Simulerad verklighet

Erik Niva om fotbollsspelet som har inflytande på riktigt

FOTBOLL

Ett värvningsredskap för scouter, ett taktikverktyg för förbundskaptener – och en prövning för äktenskap.

Genom att vara så realistiskt att det skär igenom muren mot verkligheten har datorspelet ”Football Manager” blivit ett globalt fenomen.

Foto: Sanna Sjöswärd
Miles Jacobsen – vd för datorspelsföretaget Sports Interactive.

Allt var upplagt för de största konserter som England någonsin skådat.

I dagarna tre skulle Robbie Williams framträda på den gigantiska utomhusscenen vid Knebworth, strax norr om London.

375 000 personer hade löst biljett. Ytterligare 3 500 000 beräknades följa showen live på tv eller internet.

Bara ett problem – Robbie Williams själv hade fastnat framför ett datorspel och kunde inte slita sig.

Han vägrade helt enkelt att gå upp på scenen.

– Det är faktiskt en sann historia, som bara fick sitt slut när Robbie Williams turnémanager slet ut cd:n ur datorn och knäckte den i två halvor.

Miles Jacobson – vd för datorspelsföretaget Sports Interactive – skrattar:

– Robbie är så entusiastisk att han till och med hoppade in som testare för en version av spelet.

Miljonförsäljning

Datorspelet ”Football Manager” – tidigare ”Championship Manager” – har blivit ett globalt fenomen.

Den senaste versionen har sålts i mer än en miljon exemplar, och över hela världen sitter entusiaster framför sina datorer och låtsas att de är manager för en fotbollsklubb.

De köper spelare, väljer taktik, designar träningsupplägg och manipulerar medierna.

– Fotbollskulturen är likadan över hela världen. Efter att fans i Sverige har sett sitt lag förlora så går de till en bar och gnäller om hur de skulle kunna göra ett bättre jobb än managern. Vi ger dem chansen att försöka. Det är vad vårt spel handlar om, och det är det som har gjort det så framgångsrikt: möjligheten att leva ut sina fantasier och glömma sitt vanliga jobb, säger Miles Jacobson.

Hade sagan om ”Football Manager” gjorts till film hade den säkert blivit en ostig collegefilm som hetat något i stil med ”Nördarnas revansch”.

Bröderna Paul och Oliver Collyer var 14 och 16 år gamla då de programmerade ihop ett eget spel hemma på pojkrummet. Några år senare var de multimiljonärer.

– Det var faktiskt precis så. De bodde på en farm mitt ute i ingenstans, och hade inte upptäckt flickor ännu. Men redan när jag hoppade på tåget 1994 var det ­uppenbart att spelet verkligen hade hittat en stor publik som tog det på extremt stort allvar.

Det som verkligen är unikt med ”Football Manager” är den oerhörda detaljrikedomen. Databasen innehåller numera nästan 350 000 spelare – från allt mellan Man United till Myresjö IF – med exceptionellt verklighetstrogna egenskaper.

– Från början var ju inte det här en ­dimension vi hade räknat med, men nu märker vi ju hur fler och fler människor kommer fram och berättar att första gången de hörde talas om Sergio Agüero eller Cristiano Ronaldo – eller för den delen Zlatan Ibrahimovic – så gjorde de det genom ”Football Manager”.

Jacobson fortsätter:

– Och det är ju inte bara 15-åringar hemma på rummet. Chelseas chefsscout ­under Mourinho – Andre Villa Boas – har öppet erkänt att han använder vår databas för att kolla upp spelare.

Tunn gräns mellan fiktion och verklighet

Polens före detta förbundskapten Jerzy Engel fick en gång frågan om hur man bäst tränade sig för att bli fotbollsmanager.

Hans svar var enkelt: spela datorspelet med samma namn.

Runt ”Football Manager” har gränsen mellan verklighet och fiktion blivit allt grumligare.

När Peter Taylor hoppade in som engelsk förbundskapten 2001 tog han ut en bunt nya spelare till träningsmatchen mot Italien. Giovanni Trapattoni hade ingen koll på dem – så han grabbade sin laptop, öppnade sitt spel och studerade deras egenskaper på skärmen.

Efter att anfallaren Danny Webber lämnat Man United för Watford så kom han personligen upp till ”Football ­Manager”-kontoret och klagade över att hans värden sänkts för mycket i spelet.

När gamle irländske landslagsmittfältaren Ray Houghton ­letade efter en ytterback i sitt nya jobb som scout, då ringde han upp Miles Jacobson.

– Ray presenterade ett uppdrag: ”Jag ­behöver en vänsterback. Han får inte kosta mycket pengar, men han måste vara stark och snabb och prata hygglig engelska”. Så jag gjorde några sökningar i vår databas med ytterligare några kriterier, och skickade sedan en lista med spelare. På grund av en sekretessklausul kan jag inte ­berätta för dig exakt vem spelaren var – men tre veckor senare såg vi en ny vänsterback från ett östeuropeiskt land göra debut för ett lag i någon av de två högsta engelska divisionerna. Det var en av de spelarna som vi ­rekommenderat, och han har gjort väldigt bra ifrån sig.

Med tanke på det där Jerzy Engel-citatet – hade du själv varit en bra manager?

– Jag hade varit okej som sportchef, bra på att köpa spelare. Men jag misstänker att jag hade haft problem med att få spelarnas respekt.

Leder till skilsmässa

Det är tacksamt att skrocka över hur Robbie Williams fastnat framför sitt spel, men den beroendeframkallande sidan hos ”Football Manager” kan faktiskt ställa till högst verkliga problem för betydligt mer jord­nära människor.

För ett par år sedan gjordes en sammanställning av brittiska skilsmässor. Det visade sig att 35 olika par angav ”Football Manager” som ett skäl för sin separation.

– Ja, det stämmer. Men jag tror ändå att vi är hönan snarare än ägget i de här fallen. De flesta människorna i den här världen tycker inte om sina jobb. Mer än 50 procent av alla brittiska äktenskap slutar numera med skilsmässa. Och om nu drygt hälften av människorna inte är lyckliga i sina liv – då känns det inte som världens sämsta sak att kunna erbjuda en flyktväg som inte skadar din kropp, som inte förändrar din personlighet, som är billig och som du kan ägna dig åt i hemmets säkerhet Jag tror att människor spelar vårt spel för att de är olyckliga – inte att de blir olyckliga för att de spelar vårt spel.

Det sägs ju att västeuropeiska länder genererar färre idrottstalanger numera, då barnen påstås sitta inne framför ­datorn i stället för att vara ute och ­sporta. Så – tar du på dig ansvaret för det engelska landslagets förfall?

– Haha, definitivt inte. Återigen så är det bara en reaktion på ett större problem. Visst finns det föräldrar som använt datorer och tv-spel som barnvakt – men det är alla knivbrott och alla överfall som verkligen har gjort föräldrar tveksamma till att släppa ut sina barn på gatorna. De vet inte vad som kommer att hända.

Jacobson skakar på huvudet:

– På 80-talet skyllde vissa tidningar samhällets problem på heavy metal-musik, precis som de skyllde på Elvis på 50-talet och precis som de menade att valsmusik var ”ond” när den kom över från Österrike. Nu är det vi som gör datorspel som blivit the bad guys i vissa kretsar, och om 20–30 år kommer det att vara något annat.

Men för att fortsätta agera djävulens ­advokat – kan inte allt sittande framför ­datorspelen skapa enstöringar utan social kompetens? Kanske rent utav vissa av de som ligger bakom överfall och knivbrott?

– Ingen av oss som gör spel vill att ungdomar bara ska sitta hemma med dem. Det skulle absolut inte vara bra för deras

utveckling, utan det är ju jätteviktigt att alla barn har balanserade liv. Om det nu finns folk som läser det här som har ungar som sitter inne och spelar dator hela tiden – se till att få ut dem minst några timmar om dagen. De kommer aldrig att sluta spela datorspel – för det är roligt – men här i Sverige har ni fortfarande grönområden och hyfsat säkra gator. Kör ut dem!