Som att bli bestulen - nu får vi inte se Real vara rädda på riktigt

FOTBOLL

Det kändes som att bli bestulen.

Här satt man och log och tänkte att nu, nu får vi se det där eleganta/arroganta Real Madrid under rejäl press hemma på Bernabeu om två veckor. Nu får vi se dem darra inför det enda lag de är rädda för på riktigt.

Det får vi inte alls.

"Ingenstans är gränsen mellan hjälte och förlorare så tunn som för en målvakt".

Som Oliver Kahn sa för några år sen.

Logik och fotboll är inga bra kompisar.

Inför giganternas kamp listade jag tänkbara skäl till att Bayerns ruggiga svit mot Real Madrid skulle spricka. Jag fick ihop 43 stycken.

Kahn var inte ett av dem.

Kungen från Karlsruhe har haft sina inte-så-kungalika ögonblick förut. Han bjöd Conceição på ett gratismål i EM och Ronaldo på ett i VM-finalen. Men ingen (ja, i alla fall ingen mer än Arsenals Jens Lehmann) har ifrågasatt Kahns position som nr 1.

Nu" ja, jag tror inte att Lehmann blir tystare direkt.

Kahn - som spelade på sprutor - reagerade f ö r tidigt, kom långt ut mot stolpen och skyfflade in bollen med högerarmen.

Så dog matchen.

Nån "giganternas kamp" var den aldrig.

Real Madrid spelade långa stunder gåfotboll, i en blandning av respekt för motståndet och total tillit för sin individuella magi. Har man Zidane, Raúl och Figo i laget blir det lätt så. Enligt rykten var även Ronaldo där, men det var en av de där kvällarna då det är lättare att förstå varför han kallas el Gordo (Tjockisen) än att förstå hur han lyckats göra 21 mål i La Liga.

Bayern såg ut som ett sammansatt lag, med en balanserad backlinje, en nyttig städgumma i Demichelis, en ambitiös vänsterartist i Zé Roberto och en superb hit-man i Roy Makaay. Michael Ballack har varit sjuk och borta i tre veckor; det märktes, men ändå visade han klassen med fina, svepande långbollar. Bayern förde, Madrid följde.

Så såg det ut.

Och Los Merengues är inget vidare på att följa.

Bayern hittade Reals svaghet

De promenerade runt, och visade upp de där blottorna som gör att det fortfarande är svårt att se dem som ett lika säkert lag som Milan eller Juventus. Madrids mittbackar (i går Raul Bravo och Ivan Helguera) får alltid kritik, men inte i den här krönikan. De har det ju inte så lätt.

Området framför mittbackarna är en av Real Madrids få svagheter. I går skulle Gúti hålla reda där, medan Beckham (en briljant löpare, men inte lika briljant bollvinnare) låg lite högre i planen. Men Gúti hade stora problem med en fritt skapande Zé Roberto och en djupt gående Pizarro, och allt som oftast kom Bayern rättvända mot Raúl Bravo och Helguera.

Ett annat problem är Roberto Carlos.

Förlåt.

Om man älskar fotboll - ni vet, på det där Thomas Nordahl-sättet - så går det inte att kalla Carlos för problem. Hans spelglädje är större än livet. Men förutsättningen för hans offensiv är att någon klarar att täcka upp den yta han lämnar bakom sig.

Raúl Bravo är inte rätt man för det jobbet.

Pizarro lekte bort honom, Salgado (av alla) sölade i sin markering - och Roy Makaay nickdunkade in ett 1-0 som kunde och borde gett oss en fenomenalt intressant returmatch i Madrid om två veckor. Om inte Iker Casillas storspelat hade det till och med blivit ett eller två mål till för Bayern.

Reyes gör Arsenal till ett hot

I stället gjorde Kahn en Ronnie Hellström, och för första gången på åtta försök åkte Real Madrid hem från Olympiastadion utan att ha förlorat.

Fortfarande är gränsen mellan hjältar och förlorare tunnast för målvakter.

Och om två veckor går Real Madrid vidare i Champions League.

Funderade ett tag på varför Ronaldo behövde använda långkalsonger, när inte Oliver Kahn behövde det.

Kom på att Kahn springer mer.

Fantastiska veckor för Arsenal. Fenomenala. Värvningen av Reyes gör dem till ett hot även i Champions League. Segern i Vigo gör dem klara för kvarten. Och klartecknet för nya arenan i Ashburton Grove gör dem till en framtidsklubb på allvar.

Det var ingen stor dag för anfallare i går. El Gordo latade sig i München, Morientes frös (men gjorde mål) i Moskva och Titi Henry var bara mänsklig i Vigo. I stället njöt jag av två underbara uppvisningar i tvåfotsdribblingar: Edus 2-1 för Arsenal och läckre Marat Izmailovs fina 1-0 för Lokomotiv.

Såg inga bilder från Milans match i Prag, men bara resultatet får mig att tänka på vad Paris Saint-Germains bosniske tränare Vahid Halilhodzic sa inför säsongen:

- Jag går inte på vatten. Jag går till jobbet.

Det kan bli Milan i år igen.

ARTIKELN HANDLAR OM