Marseilles sköna revansch

Bank: Vi fick se begravningen av ett 13 år gammalt spöke

Foto: AFP
FOTBOLL

Olympique Marseille–Valenciennes 1–0. Efter tretton år kunde OM begrava en smutsig historia.

Nu ska de bara gräva fram en framtid också.

Foto: AFP
ÄNTLIGEN! Olympique Marseilles målvakt Cedric höll nollan hemma mot Valenciennes i går. Men 1–0-segern betydde mer än vanligt – nu kan klubben lägga den gamla muthärvan bakom sig.

Det är med all säkerhet det dummaste fusk fotbollsvärlden sett. Den 11 maj 1993 mötte Marseille, ett lag som en vecka senare skulle bli Europamästare, ett litet skräplag från norra Frankrike. Skräplaget hade behövt muta halva OM för att ha en hyfsad chans. I stället blev de mutade – av OM:s president.

Ni vet resten.

Bernard Tapie hamnade i fängelse, Marseille tvångsnedflyttades, de har inte vunnit en titel sedan dess. För någon månad sedan fastnade jag för ett franskt tv-reportage med bilder inifrån OM:s omklädningsrum. Franck Ribéry dansade, sjöng, jävlades, hällde vatten på journalister och? tja, man fick liksom bara känslan av att det var ett sånt där omklädningsrum där en ung Jesper Blomqvist hade fått det lite tufft.

Reportaget sändes efter fyra omgångar, när Marseille ledde ligan och alla börjat tro på en ny era.

Sen rasade allt, som vanligt. Ribéry är långtidsskadad, och av de nio senaste matcherna fram till i går hade OM bara vunnit en.

Och då kom skräplaget tillbaka.

För första gången sedan 1993 möttes Valenciennes och Marseille i Ligue 1.

Upplagt för martyrskap

Det var en av de där kvällarna på La stade Vélodrome då läktarna var lika intressanta som planen. Eftersom OM är en av de där klubbarna som definierar sig själva utifrån ett – halvt rättshaveristiskt, halvt motiverat – underläge gentemot Makten var allt upplagt för protester och ett manifesterat martyrskap.

Fast? nä.

Anthony Roko, den 20-årig brandmannen som fick halva handen bortsprängd av en fyrverkeripjäs under matchen OM-Nice hyllades före matchen, och de enda protester som syntes var de mot ligaföreningen (LFP) som beslutat att straffa OM med tomma läktare i derbyt mot Monaco.

Canal Plus fick sig en släng av sleven (”LFP – Canal Plus marionetter”), Valenciennes hånades (”Ner och dynga i division II med er igen”) – men inte ett tecken handlade om mutskandalen.

Det kan vara det sundaste som hänt på länge.

Har allt – men hur använda?

Om Marseille ska titta bakåt så är det bara för att lära sig något. Under Robert Louis-Dreyfus ägarskap har de gjort alla fel en klubb kan göra. Hans första stora köp var Laurent Blanc från Barcelona. Barça krävde femton miljoner kronor – OM betalade 19 miljoner, i en lösning som hade fått Mats Persson och Janne Plånbok att rodna.

Sedan dess har OM gjort en snittförlust på transfermarknaden motsvarande 150 miljoner per säsong – och lyckats kvala in till Champions League två gånger på tio år.

Som en jämförelse har Lyon gått back 50 miljoner, vunnit allt och spelat CL åtta gånger.

Marseille har allt, men vet inte riktigt hur de ska använda det. Vad hjälper det att de säljer dubbelt så många tröjor som Lyon? Att de har mer än dubbelt så många träffar på klubbens hemsida varje månad? Så länge som de inte kvalar in till Champions League kan de aldrig omvandla alla de där resurserna.

Därför var matchen mot skräplaget Valenciennes så viktig.

Marseille var piskat, tvunget, fastnitat mot väggen, men utan konstnären Ribéry och bollvinnaren Lorik Cana var det som om laget saknade både ryggrad och ansikte. När Niang, Oruma och Nasri missade varsin kanonchans första halvtimmen försvann också riktningen och farten i spelet. Med en löpare (Niang) och en klumpeduns (Pagis) på topp framför ett trångt mittfält hände det alldeles för lite.

Efter en timma trampade ändå Niang runt på vänsterkanten och slog ett inlägg som var så perfekt att Pagis bara kunde sträcka fram foten. Det klarade han: 1–0.

”Reagera! Slå till! Vinn!”

På läktarna i Virage Sud hade de trummat in budskapet redan före avspark: ”Reagissez! Battez-vous! Gagnez!”, ”Reagera! Slå till! Vinn!”.

Marseille behöver poäng, Champions League, en form att hälla sin enorma potential i, så att de kan bli en europeisk stormakt på nytt.

Det var därför 1–0 mot Skräplaget betydde så oerhört mycket. Bara därför.

Att begrava ett tretton år gammalt spöke, det var bara en bonus.

FOTBOLL & LÄGGMATCHER – HÄR ÄR SKANDALERNA SOM GÅTT TILL HISTORIEN:

Simon Bank

ARTIKELN HANDLAR OM