Pablo & Pippo är mästerliga - och Zlatan kan också bli det

FOTBOLL

Zlatan var stilla på planen, Fredrik Ljungberg var stilla på bänken, Champions League var halvvägs.

Guldkornen så här långt:

Ett litet som heter Pablo.

Ett stort som heter Pippo.

Foto: REUTERS
EN SHOW AV HÖGSTA KLASS Valencias David Abelda, Pablo Aimar och John Carew gav inte Basel en chans. Och argentinaren Aimar glänste mest av alla. "Han stod för hjärnan och skönheten", skriver Sportbladets Simon Bank.

Zlatan Ibrahimovic behöver lära sig väldigt mycket för att bli en världsspelare, om han gör det kan han bli bäst av dem alla.

I går borde han lärt sig något om arbete.

För unga, flyfotade Ajax är Rosenborg på Lerkendal en vitsvart mardröm. Fysik, organisation, säkerhet och ett perfekt presspel.

Då måste man arbeta.

Då måste man springa, slita, försöka och försöka ännu hårdare.

Ofta - inte hela tiden - såg man spår av den insikten i Zlatans spel. Den överarbetade briljansen kastade han bort, istället spelade han enkelt och försökte jobba sig in i matchen, vilket inte var lätt. Men "lätt" är inte vad Zlatan behöver - en svettig dag på jobbet är minst lika viktig.

Och briljansen fanns på andra håll.

Jag gillar Valencia.

"Chés" har kvar sitt robusta försvarsspel med superba backarna Ayala/Pellegrino och landslagsmålvakten Cañizarez, och de har hållit nollan i fyra av sex matcher i år. Men spanska mästarna ser framåt; deras 4-2-3-1-uppställning är fantastisk när de spelar som mot Basel i går. John Carew (har någon tänkt på hur hysteriskt roligt det är att just han spelar i apelsinernas stad) fick chansen som anfallare och gjorde två mål på en kvart, Miguel Mista kom in och gjorde mål som vanligt - men hjärnan och skönheten finns någon annanstans.

I Pablo Aimar.

Rolig säsong - trots miljardskuld

Argentinaren är så liten att han ryms i" i en apelsin, men hans passningsspel och hans blick är bredare än Pampas och djupare än den argentinska valutakrisen. Assisten till Carews första mål var mer värt än de övriga fem målen Valencia gjorde i går. Tränaren Rafa Benitez kan få en rolig säsong, trots att han jobbar i en klubb som enligt rykten har över en miljard kronor i skulder. Som Real Madrid, fast tvärtom.

Champions League har gett oss fler utklassningssegrar än vi är vana vid. Kanske beror det på att några för svaga lag kvalat in, men jag tror inte det. Snarare bebror det på att anfallsspelet och anfallsspelarna blivit ännu vassare.

Arsenal tog det lugnt i går, men lagets uppvisningar både i Premier League och i Europa visar att bygget redan är klart.

Gilberto Silva är årets värvning.

Boring, boring Arsenal har blivit Scoring, scoring Arsenal.

Och om vi nu pratar om mål, så pratar vi förstås också om Pippo.

Filippo Inzaghi, Milans mästerlige målmaskin, har aldrig varit bättre. Jag skrev häromveckan att han representerar världens mest osympatiska spelartyp - det betyder inte att det inte går att beundra honom.

Tvärtom.

Tidigare har Pippo hållit ett fint målsnitt, strax under de allra bästa - men i år har han exploderat. I Champions League har han gjort mål i varenda match, inklusive matcherna mot Slovan Liberec i kvalet.

Målen mot Bayern München i tisdags bar kvalitetsstämpel - och det gör hela Milan.

Milan glöder - underbart

Det är underbart att se ett så klassiskt lag vara tillbaka bland de bästa, det är underbart att se ett italienskt lag åka till Riazor i Coruña eller Olympiastadion i München och vinna.

Milan har hittat rätt snabbare än jag inbillade mig var möjligt, och det beror inte bara på Inzaghi. Det beror på Nesta, förstås, men kanske ännu mer på bidragen från registan Rui Costa och Andrea Pirlo.

Milan glöder, det är underbart.

Dessutom är det viktigt.

Europa behöver Italien.

I går satt Pippo Inzaghi hemma i Milano och strykte handen över en öm fotsula på vänsterfoten, som lär stoppa honom från spel ett tag framöver.

Jag kommer att sakna honom.

Försvararna i serie A kommer inte att göra det.

De är hetast i Champions League just nu