”Då känner jag pipan från ett vapen i nacken”

1 av 4 | Foto: Stefan Holm
Förre Hammarbyspelaren Patrik Manzila dömdes till åtta månaders fängelse. Tre år senare bryter han tystnaden. ”Ursäkta uttrycket, men jag har blivit brutalt våldtagen i media. Jag har alltid varit mån om mitt namn. Jag försökte göra Manzila stort på fotbollsplanen, men i dag är det inte roligt att googla sitt namn”, säger han.
FOTBOLL

Patrik Manzila dömdes till fängelse för häleri i samband med värdedepårånet i Bröndby.

Tre år senare hotas han av utpressare.

– De tror att jag har 60 miljoner kronor under kudden, men jag tänker inte gömma mig. Vill de döda mig för pengar jag inte har får de väl göra det, säger 31-åringen.

Hjältarna i Hammarbys guldlag återförenades den 2 juli i år, för att spela en jippomatch på Årsta IP. Det blev en oförglömlig dag, men alla truppmedlemmar fick inte uppleva den.

Förbundskapten Thomas Dennerby, som 2001 var assisterande tränare i Bajen, var upptagen med VM och tog med sig spionen Andreas Bild till Tyskland.

Peter Markstedt hade match med sitt Västerås, Peter Holm var på bröllop och Kennedy Bakircioglü semestrade på Ibiza.

Patrik Manzila?

Han stannade hemma trots att han lovat materialförvaltaren Börje Lundberg att sätta sig på flyget till Stockholm.

Medan Andreas Hermansson och de andra spelarna visade upp sig inför tusentals fans satt Patrik i en lägenhet i Malmö och tänkte på de sms han tagit emot dagarna före jubileumsmatchen: ”Stanna hemma! Du är en bankrånare.”

– Det fick mig att backa. Jag älskar mitt lag men vill inte smutskasta Hammarby. Klubben är viktigare än jag, säger Patrick Manzila.

■ ■ ■

Han var en talang utöver det vanliga, men när han väl kallades ”fotbollsstjärna” var det i samband med det näst största rånet i Danmarks historia.

Vid halvfemtiden på morgonen den 10 augusti 2008 slog sju tungt beväpnade rånare till mot Dansk värdehanterings lokaler i Bröndby.

De kom över 60 miljoner danska kronor innan de flydde i tre stulna bilar.

Patrik Manzila tog inte del av den omfattande nyhetsrapporteringen, men skulle snart få veta vad som hänt. Hans liv förändrades sex dagar senare, då han skulle åka till Malmö för att träffa sin höggravida flickvän.

De hade bestämt sig för att flytta dit, men Patriks nästa adress blev en isoleringscell på andra sidan av Öresund.

Han har slagit sig ner på ett kafé vid Malmborgsgatan i Malmö och berättar detaljerat, som om han satt i förhör: På Bromma flygplats sprang han på tre barndomskamrater, som han följde

med till Köpenhamn för att festa. Efter lunch och ett hastigt stopp i en grusgrop där det stod två containrar åkte de till Scandic Hotel Copenhagen.

Medan vännerna checkade in beställde Patrik en drink i lobbyn. Isen hade knappt hunnit smälta förrän vännerna satt vid samma bord.

– Då, från ingenstans, känner jag något i bakhuvudet. Det är pipan på ett vapen. ”Ner på marken!” Det är specialstyrkan. Min första tanke är att jag är statist i en film. De andra killarna flyger ner på golvet, men jag reagerar inte. ”NER PÅ MARKEN!” Först när de släpper hundarna blir jag rädd och gör som de säger.

■ ■ ■

Polisen hade spanat vid grusgropen och visste att flyktbilarna gömts i containrarna. Patrik fördes till en isoleringscell och hölls kvar där trots att han hade alibi för rånnatten, då han fångades av övervakningskamerorna på Stureplan.

Han mådde psykiskt dåligt, rasade i vikt och började tala med fantasifigurer.

– Först efter åtta dagar berättade en advokat att jag var misstänkt för rån. Jag fattade ingenting och blev mer och mer frustrerad. Jag skulle bli pappa när som helst och ville bara ut därifrån.

Patrik, som växte upp i stockholmsförorten Farsta, har tidigare dömts för rattfylla. Hans barndomskompisar har betydligt mer på sitt samvete.

– Men för mig är de inte mer kriminella än andra. De har aldrig gjort mig illa. Tvärtom. Tack vare dessa killar nådde jag hela vägen på fotbollsplanen.

Vad menar du?

– De har skyddat mig, skjutit bort mig från kriminaliteten. När de surfade på tunnelbanetåg fick jag inte vara med eftersom jag kunde skada mig. ”Du får inte hänga med för du har fotboll i morgon.” Det var likadant när de åkte till fritidsgårdar för att slåss. Jag fick aldrig följa med.

Patrik minns inte om det var den 72:a eller 76:e dagen som frihetsberövad, men plötsligt meddelade advokat Leo Støckel att han dömts till åtta månaders fängelse.

– ”Du har tydligen snott bilar till ett värde av 1,2 miljoner kronor”, sa han. Först hade jag planerat ett rån värt 60 miljoner, sedan var jag misstänkt för häleri. Jag blev förbannad och sa: ”Nu får ni bestämma er. Ta fingeravtryck, gör vad ni vill. Ni hittar inget som binder mig till bilarna, för jag har aldrig rört dem.”

Eftersom du dömdes till fängelse måste åklagaren ändå ha haft något att gå på.

– Nej, det räckte med att jag stod med de andra killarna vid containrarna. Jag visste inte om rånet. Hur fan skulle jag då veta vad som fanns i containrarna?

Patrik släpptes i november 2008. Han återvände då till Malmö och fick jobb som telefonförsäljare, men tvingades snart begära tjänstledigt.

■ ■ ■

Brevledes blev han kallad till en anstalt i Norrköping, där han skulle sitta fängslad ytterligare tre månader.

Han muckade den 24 november 2009, men blir ständigt påmind om rånet. En stor del av summan saknas fortfarande, vilket har lett till utpressningsförsök och sömnlösa nätter.

– Min då sexåriga dotter fick byta efternamn på grund av alla hot. Jag gömmer mig inte, men vad har hon med det här att göra? Jag har levt under hot i tre år, men tänker inte försvinna. Jag försöker leva ett vanligt liv. Ska något stoppa mig från det får det bli en kula. De som känner mig vet att jag inte har något med det här att göra.

Eftersom du hävdar att du är oskyldig är det ingen vågad gissning att du tänker gå vidare med ärendet.

– Alla advokater säger att jag ska riva upp målet. Det blir nog så, men samtidigt lägger jag inte så mycket energi på det längre. Allt flyter på just nu. Jag har en bra familj och bra vänner.

Patrik har börjat spela fotboll igen och blev pappa under sin tid i isoleringscellen. Den nu treårige pojken heter Theodor, men Patrik använder hans andranamn.

– Zidane. Jag har alltid sagt att min första son ska heta Zidane. Han har varit min största idol sedan jag började sparka boll. Det är ett passande namn. Klockan sju på morgonen brukar Zidane komma med bollen i handen. ”Pappa, ska vi spela?”

Så sent som i tisdags fick Patrik veta att han ska bli pappa igen. Katri, hans nya sambo, är gravid.

– Jag har en fantastisk tjej. Det är stort av henne, efter allt hon läst och hört, att våga ge sig in i det här.

■ ■ ■

I framtiden vill han ge sina barn den trygghet han saknade själv. Patrik säger inte att han blev slagen som barn, utan använder ordet misshandlad. Han har brutit kontakten med både sin biologiska pappa och sin styvfar.

– Jag fick ta mycket skit som barn, men på ett sätt har de gjort mig en tjänst. Jag skulle aldrig kunna lämna mina barn eller höja handen mot dem. Jag vill vara världens bästa pappa. Det är det jag lever för i dag.