”Jag tänker aldrig sluta med fotbollen”

Fotbollsbasen Lars-Åke Lagrell om pension och ett skandalfritt landslag

Foto: ULF HÖJER
TÄNKER INTE GÅ I PENSION – Jag kan nog göra nytta tills jag är 75 år, säger Svenska fotbollförbundets ordförande Lars–Åke Lagrell, 65, som vägrar bli pensionär. Han hyllar Sportbladets Älska fotboll-kampanj och berättar att han själv varit utsatt för hot.
FOTBOLL

Allsvenskan drog i gång förra helgen, damallsvenskan och ­superettan i går.

Som vanligt med Lars–Åke Lagrell, nyss 65, vid rodret:

– Jag tänker aldrig gå i pension.

För Sportbladets Johan Flinck berättar Lars–Åke Lagrell bland annat om den faderslösa uppväxten, om hotbrevet hem till familjen och om disciplinen i landslaget.

Stadsparksvallen i Jönköping:

En liten grabb är på jakt efter någon vuxen att smita in på allsvensk fotboll tillsammans med: ”Kan jag få följa med farbror in?”

– Det är enda gången jag känt mig annorlunda för att jag inte hade någon pappa, berättar Lars–Åke Lagrell mer än 55 år senare.

Nästan alla hans kompisar hade en far som tog med dem för att se Jönköping Södra spela.

I stället fick alltså ”Lalla”, som han kallades av kompisarna, leta upp någon äldre herre att följa med in och på så vis slippa lösa entré.

– Vi var ju smålänningar, haha.

Lars–Åke hade sju år tidigare flyttat tillsammans med sin mor från lilla Älmeboda utanför Växjö.

– Mina föräldrar var lantbrukare. Men pappa dog i en rälsbuss­olycka under kriget på väg hem från beredskapen. Jag hade inte ens fyllt två år.

Mamman hade naturligtvis inte någon möjlighet att behålla gården utan flyttade till sina släktingar i Jönköping, där Lars–Åke alltså växte upp.

– Hade vi inte tvingats flytta hade jag nog varit lantbrukare i Älme­boda än i dag. Slumpen avgör så mycket.

Somrarna tillbringade han i familjens stuga i Lammhult.

– Det var därför jag kom att hålla på Öster, laget i mitt hjärta.

Men själv spelade han i Jönköpingsklubben IK Cyrus – både handboll (gamla division tre) och fotboll (gamla division fyra).

Ledare sedan 14–årsåldern

I fotboll tog han plats som inner eller halvback.

– Jag sprang där och tjatade och gnällde, men jag är ingen av klubbens större spelare genom tiderna, haha.

Däremot dess kanske största ledare.

Redan som 14–åring blev Lagrell lagledare för ett yngre pojklag.

– Jag har varit fotbollsledare sedan dess, oavbrutet...det är ju över 50 år.

Och sedan han 23 år gammal blev ansvarig för Smålands idrottsförbunds kansli har han, med några få års undantag, varit anställd i idrottsrörelsen.

Vad är det som lockar med ledarskapet?

– Det är inte positionen. Det här är mitt sätt att leva. Jag har en oerhört stark känsla för Cyrus, för Smålands idrottsförbund och Svenska fotbollförbundet.

Du fyllde 65 i januari – ska du inte gå i pension?

– Jag tänker aldrig gå i pension. Men jag får bara vara landshövding i Kronobergs län i två år till.

– Jag tänker jobba med fotboll så länge jag kan. Kanske kan jag göra nytta tills jag är 75 år, men det behöver inte vara som ordförande hela tiden, det är inte det viktiga för mig.

– Den dag valberedningen tycker det finns en bättre lösning kommer jag inte att stå i vägen.

Alltid tillgänglig

– Men jag har en dröm eller vision att skola in den ersättaren på ett extremt sätt. Jag vill göra allt för att hjälpa den personen, precis som Lennart (Johansson) gjorde för mig.

Vem är den ersättaren?

– Det har jag ingen aning om.

Det är bland de kortaste svaren i denna tvåtimmarsintervju.

Lars–Åke Lagrell pratar mycket, gärna och länge – och han är alltid lika positiv.

Blir du aldrig arg?

– Jo, men inte ofta. Men man vinner inget på det, man blir osaklig.

Som journalist får man alltid tag i Lagrell – förr eller senare. Han ringer alltid upp, ibland långt fram på natten.

– Man bestämmer själv hur folk ska uppfatta en. Jag har valt att alltid vara tillgänglig. Även om det på sätt och vis hade varit enklare att inte vara det.

Varför har du gjort detta valet då?

– Det handlar om bakgrund och värderingar man har med sig. Det finns tre personer som betytt mer för mig som ledare än andra.

– Ett: Olof Johansson i Cyrus – min förste ungdomsledare. Det var han som fick mig att bli ledare. Han var ett föredöme och det gjorde att min mor aldrig var orolig för att skicka iväg mig till Cyrus.

– Två: Stig Svensson i Öster – min store mentor. Jag kunde vara lite hetsig på den tiden och då förklarade Stig hur jag i stället skulle göra och vara.

– Tre: Lennart Johansson, som påverkat mig väldigt mycket hur man ska driva en organisation. Han är fortfarande en av mina bästa vänner och den ende som kallar mig ”Lalla” idag.

På tal om Lennart – har du inga europeiska ambitioner?

– Jag är ordförande i dag i Uefas landslagskommitté och sitter med i Fifas disciplinkommitté. Jag kan inte komma längre. Det kommer inte att bli en svensk på Lennarts positionen de närmaste 100 åren, och efter det kommer inte jag att vara med.

– Men om hela Europa hade stått bakom mig så hade jag gärna ställt upp.

Vem är Sveriges bäste spelare genom tiderna?

– Agne Simonsson var den bäste i sin generation, men totalt sett är Fredrik Ljungberg den bäste.

Vad har du för relation till landslagsspelarna – känner du dem?

– Ja, jag skulle vilja säga att jag känner dem allihop. Jag är alltid nere i omklädningsrummet efter matcherna.

Om du är ute och reser i Europa – ringer du då och tar en fika med dem?

– Nej, men om jag är delegat i en Uefamatch och till exempel Arsenal spelar är jag ofta ute på plan när spelarna kommer ut för att värma upp. Då brukar jag gå fram och säga hej till Fredrik. Men man får vara lite försiktig med sånt.

Jo, fråga Anders Frisk.

På tal om Frisk – har du själv blivit hotad någon gång?

– Ja, en gång när vi skjutit upp en match mellan AIK och Djurgården under första halvan av 90–talet fick jag ett brev hem till mig där det stod att jag skulle bli ansvarig för att matchen flyttats. Jag reagerade på att det var adresserat hem till mig. Jag hade en son som var liten då, så jag förstår Frisk. Jag lämnade det till polisen men hörde sen aldrig något mer.

Han är naturligtvis lyrisk till Sportbladets Älska fotboll-kampanj:

– Media har ett ansvar i det här. Det är glädjande att landets största kvällstidning tar sin del av ansvaret.

Lagrell blev alltså aldrig hotad i vintras när allsvenskan döptes om till kaossvenskan.

Dubbelt stormigt

Men i januari stormade det i dubbel bemärkelse kring Lagrell: ÖSK–fallet i det närmaste urartade samtidigt som halva hans län blåste bort i den stora stormen.

– Då fick man veta att man levde.

Funderade du aldrig på att hoppa av fotbollen?

– Nej, den tanken har jag aldrig tänkt. Jag kunde ju inte påverka det som hände. Men jag är van vid att hoppa in när det händer saker så det var jobbigt att inte kunna göra något.

Lagrell fick i stället stå bredvid och låta rättvisan ha sin gång i nämnderna.

– Men där var jag aldrig orolig.

All kritik du fick utstå då?

– Jag är oerhört känslig för intern kritik, men någon sådan förekom inte. När det gäller annan kritik, från till exempel media, tar jag det ganska kyligt.

Efter några justeringar i regel­verket lovar Lagrell nu att överklagande­­kaoset aldrig ska upprepas.

”Diciplinerat landslag”

Något han däremot sluppit som förbundsordförande är sexskandaler i landslaget.

– Vi har aldrig haft några disciplinproblem i landslaget. Med det vill jag inte säga att fotbollsspelare är bättre än andra. Jag tror det är en ledarfråga.

Hur då?

– En ledare anger tonen hur det ska vara i en organisation. Vi har haft Lasse, Tommy och Tommy. Men lika viktiga är de inofficiella ledarna, alltså de tongivande spelarna.

Så hockeyn har sämre ledare?

– Nej, så menar jag inte. Jag känner inte spelarna eller förbundskaptenerna i hockeyn, men min uppfattning som utomstående är att man tar med sig vanor från de ligor, klubbar och länder man spelar i. En del av problemet kan ha sin grund i NHL med sina långa resor och många nätter på hotell.

Har ni tagit upp Tre Kronors sexskandal i landslaget?

– Ja, men inte med spelarna. Det skulle vara en oförskämdhet då de kan uppfatta det som om vi hade haft en anledning att göra det, och det har vi inte.

Det här är Lars-Åke Lagrell

Lars Åke tycker till om...

Johan Flinck