”Jag började gråta när de ringde”

Frida Östberg avslutade karriären med Diamantbollen

Foto: MARCUS ERICSSON
Frida Östberg tackar för sig.
FOTBOLL

Sista matchen blev ett målfyrverkeri. Och det sista uppdraget innebar ett perfekt slut.

Umeåförsvararen Frida Östberg fick avsluta karriären med att ta emot Diamantbollen.

Det har varit ett par känslosamma veckor för Frida Östberg. Först avskedet från hemmapubliken och lagkamraterna i Umeå IK. Sedan beskedet att hon utsetts till årets främsta fotbollsspelare på damsidan.

– Jag började gråta när de ringde, det här är ju det största priset som man kan få i Sverige, berättar hon för Sydsvenskan, som tillsammans med fotbollsförbundet står bakom utmärkelsen.

Hon säger att det hon kommer att sakna mest med fotbollen är de ständiga utmaningarna, känslan av att stå öga mot öga med motståndaren och veta att ”jag måste ta bort den där spelaren”.

Ingen nytändning

Det var också det, som efter fyra SM-guld och mer än tio år i klubben, fick henne att lämna Umeå för två år sedan. Det gick lite för lätt i UIK och det var dags för något nytt.

Östberg flyttade till hårdsatsande Linköping i jakten på en ny utmaning. Men i stället för en nytändning blev året en besvikelse.

– Jag tog på mig för stort ansvar och slutade fokusera på mitt eget spel. Det gick troll i allt och när jag kom hem efter träningen gick all energi åt att fundera. Mitt spel blev verkligen lidande, sade Östberg till TT i våras.

Nytändningen kom i stället efter flytten ”hem” till Umeå igen, där det i år blev ännu ett SM-guld och avancemang till semifinalspel i Womens cup.

Den sista matchen, hemma på Gammliavallen i onsdags i förra veckan, är värd ett par rader i sig. Marta slog till med fyra mål och UIK besegrade Arsenal med hela 6–0.

Rädd att bli uttråkad

Det var troligen slutet för eran Marta i Umeå. Och definitivt slutet på Frida Östbergs karriär som elitspelare. Efter 78 landskamper och slutligen ett femte SM-guld i oktober, bland annat, väntar nya utmaningar för snart 31-åriga Östberg, som nu flyttar till pojkvännen i Holland.

Riktigt vad som väntar återstår att se. En karriär som egenföretagare troligen, gärna som hälsocoach.

Om det nu inte blir för svårt att motstå suget till fotbollen.

– Jag är bara rädd för att bli uttråkad, fotbollen har hela tiden gett mig en garanterad utmaning, säger hon till Sydsvenskan.

– Men nu är min framtid ett tomt blad och det är ganska häftigt ändå.

TT

ARTIKELN HANDLAR OM