Tungt – men fansen sviker aldrig Gnaget

Efter ärkerivalernas guld laddar AIK:arna för Dagen R – som i Revansch

FOTBOLL

Svenska mästare. ”Barca” i brygga på Råsunda. Andreas Andersson köpt från Newcastle för 20 miljoner. Börsintroduktion.

AIK störst, bäst och kaxigast i landet. På planen, på läktarna, i styrelserummet, i media.

Helt nyss var det ljuvligt att vara AIK:are. 2002 tycks det inte fullt så kul.

Klubben är inte ens skickligast i stan. Cupfinalen på lördag mot Djurgården är därför AIK-supportrarnas viktigaste match sedan... någonsin!

Foto: JERKER IVARSSON
AIK:s mittfältsmotor Stefan Ishizaki deppar efter den svidande 0–3 förlusten i senaste derbyt mot Djurgården. Men lördag är det dagen R som i revansch för AIK. Då har laget chansen att själva bli mästare – i Svenska cupen. Publikstödet kommer man knappast att falla på. 30 000 väntas till Råsunda, de flesta AIK:are. För trots en halvt misslyckad säsong kan Solnaklubben ståta med allsvenskans bästa hemmasnitt.

Det kan inte vara lätt att hösten 2002 ha AIK tatuerat i hjärtat. Blek femma i allsvenskan. Chanslösa mot Fenerbache i UEFA-cupen. En tränare som inte kan eller vill tala med sina spelare. Nya tragiska huliganincidenter. De ekonomiska sagoslotten kring Champions League-äventyret och börsintroduktionen häromåret förbytta i konkursrykten och planer på splittring av den anrika klubben.

Hockeysektionen berör vi inte mer än så av hänsyn till sargade AIK-hjärtan.

Men vad värre är: Hammarby som svenska mästare kunde man nog leva med. Den klubben tar en AIK:are ändå inte riktigt på allvar.

Då är det avsevärt tuffare att ärkerivalen Djurgården på alla plan seglat förbi, och därtill gjort det snabbare än ett blått tåg på den röda t-banelinjen.

Djurgården tog inte bara guldet under välförtjänt haussade former. Stadionklubben tycks även på nolltid ha hittat en organisation och vision som gör att AIK vid jämförelse – bara ett par år efter börsintroduktionen – tycks som ett ämne för Stadsmuséet.

I det här läget vore det inte helt sensationellt om Råsunda nu stod lika folktomt som under åren före Stuart Baxters framgångsrika regim (1998-2000).

När AIK hösten 1997 fick stryk av Västerås SK fanns 3 685 på plats för att sörja en slutlig sjunde plats; man kunde höra Lennart Johanssons klubbnål falla.

Ett återbesök till den sibiriska stämningen från den lördagen för fem år sedan kunde nästan förväntas detta år då AIK under en tid sneglade snarare mot bottenträsket än mot UEFA-kvalificering.

Men så är det inte alls. AIK har sällan varit så heta och drog den gångna säsongen i snitt 16 551 till Råsunda. De senaste 40 åren har bara en klubb (IFK Göteborg, 1977) agerat en så attraktiv publikmagnet.

Årets siffra är, tycks det, bara den senaste i en ständigt uppåtgående kurva; 1998: 11 112, 1999: 13 520, 2000: 14 474, 2001: 15 496, 2000: 16 551.

Sportslig lågkonjunktur, publikt lämmeltåg.

Ett annat bevis på suget kring AIK är att hyllnings-CD:n "Å vi e AIK" på nolltid sålt 7000 exemplar. På plattan finns låtar från så väsenskilda artister som Fjodor från Ebba Grön, Niklas Strömstedt, Thore Skogman och AIK-spelaren Mats Rubarth. Försäljningen hade normalt räckt till att ligga topp 10 på CD-listan, men de ansvariga för listan har av okloka skäl inte godkänt AIK-samlingen.

En teori för den stora uppslutningen kring AIK kunde vara att AIK:are av naturen är självvalda masochister. Vi talar trots allt om en klubb som spelar i svart och brukar skylta med Robert Wells och HM Kungen som ledande supportrar.

Men troligare är ändå att AIK av olika skäl blivit en publikmagnet vars dragningskraft åtminstone inte ännu försvagas av uteblivna guld. Begreppet medgångssupportrar fastnar inte på AIK:are, hur hårt än det kastas av cyniker till landets kanske mest provocerande klubbnamn. Tränarbyten, lyckosökare, Pontus Kåmark, fantasilöst spel, knivar som slinter i kök, Gary Sundgren, tränarbyten igen, femtioelva skadade spelare, det spelar ingen roll, man kommer tillbaka till Råsunda i alla fall.

Champions League-äventyret 1999 tände helt uppenbart en gnista som förvaltats utomordentligt av en självgenererande supporterkultur.

I dag förekommer tifo-arrangemang t o m med på den tidigare så sävliga Östra läktaren. Vissa vill sitta i fred med sina mazariner och klagar därför. Men det är ändå ett faktum att gubbarna och guldklockorna så smått börjat röra på sig. Nästa år blir det rentav en separat sittplatsläktare för de som smittats av det svarta trycket på Norra Stå.

Skickliga marknadsförare av klubben har spätt på genom att locka marginalpubliken i ett allt mer imponerande antal. Det spelar ingen roll om det är storföretag eller Hyresgästföreningar, sjungande klackmedlemmar eller ”julgranar”. AIK är på dem med en aggressivitet och fantasi som till slut fyllt stora Råsunda till åtminstone hälften.

I tysthet är organisationen AIK 2002 en kreativ toppaktör när fotbollslaget AIK är ett stereotypt mittengäng.

Mitt i denna dragkamp mellan relativt elände och relativ succé serveras AIK-supportrarna på lördag finalen i Svenska Cupen. Denna miserabla och undanskuffade institution blir för en gångs skull medelpunkten för svensk fotboll. Allt talar för att det blir utsålt, d vs ca 30 000 mer åskådare än på en genomsnittlig cupfinal.

För AIK:are är uppgörelsen långt mer än en osannolik formtopp för Cupen. Det är naturligtvis en gyllene möjlighet till någon form av nygammal maktbalans och r-e-v-a-n-s-c-h. En AIK:are har inte fått vara riktigt glad sedan Mats Rubarths bicicleta til 2-0 mot Hammarby förra hösten. Nu ska mungiporna upp igen.

Klubbens olika supportergrenar – Black Army, Smokinglirarna, AIK Tifo – har gått ihop under parollen ”9:e november – ordningen återställs” och mobiliserat krafter som kommer att få Solna Centrum att vibrera. Ingen blir nog överraskad om det är 75 procent AIK:are på plats trots att de omsusade allsvenska mästarna är motståndare.

Temperaturen inför cupfinalen har inte precis svalnat efter några uttalanden av segerrusiga och kaxiga djurgårdare. Den klubbens tränare Zoran Lukic insinuerade först att AIK mer eller mindre lagt sig i 0–5-matchen mot Malmö. ”Hade jag spelat hade jag satsat på 0–5” muttrade Lukic. Därefter annonserade han sitt intresse i att värva AIK:s lovande mittfältare Stefan Ishizaki. Åtskilliga AIK:are gick i taket och finns nog fortfarande kvar där bland lamporna. Trots att Djurgårdens klubbdirektör Bo Andersson för säkerhets skull dementerat.

Mästarnas mittfältare Andreas Johansson, tidigare i AIK, skvätte sedan för säkerhets skull tändvätska på finalbrasan genom att under en guldhyllning på Stadion i söndags kalla sin gamla klubb för ”pack”.

Att elakheten flinades fram under en munhuggning med konferencier Ulf Elving struntar de mer högljudda AIK-supportrarna ganska högaktningsfullt i. När Johansson springer in på Råsunda på lördag kommer svensk fotboll att få en smärre motsvarighet till det bemötande som Luis Figo fick när denne första gången återvände till Nou Camp.

Det första derbyt i våras vann AIK med 4–3. I det andra förnedrade Djurgården sina ärkerivaler, 3–0 med mersmak.

Åtskilliga djurgårdare vill nog tro att det sistnämnda resultatet rättvist återspeglar skillnaden mellan lagen i år.

Lita på att AIK:arna inte håller med. Och lita på att dom kommer att förmedla sin åsikt på lördag. Det kan stavas Dagen R som i Revansch. Men det kan mycket väl utveckla sig till Dagen H som i Holmgång.

Lars Nylin