Charmen med att vara tvåa i stan

Sportbladets Lars Nylin om fansen och klubbarna som alltid tvingas stå i skymundan av sina mäktiga bröder

1 av 2 | Foto: ALLSPORT
DERAS DRÖM: ATT KNÄCKA STOREBROR Manchester City och Atlético Madrid är två av fotbollslagen, vars fans alltid tvingas inse att de bara är nummer två i staden. En derbyseger mot storebror är bland det finaste de kan uppleva - och redan i dag kan Citys fans få chansen att jubla när de möter United...
FOTBOLL

Det sägs att seriösa fotbollsälskare i Manchester håller på stans andralag, City. Men hur mycket tröst är detta om resten av världen bara känner till United? Och hur kul är det att vara Atlético de Madrid när miljarder fotbollsfans fullständigt struntar i allt annat än Real?

Bara de som älskar lag som City, Atletico, 1860, Everton, Espanyol och Torino har svaret på den frågan, skriver Sportbladets Lars Nylin.

"Manchester United Ruined My Life".

Vi utomstående tyckte att Colin Shindler fått till en vass titel när han 1998 släppte sin uppmärksammade självbiografi, en bok om en uppväxt som kuvad men inte böjd Manchester City-supporter.

För fans av de två involverade lagen var den inte alls lika kul.

"Schindler trodde det skulle sälja bättre med United i titeln. Han porträtterar oss som älskvärda, stoiska, med skeva leenden vid förlusterna. Skitsnack. Vi avskyr att förlora", skrev Simon Hattenstone i The Guardian i en ljusblått Cityfärgad sågning av klubbpolaren Schindler.

I Manchester provocerades båda sidor av Schindlers titel. Citys fans för att den omedelbart ställde den egna klubben i skuggan av kolossen United.

Uniteds fans retade sig på att boken försökte rida på Uniteds gudomliga storhet.

Om de överhuvudtaget brydde sig. Många United-fans har glömt att City ens existerar. Just DET är kanske den allra värsta nesan för en supporter i skuggan av en gigant.

En historisk rivalitet

Det där med storebror-lillebror är alltid en komplicerad historia. Inte minst i fotboll och i synnerhet mellan bröder i en fotbollshuvudstad som Manchester.

Men det kunde lika gärna handla om Madrid (Real/Atlético), om Turin (Juventus/Torino), München (Bayern/1860), Barcelona (FC/Espanyol) eller Liverpool (FC/Everton).

I alla dessa fotbollshuvudstäder finns en historisk rivalitet där numera bara den ena parten riktigt bryr sig. Men den parten, lillebror, bryr sig desto mer. Omvärlden vet ibland knappt om att tvisten existerar.

Den här säsongen har två sådana dispyter återuppstått. Manchester City har återvänt till Premier League efter ett år i ettan. Atlético de Madrid är tillbaka i La Liga efter TVÅ förnedrande säsonger i andradivisionen och matcher på spanska bonnvischan.

De två lagens fans har ett gemensamt. Trots att det är helt uppenbart att de har fel bedyrar de ständigt att deras klubb "egentligen" är den populäraste i sin stad. Snart ska de åter bli den bästa. Att de varit sämre än storebror i 70 år, som Atletico, respektive minst 30 år, City, glöms effektivt bort.

De gillar att vara loosers och förtryckta

Klyschan "folkets lag" repeteras i oändlighet. Den där andra klubben, den stora, den har bara fans i Japan och Norge numera, påstås det så ofta att man nästan tror på det.

Men hur kul är det att vara Manchester City eller Atlético de Madrid när resten av världen i själva verket bara bryr sig om lokalrivalerna?

Uppenbarligen är svaret på den frågan: det verkar inte vara något större problem.

Man verkar nästan föredra sin nedtryckta, evigt förlorande, ständigt förhoppningsfulla situation. Men schhh, insinuera inte något sånt till dem som håller på de här lagen. Officiellt känner de sig alltså inte som underdogs och vill inte kännas vid såna beskrivningar.

"Vi är en evig jojo-klubb, det är bara att leva med det", skriver Bill Burrows fatalistiskt i tidningen FourFourTwo.

Det är så långt man kan sträcka sig i en realistisk självbild.

...men fansen sviker aldrig sitt lag

Men faktum är att båda klubbarna i lägre divisioner haft bättre publiksiffror än de dessförinnan hade i den högsta. City hade förra året 33 000 i snitt i ettan, det vill säga andradivisionen.

I tvåan - man har varit SÅ långt ner - nådde man sanslösa 28 000 när andra lag låg på tredjedivisions-nivån attraherade en fjärdedel av detta. Vid vissa bortamatcher var det lika många City-fans på plats som hemmalaget i fråga hade i genomsnitt resten av säsongen.

Atlético, "Atleti" bland fansen, nådde förra vintern fabulösa 41 000 i snitt i den spanska tvåan. I en seriefinal i vintras drog man 58 000 till Vicente Calderon-stadion i södra Madrids tyngsta arbetardistrikt. Och då var inte ens de två attraktiva Sevilla-lagen kvar i tvåan.

Det är med den här bakgrunden inte helt förvånande att de två lagens supportrar trots de eviga motgångarna fortsätter tro att de är världens epicentrum. När City låg i tvåan och mötte storheter som Wycombe sjöng supportrarna med rockbandet Oasis i spetsen: "We are not here, we"re not really here..."

Gais följeslagare borde kanske testa något liknande.

Oavsett division fortsätter Atlético att odla bilden att det är de mot världen.

I sin bok om spansk fotboll, "Morbo", skriver Phil Ball: "Det är något sjaskigt över klubben. Det är svårt att peka på exakt vad, men helt klart är att de föredrar att du avskyr dem."

Uppfattningen bland Atlético-fansen att de är "dåliga pojkar från förorterna" har ägaren Jesus Gil odlat så mycket han kunnat, den har blivit klubbens absurda varumärke.

Inför comebacken hårdsatsade såväl City som Atletico. City, som vid det senaste besöket i Premier League var som bluga korgossar, köpte bland annat den kontroversielle fransmannen Nicolas Anelka. De lejde också den flamboyante Kevin Keegan som manager. Atleticos sportansvariga Luis Aragones och Paolo Futre fixade i princip en helt ny förstaelva.

I tv-programmet "El Larguero" sa man innan säsongen om klubbdirektör Paolo Futre: "Han är som en hemmafru som lyckas komma först in på REA-utförsäljningen".

Futre hade då spenderat 100 miljoner på spelare som var värderade till det femdubbla.

"Det som övertygade mig var entusiasmen hos Futre. Han vill verkligen vinna. Och det vill även jag", kommenterade Milans Demetrio Albertini när han efter åratal i Milan plötsligt drog till Spanien.

I bakgrunden nickade troligen den pardonlöse ägaren Jesus Gil gillande.

Förhoppningsvis för Futre så gör han det fortfarande. Trots en halvdan upptakt.

Gil har sparkat 35 managers - på tio år. Mer än två om året. Och han lär göra det igen. Brist på kontinuitet är ett evigt mönster hos småbröderna.

Mängder av managers köper, köper, köper, men får sällan chansen att skörda.

I den fällan har Gil och Atlético till och med fallit fler gånger än Manchester City. Borgmästare Gil, det är han i kuststaden Marbella, har på vägen trixat så hårt med klubbens räkenskaper att han för ett par år sedan hamnade i fängelse, det var bara hårfint att han inte fick med sig några spelare in.

1996 vann Atlético dubbeln, spanska ligan och cupen. Det var den senaste formtoppen. Samma år som klubben åkte ner i tvåan valdes Real till "Århundradets lag" av Fifa.

Lillebrors öde: de är alltid i skymundan

De senaste säsongerna har man fått trösta sig med, om det är någon tröst, att ha de kanske fränaste supportrarna i Europa, "Frente Atlético" och "Bastion" från Fondo Sur på Vicente Calderon.

Förr var de anarkister och kommunister, i dag är de ett gäng som är höger och vänster och våld och paranoia i ett mischmasch som skulle få den mest härdade sociolog att famla efter Riojan.

1959 tog sig Atlético till Europacupens semifinal. Där stötte de på, visst, Real, och förlorade efter omspel. 1968 vann Manchester City senast ligan.

Samma år segrade Manchester United i Europacupen med George Best vid sin karriärs zenit. Allt ljus föll på United trots Citys lysande bedrift.

Sådant är ödet för en lillebror.

Man kan få för sig att fans av dessa lag i bland dagdrömmer om att de i stället fötts i städer som Paris eller Amsterdam.

Där finns som bekant bara ett lag att välja på.

Här är dom: Fotbollshuvudstädernas småbröder

Lars Nylin

ARTIKELN HANDLAR OM