Jubla inte för länge, Arsenal

- det kan bli tårar mot Inter

FOTBOLL

Kvällen hade varit lång som ett efternamn från Madagaskar, tung som en bok av Lundell, seg som ett Hubba Bubba.

Kvar fanns 90 desperata sekunder att spela på.

Då:

Kan ni fortfarande höra jublet på Highbury?

Nickkung? Inte om man jämför med Henke...

Själv kan jag se kassörerna i Arsenal framför mig, hur de slet sig i håret av förtvivlan och sen, när målet ändå kom, plockade upp testarna och klistrade fast dem igen lite snett och slarvigt på sina lyckliga skallar.

Det var årets "puuuuh" i europeisk fotboll.

De hängde över Niagara...

Ashley Cole forcerade in det där avgörande 1-0-målet mot Dynamo Kiev i den match som Arsenal MÅSTE vinna, men det var alltså bara 90 sekunder från slutsignalen.

Så mycket pengar det betydde.

Så mycket prestige.

Så mycket stolthet.

Arsenal med alla sina fans runt om i världen, inte minst i Sverige, hängde i ett lillfinger på tvättlina över Niagara denna onsdagskväll och det var som om makterna hade beslutat sig för att ge klubben en riktig knäpp på näsan.

Ingenting ville gå in. Fråga bara en sån som Fredrik Ljungberg hur han mått om det slutat 0-0, så nära som han var att göra mål.

Men nu lever alltså hoppet. I en av dessa rekordjämna Champions League-grupper har Arsenal fortfarande chansen till avancemang, även om det ser tufft ut. Teoretiska uträkningar tänker jag inte ge mig in på, men vanligt sunt förnuft säger att Gunners även måste vinna borta mot Inter i Milano. Annars är det kört i alla fall.

Hur som helst, så där kan fotbollen fungera i bland:

Vilket stim, Celtic

Ett lag kan rada upp chanser och ha en sån där afton då det alltid är en tå, stolpe, fingertopp eller grästuva i vägen. Till slut blir det en låsning som är nästan omöjlig att komma ur.

Andra kan komma in i ett stim och göra mål på allting.

Ta, Celtic, till exempel.

De grönvita såg ut att ha druckit sprattelvatten i första halvlek mot Anderlecht, det blev 1-0 efter tolv minuter (Henrik Larsson), 2-0 efter 17 (Liam Miller) och 3-0 efter 29 (Chris Sutton). Värre urladdningar har jag inte sett sen Assyriskas orgier mot Göteborg och Djurgården i svenska cupen.

Celtic bubblade av entusiasm och spelglädje. Det var en uppvisning som måste ha fått den skotska trätobrodern Glasgow Rangers att skämmas ögonen ur sig.

Rangers har å andra sidan ingen John Hartson, som ser ut som en rugbyspelare men är en både smartare, nyttigare och skickligare target player än till exempel Emile Heskey i Liverpool.

De har heller ingen Henrik Larsson.

Förmodligen är det väl att svära i kyrkan, men min åsikt är att Henrik är den bäste huvudspelare Sverige någonsin har haft.

Bättre än Ralf Edström, alltså.

Larsson är inte lång, men hans spänst och tajming är fantastisk. Hans 1-0-nick i går var ytterligare ett exempel på hur enormt duktig han är på att placera bollen perfekt med pannan.

Varför psykas Zetteberg?

Tyvärr blev vi lite lurade på konfekten, vi som tillhör Pär Zetterbergs fan club. Det hade varit kul att se även honom på planen. Men här ligger det uppenbarligen en hel kennel begraven, det är nåt som inte stämmer, ty inte är det väl bara av spelmässiga skäl som tränaren Hugo Broos behåller honom på bänken?

Det är ju inte första gången Pär förnedras av tränare som har nåt emot hans person, men tänker verkligen Anderlechts fans stå ut med detta?

Intressant utveckling att följa.

Spännande blir det också i den här gruppen framöver. Plötsligt är självaste Bayern München illa ute efter förlusten mot Lyon (1-2) i går.

Vilken fajt i nästa omgång: Celtic mot Bayern!

Peter Wennman