt, på samma sätt med kritik.

– En tränare får inte låta dem veta att han tvivlar på någon i laget, har han sagt. Diskutera aldrig en spelares svagheter när hans medspelare finns inom hörhåll. Annars kommer de att tänka: Om han tycker så om honom, vad tycker han då om mig?

Efter 2–2-matchen mot Grekland, den som förde England till VM, berättar Rio Ferdinand om vad Svennis har betytt:

– Han är så lugn, hetsar aldrig upp sig. Sven är mycket omtyckt bland spelarna.

Sven-Göran Eriksson tror inte på mirakel, han tror på att skapa en atmosfär av trygghet och lugn, att få bort nerver och prestationsångest och lyfta fram vinnarvilja och positiv spänning.

Under matchen är det spelarnas ansvar.

– Gå ut och visa alla vad ni kan, sa han till spelarna före sin första match, den mot Spanien i Birmingham.

Sedan gick de ut och vann med 3–0.

Tilliten.

Sven-Göran Eriksson kan inte vinna VM.

Hans spelare, däremot, kan göra det åt honom.

Den insikten är central för Svennis sätt att se på sitt lag, eftersom resultatet ligger i deras händer så måste han lita på dem, han måste se till att han kan lita på dem – och att de kan lita på honom.

– När du har ett mål måste du lägga fram en strategi, ”så här ska vi göra”. Det gäller att alla förstår den och accepterar den. Det är inte det lättaste.

Så hur får man en spelare att lita på en tränare?

Under ett besök i Sverige berättar Svennis vilka krav spelarna har rätt att ställa på honom:

– Att jag är kunnig, ärlig, att jag tar ut det lag jag tror är bäst, utan att ge någon några fördelar. Att du blir behandlad på samma sätt som den som är en bättre fotbollsspelare än du.

Men det finns spelare som är viktigare än andra, både på planen och vid sidan av planen. Willi Railo, den norske idrottspsykologen som har funnits med i Svennis tränarliv från början, brukar tala om ”kulturarkitekter”. Han syftar på spelare som kan skapa en vinnarkultur i en grupp.

Svennis bygger sina lag runt dem.

I Blåvitt hade han en Glenn Strömberg, i Italien hade han en Mihajlovic och en Lombardo. I England? Det är uppenbart. Under sin första samling, den i Birmingham, tog han en speciell spelare åt sidan på hotellet, för ett enkelt besked som kom att betyda så mycket.

– Du hade kaptensbindeln mot Italien senast, och jag tycker att du förtjänar att behålla den, sa Svennis.

David Beckham tackade så mycket.

Respekten.

I IFK Göteborg bytte Sven-Göran Eriksson om i samma omklädningsrum som spelarna, han kunde sitta i en halvtimme i bastun med en del av dem och snacka taktik.

Så gör han inte längre. Men även om änglar ersatts av superrika superstjärnor så har Svennis en ganska avdramatiserad syn på sina spelare.

Han berättade om hur det var i Lazio:

– Egentligen är det ingen större skillnad jämfört med svenska spelare. De har mer pengar, snyggare bilar, men i grunden är de killar som vill spela fotboll.

Hans inställning har inte förändrats nu. Även stjärnor är enkla, även stjärnor vill ha beröm, även stjärnor vill vinna fotbollsmatcher. De flesta får han med sig, de köper hans strategi och accepterar platsen i kollektivet. Andra gör det inte – men de finns sällan kvar så länge i Erikssons lag.

Det var därför han gjorde sig av med Beppe Signori i Lazio, mot fansens ilska.

Och det var därför han petade en spelare innan matchen hade börjat.

Det var för två år sedan, en vanlig Serie A-match. Alen Boksic, den egensinnige men fenomenale kroaten, skulle få chansen från start, men mitt under uppvärmningen sprang han av planen. Han svor, ville inte ha sin tröja med nummer åtta på ryggen.

– Den är två storlekar för liten, sa Boksic.

Boksic ville inte spela i sin tröja, så han slapp. Han fick inte spela alls, och fick dryga böter av klubben.

– Om det skulle vara så så skulle jag jag vara beredd att offra den bästa spelaren. Inget är så viktigt som harmonin, har Svennis sagt.

Han respekterar sina spelare, men kräver att de respekterar honom. När Marcello Salas förlorar ansiktet och kastar en Lazio-tröja mot honom så blir han inkallad till Svennis kontor några dagar senare, när ilskan lagt sig och han är mottaglig för kritik.

Först då får han veta att han lever.

På samma sätt som det finns ”kulturarkitekter” så finns det ”kulturförstörare”. Svennis har berättat att inför VM är det viktigare än någonsin att sortera bort dem.

– Man ska vara tillsammans i sju veckor, träna, äta, resa ihop. Det är mentalt väldigt jobbigt, och har du en skitstövel kan han förstöra allt på en vecka. Sånt är väldigt viktigt att tänka på när du tar ut ett lag, jag gör det i alla fall. Du vill ha spelare som accepterar att sitta på bänken utan att spela en enda minut.

I Italien kallade spelarna Svennis för ”Mister” eller ”Signore Mister”, i England säger de ”Boss”.

Men det är bara lingvistik.

Respekten, däremot, är universell.

Demokratin.

Det finns en talande scen från ett omklädningsrum på Villa Park, senvintern 2001. England har slagit Spanien i Sven-Göran Erikssons första match som manager, och spelarna är upprymda.

Svennis går runt i rummet och gratulerar alla spelarna, även de som inte spelat.

– Alla visade bra inställning i kväll, även de som inte var med på planen, säger han.

Några minuter tidigare har han gett en tv-intervju, där han summerat matchen kortfattat:

– Spelarna var bra, grattis till dem och till hela min stab. Jag är mycket nöjd.

Så brukar Svennis säga, han missar aldrig att lyfta fram alla som hjälper honom – ett lag som är större än elva spelare. När han får utmärkelser lyfter han fram sina medhjälpare, spelarna, ledarna, förbundsfolket. Det är inte bara ord, Svennis är skicklig på att delegera ansvar, att verkligen ta hjälp av alla de som han kan få hjälp av.

Sven-Göran Eriksson kommer från Sverige.

Det är viktigt att komma ihåg.

– Jag är uppfostrad här, har gått i skola i Sverige. Jag är nog väldigt demokratisk. Om du frågar de flesta jag haft så tycker de nog det, har han sagt.

Svennis tror på auktoritet, men inte på ett auktoritärt ledarskap.

Under en gala på Cirkus i Stockholm frågar jag honom vem han själv skulle vilja ge ett pris.

– Tord Grip, säger han utan en sekunds tvekan.

Demokratiske Svennis bygger sitt lag tillsammans med andra, med Tord Grip, tränarna och spelarna.

Det är inte den enda modellen, men det är hans modell.

The Svenglish Way.

Det har gått bra hittills.

Länderna och klubbarna som format honom till en av världens bästa tränare:

Simon Bank