”Det gjorde ont att kallas primadonna men jag vet vad jag gjort för mina lag”

Fredrik Ljungberg om karriären, modebranschen, valet att sluta och framtiden i London

1 av 29 | Foto: STENSSONSBILDER AB
Fem år gammal flyttade familjen Ljungberg till Halmstad – där Fredrik krävde att få spela med HBK. Här, som nummer två från vänster i mittenraden, på ett skolfoto från klass 8E på Örjansskolan.
FOTBOLL

Han hade konkreta anbud från klubbar i England, Australien, Kina och USA.

Nu har Fredrik Ljungberg gjort sitt val.

Han slutar med fotbollen.

– Beslutet har vuxit fram under det senaste halvåret, säger 35-åringen i en stor intervju med Sportbladet.

Foto: PONTUS ORRE
LÄGGER AV Efter 14 år som utlandsproffs lägger Fredrik Ljungberg fotbollsskorna på hyllan. I en stor intervju med Sportbladet berättar 35-åringen om tiden i ­Arsenal, kalsongreklamen och framtiden i fastighetsbranschen. ”Jag kommer vara lika aktiv som alla andra” säger Ljungberg.

Julafton 2011. På Nagai Stadium har 8 252 personer samlats för att se hemmalaget Cerezo Osaka möta Shimizu S-Pulse i kvartsfinalen i Kejsarens Cup.

Många japaner är nyfikna på nummer 21 i motståndarlaget och det är inte svårt att förstå varför. Mittfältaren har en meritlista som ingen av de andra spelarna på planen är i närheten av, men redan efter 19 minuters spel haltar han av planen.

Han har skadat ljumsken, tvingas byta med Shinji Ono och följer resten av matchen från sidlinjen. Det blir förlust, 7-8 efter straffar.

Det var inte så Fredrik Ljungberg ville avsluta fotbollskarriären, men det var just vad han gjorde. Tillbaka i Europa var han inställd på spel i Premier Leauge, men på grund av pappersstrul hamnade han i karantän i sex månader.

Det var under den ofrivilliga vilan beslutet att sluta växte fram.

– För tio dagar sedan sa jag till mina agenter att det är ”finito”. De ville att jag skulle fundera en vecka till, men jag har haft tid att reflektera och fundera. Jag älskar sporten, men motivationen är inte på topp. Beslutet känns rätt.

Du har inte saknat anbud?

– Nej, det har varit ganska många erbjudanden att ta ställning till i sommar. Konkret är det tre från Premier League, några i USA, från Kina och Australien, säger Fredrik Ljungberg när Sportbladet träffar honom i Stockholm.

Involverad i fastighetsbolag

Han bär mörka jeans, vit skjorta och grå kavaj. På höger ringfinger gnistrar en ring av gigantiskt format.

Han har flugit till Stockholm från London, där han ska bo och verka i framtiden. Fredrik Ljungberg är redan involverad i ett fastighetsbolag och behöver inte vara sysslolös.

– Jag kommer att vara lika aktiv som alla andra. En annan delägare har jobbat med det här i 20 år och ser en vinst i att ha med mig. Jag ska ta rygg på honom och lära mig så mycket jag kan.

Många hade nog räknat med att du skulle satsa på modebranschen.

– Jag har fått lite erbjudande om kläder. Jag har alltid älskat mode, men det är något vi får diskutera senare.

Vad bär du för kalsonger i dag?

- Vad tror du? Calvin Klein. Alltid.

2003 blev du kalsongmodell för just det märket.

– Ja, men de fick övertala mig i tre månader. Först var jag inte intresserad, men när jag såg vilka som hade ställt upp tidigare sa jag till slut ja. Det ledde till att jag fick träffa fantastiska människor i modeindustrin. Det var därför jag gjorde det i fyra år.

”Alltid försökt vara ödmjuk”

Hur var det att se sig själv på stora affischer?

– En dag satt jag i London och åt frukost utomhus när det kom en buss. Jag visste inte att den hade bilder på mig, men jag fick en rätt i nyllet. Då tog jag mackan och gick in direkt.

När du besökte nattklubbar brukade tydligen tjejer komma fram och ta dig i skrevet.

– Det var en del av det. Många grabbar säger att det låter fantastiskt, men efter ett tag blev det lite för mycket. Speciellt när man tog bort deras hand och de bara skrattade.

Hur vill du bli ihågkommen, nu när du slutar med fotbollen?

– Att jag alltid har försökt vara ödmjuk och alltid gett allt för lagen jag har spelat för.

Inte som killen som ville ge Olof Mellberg på käften?

– Det är inget jag skäms för. Han hade sparkat ner mig sex-sju gånger och jag ville inte bli skadad inför VM. När inte ord funkar måste man förklara fysiskt. Sådant händer ofta, men den här gången var det kameror överallt. Fostran inom fotbollen gör en hård och rättvis. Det ska inte vara något fjanteri.

Har du själv blivit attackerad under någon träning?

– Nej, men jag har fått en ordentlig tillsägelse. Det var under min första tid i Arsenal, då jag på en träning tunnlade en spelare två gånger och sedan skrattade. Det var bra att jag blev tillsagd, för efter det visste jag vad som gällde.

”Jag har skruvar i kroppen”

Hur är det att ge upp sin identitet vid 35 års ålder? Många idrottare upplever det väldigt jobbigt.

– Det är bitterljuvt. Jag började spela fotboll som femåring, blev proffs som 16-åring... Det är det enda jag har gjort, men nu har jag startat ett fastighetsbolag och det finns andra saker som ligger i pipelinen.

Du har spelat EM och VM, vunnit Premier League, spelat final i Champions League... Var det vad du drömde om som knatte?

– Nej, då var drömmen att spela i Halmstads A-lag. Spelarna där – Janne Jönsson, Mats Jingblad och det gardet – var ju de stora idolerna. Jag var fem år när vi flyttade från Vittsjö till Halmstad. När vi flyttade hade jag som krav att det skulle finnas en riktig fotbollsförening att spela i.

Du har haft över 20 skador under karriären. Hur känner du av det i dag?

– Jag har skruvar och sådant här och där i kroppen. Problemen med höften är lösta, men ena foten kan jag inte vinkla nedåt, så ska jag sova på mage måste jag ligga med foten utanför sängen. En gång, när jag skulle röntgas för en stressfraktur i foten, sa läkaren: ”Vet du att du inte har något ledband i den här foten?” Man drabbas av sådana grejer, men jag är ändå lyckligt lottad.

Hur många matcher har du spelat skadad?

– Det gjorde man nästan alltid. Inför en stor match frågade en tränare: ”Hur fit är du?” 70 procent, svarade jag. ”Då är det bättre att du spelar än någon som är ännu sämre.” Då kör man. I landslaget har jag också spelat trots att jag har haft smärta. Jag var så stolt över att spela i landslaget och gjorde det för Sverige. Jag har fått kritik i tidningar och kallats primadonna, vilket gjorde lite ont, men jag vet vad jag har gjort för mina lag.

Hur håller du i gång nu för tiden?

– Jag tränar thaiboxning fyra gånger i veckan. Det är kul. När man spelar en stor match och det pumpar i kroppen... Ja, jag sparrar ganska ofta och när jag står öga mot öga med någon som ska slå mig på käften kommer samma känsla. Det kommer jag att fortsätta med för att hålla mig ”fit”. Sedan, när jag är i Halmstad, spelar jag fotboll med mina två gudsöner.

”Ska ta mig en grogg på julafton”

Är du sugen på att själv skaffa familj?

– Det är väl det man ska ägna mer tid åt nu när man slutar med fotbollen. Det, att vara mer med nära och kära, är tanken. Det låter dumt, men tidigare julaftnar har andra tagit en whiskey medan jag har druckit vatten. Nu, när jag inte spelar, ska jag ta mig en god grogg. Ha, ha, ha.

Har du någon flickvän i dag?

– Ingen kommentar. Jag är lågmäld när det gäller det privata och gör saker som inte ger så mycket uppmärksamhet.

Du har byggt ett hus i Halmstad. Betyder det fortfarande hemma?

– Både ja och nej. Jag flyttade till London som 20-åring och har bott där nästan hela mitt vuxna liv. Det ser väl ut som att jag kommer att bli kvar där, men jag ska försöka vara i Sverige också. Min identitet kommer härifrån och får jag barn i framtiden vill jag att de ska komma hit och förstå mina värderingar, säger Fredrik Ljungberg.

FAKTA

Fredrik Ljungberg – år för år

1977: Föds den 16 april. Hans föräldrar, Bodil och Roy, bestämmer att det lilla gossebarnet ska heta Karl Fredrik Ljungberg.

1982: Familjen Ljungberg, som samma år växer med lillebror Filip, flyttar från Vittsjö till Halmstad, där femårige Fredrik börjar spela fotboll i HBK.

1994: Gör under hösten, som 17-åring, allsvensk debut mot AIK.

1997: Blir svensk mästare med Halmstad.

1998: Gör landslagsdebut den 24 januari, i en träningslandskamp mot USA. Säljs på hösten till Arsenal för 40 miljoner kronor, det högsta belopp som då någonsin har betalats för en allsvensk spelare. Det blir en minnesvärd Premier Leauge-debut mot Manchester United, då Ljungberg lobbar över Peter Schmeichel och fastställer slutresultatet till 3-0.

2000: EM blir Ljungbergs första mästerskap, men succén uteblir både för honom och landslaget.

2002: ”Freddie”, som han kallas i England, vinner både ligan och FA-cupen med Arsenal. Under VM i Japan skapar han rubriker efter att på träning ha rykt ihop med Olof Mellberg. Under fotbollsgalan belönas Ljungberg med Guldbollen.

2003: Arsenal vinner FA-cupen på nytt och lagets svenske stjärna blir underklädesmodell åt Calvin Klein.

2004: Arsenal, med svensken i laget, vinner Premier League utan att förlora en enda match. Ljungberg har inte varit lika lysande i landslaget, men under EM lossnar det ordentligt. Mittfältaren är en av de största anledningarna till att Sverige når kvartsfinalen.

2006: ”The Gunners” går till final i Champions League, men Barcelona är för starkt och vinner med 2-1. Ljungberg fortsätter att visa klass under VM i Tyskland. Hans nickmål mot Paraguay blev en klassiker i samma ögonblick som bollen fångades upp av nätmaskorna. Efter mästerskapet utsågs han till ny lagkapten. Han avslutar året med att ta emot Guldbollen.

2007: Byter klubb under sommaren, men inte liga och stad. När ”Freddie” väl lämnar Arsenal är det för ett annat London-lag. West Ham lockar till sig Ljungberg med ett fyraårskontrakt som är värt 1,4 miljoner kronor i veckan.

2008: I juni, efter totalt 75 landskamper, meddelar mittfältaren att han slutar i landslaget. Han vill koncentrera sig på West Ham, men i augusti väljer klubben att lösa honom från kontraktet. Mittfältaren hittar snart en ny arbetsgivare i Seattle Sounders, nykomling i MLS. Tvåårskontraktet är värt runt 40 miljoner kronor.

2010: Under sommaren tradas Ljungberg till Chicago Fire, i utbyte mot ett draftval. I december skriver han på ett korttidskontrakt med Celtic.

2011: Glasgow-klubben väljer att inte förlänga kontraktet med svensken. Ett par månader senare, i augusti, skriver Ljungberg på ett tvåårskontrakt med japanska Shimizu S-Pulse.

2012: Ljungberg och Shimizu S-Pulse går skilda vägar i februari. Ett halvår senare meddelar 35-åringen att karriären är över.

Ljungbergs starkaste minne från...

...allsvenskan:

– Debuten mot AIK. Jag hade glömt att jag skulle spela med pojklandslaget två dagar senare, men på ­Arlanda mötte jag mina landslagskompisar. Jag undrade vart de var på väg - och de undrade vart jag skulle. Jag har för mig att matchen mot AIK slutade 1–1. Michael Borgqvist sparkade mig som satan i ­höften när jag låg på marken. Ett annat starkt minne är SM-guldet med Halmstad. Det var så stort att det inte fanns på kartan.

...landslaget:

 – Det är faktiskt ett negativt minne. I Portugal (EM 2004) var vi bra, det bästa lag vi hade under mina år i landslaget. Vi var bättre än Holland i kvartsfinalen och hade flera chanser att avgöra på slutet, men förlorade på straffar. Det är mitt starkaste och samtidigt tyngsta minne.

...Premier League:

– Debuten är ett starkt minne, och när vi vann ligan på Old Trafford. För oss var ju United de största rivalerna. Generellt hade jag otroligt kul i Arsenal.

...Champions League:

– Finalen som vi lyckades förlora är ett starkt minne (1–2 mot Barcelona 2006). Jag hade erbjudanden från storklubbar i Spanien och Italien, men kände att vi var ett av de två-tre största lagen i Europa.­ I Champions League blev vi ändå utslagna i kvartsfinalen tre år i rad efter mål i slutminuterna. Då var jag helt fördärvad.

...Uefacupen:

– ”Finalen i Köpenhamn (2000, Galatasaray vann efter straffar). Jag bröt ett revben i semifinalen, så jag spelade inte utan satt på läktaren. Det var ganska nervöst.

...FA-cupen:

– Därifrån har jag fantastiska minnen, som när vi spelade i Cardiff (Finalen 2002, 2-0 mot Chelsea). Fansen kom tidigt och det var världens liv på gatorna. När jag tittade ut från bussen såg jag att varenda Arsenal-supporter hade sprejat sitt hår som mitt. Det var likadant inne på arenan. Jag träffade till och med en polis som hade gjort det. Han lyfte på hjälmen och visade upp en röd tuppkam. Det är det sjukaste jag har varit med om.