Han utmanar Berlusconi

Andrea Biscardi vågar ifrågasätta den heliga il calcio

FOTBOLL

ROM

"Il processo di Biscardi" är beviset på att fotboll fortfarande är religion i Italien.

I TV-programmet som är en institution, stormgrälar herrar i kostym om ligan, landslaget och Baggio som om det rörde sig om Fadern, Sonen och Den Helige Ande.

Foto: Ansa, AP
svär i kyrkan Adrea Biscardi leder tv-programmet "il processo di Biscardi" där allt inom den heliga fotbollen ifrågasätts.

La7 är en TV-kanal som sedan urminnes tider för en tynande tillvaro. Silvio Berlusconis tre kanaler och statliga Rais tre kanaler lockar varje dag drygt 90 procent av de italienska tittarna. La7 suger upp några av de återstående sju-åtta procent.

Men inte på måndagkvällar. På måndagkvällar är La7 kung. Orsaken är en äldre herre med morotsrött hår och oklanderlig kostym vid namn Andrea Biscardi.

I tjugotre år har han med fast hand och gravallvar styrt "Il processo di Biscardi" (Måndagsrättegången) till den kultstatus som programmet har idag.

Italien svämmar över av fotbollsprogram. Men det finns bara två som ingen riktig kännare får missa. Det ena är "Novantesimo minuto" (90:e minuten) på Rai, som gör ett snabbt sammandrag av ligan direkt efter att matcherna är spelade på söndag eftermiddag.

Det andra är "il processo" på måndagskvällar, när man fortfarande har triumferna och tragedierna i färskt minne.

Ger uttryck för sina djupaste känslor

Nyckeln till programmets framgång är att alla medverkande ger uttryck för sina djupaste känslor och åsikter om vad som sker på de italienska arenorna. I Berlusconis kanaler får man inte tala illa om Milan och på Rai får man inte tala illa om någon. Hos Biscardi är det fritt fram att säga det man tycker, direkt ur hjärtat.

Ärligare än så här blir inte italiensk TV. Il processo är en kollektiv bikt, som både deltagarna och tittarna lämnar med känslan att ha rett ut sina inre knutar.

Men il "Il processo di Biscardi" är också fotbollssnack som övergått till kultur och institution. Rättegången är som en western eller en film noir. Typerna är igenkännliga, handlingen är förutsägbar och genren odödlig. Il processo har överlevt i tjugotre år och är vitalare än någonsin.

Åtminstone en politiker är inbjuden till varje rättegång, dock enbart för att tala om fotboll. I övrigt består Andrea Biscardis domstol av mer eller mindre självutnämnda fotbollsexperter och journalister från mer eller mindre obskyra fotbollspublikationer.

Den fullständigt okända tidningen La Schedinas (Tipslappen) chefredaktör är en aktiv debattör. En annan är den olidliga journalisten Maurizio Mosca, som har till uppgift att kasta in nya brandfacklor i debatten och reta upp de andra deltagarna om programmet skulle gå på tomgång.

Vissa medverkar med glimten i ögat. Andra tar rättegången på fullaste allvar. Allvarligast av alla är översteprästen själv, Andrea Biscardi, som tar i så att hans röda kalufs vibrerar. Det ligger någonting på samma gång oemotståndligt komiskt och rörande i detta totalengagemang. Man får verkligen intrycket att Biscardi är redo att dö för att ändra ett domslut eller ge Roberto Baggio en sista chans i landslaget.

Att han kommer att dö vid sin programpulpet, tar alla processens tittare för givet.

Italiens vänskapsmatch mot Schweiz är programmets senaste debattämne.

"Man undrar vad det är för ett geni som schemalägger en vänskapsmatch den 30 april, när det är fyra matcher kvar i ligan och tre av fyra semifinalister i Champions League är italienska", börjar en debattör.

Sedan går det av sig själv.

Någon påpekar att förbundskaptenen har valt spelare från de mindre klubbarna, för att låta de stora koncentrera sig på sina stora uppgifter. Det tycker de flesta är alldeles utmärkt. Utom chefredaktören för Corriere dello Sport som anser att Trapattoni är orättvis mot Lazio, som tvingade släppa ifrån sig fyra spelare till den förhatliga vänskapsmatchen. Bra talat.

Volymen är oerhört hög enligt regeln att den som gapar högst hörs mest. Nu träder Biscardi själv in i diskussionen med högtidlig uppsyn.

"Om nu ingen av de stora spelarna är närvarande, kunde väl Trap låta Baggio spela i Schweiz? Jag har talat med Robi och han sade att han hade hoppats på ett samtal".

"sedan bryter kaos ut igen

Det blir faktiskt tyst en liten, liten stund. Vi talar ju om en av den italienska fotbollskyrkans förgrundsgestalter.

Sedan bryter kaos ut på nytt. Om huruvida det skulle vara rätt mot fotbollsgeniet Baggio att ge honom chansen att spela i en fullständigt oväsentlig vänskapsmatch. Han som borde ha en plats bokad i landslaget. Alltid.

"Baggio tillhör det förflutnaaaaa, Miccoli och Cassano är framtiden", skriker en gubbe, men förgäves.

"Hela det förbannade fotbollsetablissemanget är livrädda för att han ska göra mål", konstaterar en annan.

"Capello har sagt att Cassano är den största talang han någonsin tränat. Men som vi alla vet finns det tränare som är svartsjuka på sina egna spelares popularitet. Se bara på Fergueson och Beckham", säger en snutfager TV-idol från Berlusconis kanaler.

Men Biscardi tappar inte tråden.

"Vänskapsmatchen borde naturligtvis göras om till en Baggio Day", gastar han och målar upp en högtid till fotbollsgudens ära bland alper och chokladkakor.

Rösten bryts och övergår i falsett. Nu darrar håret anmärkningsvärt.

Och så rullar det vidare, för och emot, med löjliga och sublima argument, detta oemotståndliga skådespel till fotbollens ära som bekräftar att il calcio, trots allt, fortfarande är en hjärtesak.

Bäst

Sämst

Kristina Kappelin

ARTIKELN HANDLAR OM