Berlusconis order kan fälla Milan - och honom själv

Kristina Kappelin: Berlusconi har fel

FOTBOLL

Milans tränare Carlo Ancelotti är en lydig man. I onsdags spelade Milan med två anfallare, precis som Silvio Berlusconi givit order om. Resultatet blev ett nedslående 0-0 mot Sparta Prag.

Kanske kände sig Juventus tränare Marcello Lippi påverkad. Han valde också två anfallare mot Deportivo i går. Och han förlorade med 1-0.

Slutledningen blir att Berlusconi har fel. Spel med två anfallare är ingen vattentät framgångsformel. Ibland funkar den helt enkelt inte, oavsett lagets form.

Milan är starkare än någonsin och har spelat underbar fotboll hela säsongen. Men nu har Berlusconi låst fast tränaren i en taktisk tvångströja, som kan bli ett problem för spelarna.

Spel med två anfallare stämde inte för Juventus heller i går. Till skillnad från Milan, är laget skuggan av sig själv just nu. Både Alessandro Del Piero och Pavel Nedved verkar urladdade.

Det är ett dåligt läge för att möta Deportivo La Coruna, som Juventus alltid har besvär med. Spanjorerna ger inte italienarna en chans att utveckla sitt spel.

I går kväll blåste den kyliga vinden i Galizien rakt i ansiktet på Juventus. "I torinesi" såg ut som en samling halvveliga "vilja men inte kunna". Lippi sade före matchen att han kände på sig att Alessandro Del Piero är på väg tillbaka på allvar efter sin skada. Men även han hade fel. Alex och flera andra spelare genomgår en okoncentrerad och geistlös period.

Snacket handlar om självständighet

Men snacket på stan i Italien de senaste dagarna handlar inte om Juventus. Det handlar om tränarens självständighet i förhållande till sin klubb och det var Berlusconi som började debatten.

I lördags sade premiärministern i en TV-intervju efter derbyt mellan Milan och Inter att Milan hädanefter alltid måste spela med två anfallare. Det är en order, inte en uppmaning. Berlusconi vet vad som är bäst för Milan, för det är han som håller i plånboken och han har själv varit fotbollstränare (???!!!!). Berlusconi vet, för han är en vinnare. Allt han rör vid blir guld. Och Milans guldkantade gossar vet att de måste vinna allt, italienska ligan, italienska cupen, Champions League, Interkontinentala cupen och varenda liten struntmatch som kommer deras väg. Att vinna är ett krav. Och vinner gör man med två anfallare.

I den första matchen efter ordern, gick det dock inte som Berlusconi hade förutspått. Pippo Inzaghi och Andriy Shevchenko har en tendens att stjäla utrymme från varandra, snarare än att förbättra varandras spel. Tanken att alltid använda samma spelupplägg är förstås befängd. Milans motståndare borde jubla. Fortsätter det så här, hårdnar kampen om ligaguldet betydligt! Milan är inte längre oslagbart.

Fruktar presidenter som lägger sig i allt

De italienska tränarna härsknade betydligt efter Berlusconis uttalande. De fruktar att deras redan i dag begränsade makt ska beskäras ytterligare av inflytelserika klubbpresidenter som lägger sig i allting. I söndags fick Berlusconi ovanligt uppriktigt mothugg när han förde sin tes vidare i direktsändning i fotbollsprogrammet Domenica Sportiva. Men det förändrar inte den politiska effekten av Berlusconis medverkan i programmet. Italiens premiärminister har ofta använt sitt fotbollslag som en trampolin till väljarnas hjärtan och i juni är det val till EU-parlamentet. På grund av det giftiga politiska klimatet här, har valkampanjen redan börjat.

EU-valet uppfattas som en viktig test på väljarnas sympatier efter tre års högerregering. Och Berlusconi vill vinna. Ett annat enkelt knep att plocka röster är att tala sig varm om fotboll. Ordern till Ancelotti borde dock göra tittarna uppmärksamma på att Berlusconi inte är fullt så demokratisk som han vill framstå. "Frihet" är hans honnörsord som politiker, men tydligen inte som klubbägare.

Och vem vet. "Lagen om de två anfallarna" kan naturligtvis bli ett självmål om det visar sig att den inte stämmer. Tänk om Milan fortsätter att spela oavgjort eller till och med förlorar på grund av denna vansinniga regel och spelarnas skräck att inte leva upp till sin mäktiga klubbpresidents förväntningar?

Summan av kardemumman blir i så fall att demokrati är bättre än villkorlig frihet. Även i fotbollsvärlden.

Kristina Kappelin ([email protected])