”En av de mest sympatiska idrottsmän och idrottsledare som jag haft förmånen att få träffa under mina 40 år i branschen...”

Lasse Sandlin minns Orvar Bergmark

FOTBOLL

Visdomsord ska man ta till sig.

När jag nås av budet att Orvar Bergmark är död, kommer jag därför att tänka på vad Orvar sa, när vi i slutet på 60-talet satt tillsammans i Aftonbladets Guldbollen-jury.

Orvar berättade om ett ordspråk han gjort till sitt eget, och som han försökt använda som rättesnöre genom livet: ”Om någon inte delar din uppfattning – försök sätta dig in i hans!”

Bara ett av många kloka ord från den Orvar Bergmark som efter en enastående karriär som spelare och som förbundskapten fortsatte med sina klockrena analyser till glädje för Radiosportens lyssnare.

Mannen med fotbollsvärldens längsta högertå blev 73 år.

Beskedet om hans död kom inte oväntat, märkt som han var efter mer än 20 år av Parkinsons sjukdom.

Senaste gången vi sågs på Eyravallens gamla träläktare, den kära, är nog sju-åtta år sen, och då orkade Orvar bara se första halvlek, innan han fick hjälp att ta sig hem.

Jag tvekar inte att utnämna Orvar Bergmark till en av de mest sympatiska idrottsmän och idrottsledare, som jag haft förmånen att få träffa under mina 40 år i branschen. En enastående ledarbegåvning, såväl på som utanför planen.

Jag glömmer aldrig det möte i Guldbollen-juryn, när han med en enda mening fick mötet att byta färdriktning. Vi aftonbladare i juryn var det här året övertygade om att priset till Årets Spelare i Sverige skulle gå åt ett visst håll.

Vi talade gott om honom, men när ordet blev Orvars – som den siste i jurysexan innan omröstningen – så avfärdade han vår kandidat med en enda mening:

– Vi kan inte ge Guldbollen till en spelare som inte är tränad!

Integritet kallas sånt, och naturligtvis enades vi sen om att ge priset till en helt annan av Orvars landslagsspelare.

Själv fick Orvar Guldbollen 1958, samma år som han vid VM på hemmaplan av en enig jury på 732 journalister från hela världen utsågs till VM:s bäste högerback.

Naturligtvis var VM-finalen mot Brasilien på Råsunda, trots 2–5-förlusten, toppen på karriären. Det är också från detta tillfälle, i jakten på den största av segrar, som den bästa av historier om Orvar som Sportens Gentleman kommer. Sigge Parling, en järnkamin från Djurgården, ansåg att man skulle sätta sig i respekt från början, och direkt körde han över en av brassarna; jag tror det var den unge Pelé.

Domarn blåste förstås. Frispark!

Men inte bara domarn, utan även Orvar Bergmark, kom springande till brottsplatsen:

– Men Sigge! Så där gör man väl inte i en VM-final...

Trots 94 landskamper var Orvar som spelare varken snabb eller särskilt teknisk. Men han var vältränad, och han hade en oerhörd vilja, en sällsynt förmåga att ”läsa spelet” plus, det i dag så sällsynta, att han alltid först tänkte på laget.

Det är också där världens längsta högertå återkommer i handlingen. Ingen hade som Orvar och hans förlängda högerben förmågan att tänja sig, innan han skickade bollen all världens väg.

Bara fyra spelare har haft en längre tidsmässig period i landslaget än Orvar Bergmarks 14 år och 143 dagar – Gunnar Gren (18–58), Thomas Ravelli (16–224), Köping-Gustafsson (16–13) och Björn Nordqvist (15–153).

Som förbundskapten var han också mer än någon senare kollega pressens man. Hans förmåga att hålla kontakt var lysande – med den buttre herr R. Eklöw på DN som enda undantag, R:et som envisades med att i sina krönikor kalla Orvar för ”herr O. Bergmark”. Ingen annan svensk förbundskapten har haft ett sånt kontaktnät bland journalister. Själv var jag ung och oskyldig, men ett par äldre kolleger användes av Orvar som regelrätta bollplank och även som rapportörer från matcher han själv inte hann se.

Jag tror till sist, att Orvar Bergmark var precis den sorts människa som Mark Twain menade, när han fällde sina bevingade ord: ”Låt oss sträva efter att leva så att till och med begravningsentreprenören sörjer när vi dör.”

Tack, Orvar!

ORVAR BERGMARK

ARTIKELN HANDLAR OM