Bank: Fotbollsvärldens 12 mest perfekta namn

FOTBOLL

Av det ena eller andra skälet kraschlandade jag i en tankekejda kring fotbollsnamn, som var svår att ta sig ur. Så jag kan väl lika gärna dra med mig er ner i förfallet. Här är den i alla fall, en semiotisk analys av de nationella särdragen – eller, förenklat, mitt svar på en enkel fotbollsfråga:

Vilket är det perfekta fotbollsnamnet på en spelare?

Fotnot: Texten publicerades första gången i Bank o Niva-bloggen 2009

Den perfekte afrikanske spelaren ska heta…

Dja Djedje.

Man behöver inte ha följt med Harry Redknapp mer än halvhjärtat för att vara förtjust i afrikanska mittfältsgiganter med långa ben och tredelade namn. Hela den centralafrikanska fotbollsmytologin bygger på namn som implicerar hårt arbete, tuff fysik och en sällsam känsla för långa, fria dribblingsraider.

Franck Dja Djedje har luffat runt i Frankrike sen han var tolv-tretton år gammal, och har pendlat mellan att satsa på en fransk och en ivoriansk landslagskarriär. Han borde förstås satsa på att ta plats bredvid Drogba, Dja Djedje är ett för bra namn för att söla bort på en fransk bänk.

Den perfekte franske spelaren ska heta…

Bernard Genghini

Den normalsvenske fotbollssupportern minns honom mest som en hegerforsk höjdpunkt: ”Genghini skruvar och står i”. Jag minns honom som en kvalitetsmustasch från ASSE, som inte kunde låta bli att skruva in frisparkar från 22 meter.

Grunden i namnet är förstås den semispetsiga alliterationen i efternamnet: Gen-Ghini. Bara det säger till oss att det är en elegant fransk mittfältare med en fin fot. Lägger vi till det faktum att det andra ordledet tangerar ”geni” så förstår vi ju att han kunde slå frisparkar bättre än någon annan i världen. Alla fransmän borde heta så.

Den perfekte amerikanske spelaren ska heta…

Joe-Max Moore.

Vi tar ju inte soccer riktigt på allvar, ens om vi försöker. Ett amerikanskt fotbollsnamn ska stå för en slags perfektion, något som är uppfunnet och konstruerat snarare än naturligt. Det ska vara ett emblem, en reklamfilm, en Disney-figur. Kommer ni på nåt bättre än det Angelina-Jolie-action-film-perfekta namnet Joe-Max så ska ni få en puss.

Den perfekte svenske spelaren ska heta…

Patrik Bjärred Andersson.

Jo, det är klart att vi på sätt och vis sympatiserar mer med folkhemsartistiska smeknamn som Japan eller Skjorta, men det finns något korthugget solklart i kombinationen ortsnamn+sson-namn som är extremt svårslaget. Tre styckenAndersson spelade i landslaget, och det är svårt att värja sig ifrån att just själva namnet var en av deras grundkvalitéer. En svensk back ska heta så här. Punkt.

Den perfekta nordafrikanske spelaren ska heta…

Zinedine Zidane.

Det perfekta fotbollsnamnet. Tycker ni inte det så kan vi tyvärr inte vara vänner längre. Namnet, med sin perfekta efter-och-före-symmetri, implicerar breda dribblingsraider som skär stora hål i vilket försvar som helst. En kombination avZorro och Aruna Dindane. Sheer brilliance.

Den perfekta östasiatiske spelaren ska heta…

Jan Seung Kook.

Jo, det är klart att man är smittad av det historiska i just det namnet, men det finns något i det tredelade, rappa som är typiskt för en spelare som kan skjuta vilken västeuropeisk VM-dröm som helst i sank från 30 meter. Tjoff, tjoff, tjoff ska det låta som, det sista namnet jag valde bort var det inverterade, sydkoreanska Song Jong-Gook, så det finns en viss form av övertygelse här. God trea? Cha Bum-Kun.

Den perfekte ryske spelaren ska heta…

Vasilij Rats.

Om du nu råkar vara döpt till Vasilij Rats så är det din förbannade plikt att skolas in i Dynamo Kiev-akademin och att skjuta mördarmörsare i mål från 40 meter för Sovjets landslag.

Den perfekte skotske spelaren ska heta…

Billy Bremner.

Samma alliterationsfälla som med Keegan, förstås, men det finns ett skäl till det. Hela den industriella konnotationen är svår att värja sig mot, den är väldigt typsik, väldigt skotsk. Jag hade förstås gärna petat upp Dave Mackay på tronen här (ellerSteve Archibald!), och han är bra nära, men jag hade faktiskt hellre haft med mig en Billy Bremner ner i skyttegraven.

Den perfekte tyske spelaren ska heta…

Hans-Jürgen ”Dixi” Dörner.

Men för helvete, låt den rulla runt på tungan bara: ”Dixi Dörner”. Och när den har rullat klart, och när ni tagit in detta att han var DDR:s bäste tre gånger på nio år, så lägger ni till förnamnet: Hans-Jürgen. Jo, det är väl alldeles självklart att han var en östtysk motsvarighet till Franz Beckenbauer. Bara med ett bättre namn. Dixi. Hans-Jürgen.

Den perfekte italienske spelaren ska heta…

Paolo Rossi.

Åh herregud, så svårt. Efter att ha svävat igenom all världens Baggios (utom Dino),Piolas och Zoffs så landar jag i övertygelsen att det finns något självskrivet i kombinationen sjungande förnamn+enkelt, trestavigt efternamn som avslöjar själva själen i en italiensk fotbollskonstnär.

Pa-olo Rossi vann VM. Allt annat hade varit sensationellt.

Den perfekte spanske spelaren ska heta…

Ricardo Zamora.

Den ende emblematiske spanske målvakten, och fram till Casillas närapå den ende spanske målvakten över huvud taget. Den som invänder mot efternamnet är naturligtvis dum i huvudet, det är Zorro och Amore i ett. Perfektion. Ricardo må vara en svaghet, men så är spansk landslagsfotboll också byggt av svagheter snarare än styrkor.

Den perfekte engelske spelaren ska heta…

Kevin Keegan.

Ut på målskillnad åkte Nobby Stiles, Ron ”Chopper” Harris, Tyrone Mears, Bobby Moore, Jimmy Greaves, Ciaran Clark, Steve Sidwell. En Kevin är en kniv, en rak höger, en kille som aldrig någonsin sover, en självlysande löpare med dubbla lungor.

En Keegan är en skarpskytt, en europé, en straffområdesnärvaro med osäkrad revolver. Det går inte att stoppa en kille som heter så, unless he’s cracking up.

Vad säger ni? Finns det bättre namn än så här? Och förslag som härrör från Buster kommer att diskar utan pardon. Ville bara säga det.

ARTIKELN HANDLAR OM