Serie A - Såpan

Finanskris, final hos Khadaffi, stryk mot Slovenien - kan det bli värre?

FOTBOLL

Det är som en dålig Då och Nu-reklam för internationell fotboll.

Det som händer i Italien.

Då,1996: Juventus vinner Champions Leauge efter att lag från världens bästa liga medverkat i finalen fem år i rad.

Nu, 2002: Juventus spelar italienska supercupfinalen mot Parma - i Tripoli, Libyen.

Kan det bli mycket värre?

i rollerna Ronaldo och hans Inter, Angelo Di Livio och hans Fiorentina, italienska landslaget och dess defensiva catenacciofotboll och - Muammar Khadaffi - som är värd för den italienska supercupfinalen mellan Juventus och Parma. Fortsättning lär följa...

I mitten av 1990-talet kunde den italienska ligan utan problem kalla sig världens bästa.

Gigantiska tv-pengar gjorde att klubbarna hade råd att värva och betala lika gigantiska löner.

Hemma i Sverige kunde vi framför tv:n njuta fotboll av världsklass samtidigt med söndagsmiddagen och Thomas "Don Tommaso" Nordahl fick sitt stora genombrott.

Tider det.

Klubbframgångarna gjorde att det italienska fotbollsegot bara växte och växte och växte.

När den italienska baksmällan nu dyker upp så kommer den inte smygande, den slår till med våldsam kraft direkt. Fotbollsegot har svårt att förstå vad som hänt.

Under den nyligen avslutade Italiensemestern hamnade jag i diskussion med en fotbollsälskare.

En komplott

Han hävdade fortfarande på fullaste allvar att Gli Azzuri blivit utsatta för en komplott när de åkte ur VM mot Sydkorea.

Att fotbollsegot krympt de senaste veckorna är inte så märkligt.

Inte med den här utvecklingen:

Ronaldosåpan.

Ena dagen är brasilianaren på väg bort från Inter för ett belopp motsvarande en miljard kronor, nästa dag deklarerar klubbpresidenten Massimo Moratti att Ronaldo blir kvar i Inter - åtminstone den här säsongen. Jaha. Men ska han spela?

Flytten av ligastarten.

Eftersom åtta mindre klubbar saknar tv-avtal har det bestämts att Serie A- och B-starten skjuts till 15 september. Skönt att ligan på Malta åtminstone börjar som planerat i morgon.

Landslagsfiaskot.

Landslagsspelarna kommer från klubbar som hemma i Serie A är vana vid att föra matcherna. Under Giovanni Trapattonis ledning spelar landslaget förutsägbar och defensiv catenacciofotboll.

Förlust (0-1) mot Slovenien i förrgår och EM-kvalgruppen med både Jugoslavien och Finland ser tuff ut.

Uppfriskande kritik

Att Christian Vieri efter VM faktiskt vågade gå ut och kritisera det defensiva tänkandet var lika uppfriskande som oväntat. Snart kanske påven förordar preventivmedel och accepterar aborter också?

Supercupfinalen.

Gårdagens besked om spelplats för den italienska supercupfinalen (vårens cupvinnare mot ligamästaren) överraskar väl knappt någon längre. Parma och Juventus möts i Tripoli, Libyen, eftersom de matcherna alltid spelas på... hmm... neutral plan. Dessutom äger Libyens diktator Muammar Khadaffi 7,5 procent av aktierna i Juventus.

Det spekuleras redan om nästa års final ska spelas i Bagdad.

Går jag för långt? Kanske. Men med italienskt blod i ådrorna hyser jag en en rejäl dos hatkärlek.

Men det finns faktiskt några glädjande tecken.

Att en så klassisk förening som Fiorentina gick i konkurs var förstås en fotbollsmässig katastrof.

Desto mer uppfriskande att både landslagsstjärnan Angelo Di Livio och publiken i Florens tror och ställer upp på nya Florentia Viola i serie C2, som motsvarar division fyra.

30 000 åskådare såg på när Viola förlorade en cupmatch mot lokalkonkurrenten Pisa.

Dessutom har Chievo Verona (grattis Daniel Andersson!) visat att det går att komma långt med fotbollsideal som verkat stendöda i Italien.

Man brukar säga att det måste bli riktigt illa innan det blir bättre.

Vi som gillar italiensk fotboll hoppas i så fall att det räcker nu.

Michael Wagner