Världens bästa fotbolls-LAG

Simon Bank: Allra innerst finns ett hjärta av guld

FOTBOLL

GÖTEBORG

Mista, den lille store pojken från fattigstaden Murcia, hade just erövrat en bit till av världen.

Från en stol i Ullevis inre skulle han berätta om en oförglömlig seger. Men Mista bara log förläget och sa:

- Fotbollen har inget minne.

Det är så bra och vackert sagt. Dessutom förklarar det det mesta man behöver veta om Valencia CF.

Världens bästa fotbolls-LAG.

Foto: ap, scanpix, reuters, pressens bild
Vilken fotbollsfest det blev i Göteborg! Valencia- och Marseillefansen satte verkligen färg på staden i går. Det slogs passagerarrekord på Landvetter när alla supportrar kom från Spanien och Frankrike. Och även optimistiska skotska fans var på plats, trots att Celtic missade finalen. Men de fick tillfälle att än en gång hylla sin Henrik Larsson.

Ullevi gungade av sånger på sydfranska och valencianska, även om det blåste så var det en varm kväll. Om det finns några som är vana vid snabba, nordliga vindar så är det Marseille-borna.

Men deras vind heter mistral. Och den i går hette Mista.

Mista har en profil som skulle göra vilken romersk kejsare som helst avundsjuk. Han har dessutom näsa för mål, och det var oemotståndligt att han fick avsluta sin drömsäsong med att avgöra Uefacupen. Om han nu inte ens får vara arbetare i Inaki Saez landslag så får han i alla fall vara gud i Valencia.

Om nu Los Ché vore ett lag för gudar.

Det är de inte.

Kontrasternas kväll

Det var kontrasternas kväll på Ullevi. Valencia är allt som inte OM är, och vice versa.

OM har sedan tidernas början (det vill säga 20-talet) varit en smältdegel av konflikter, spektakulära spelarköp, temperament och överraskningar.

Man vet aldrig var man har OM, det är därför jag älskar föreningen. De inledde den här säsongen med Runje i mål, Christanval och Van Buyten som mittbackar, galne Mido som toppnamn och Perrin som tränare. Ingen av dem finns kvar nu. I Sverige hyllar vi "kontinuitet" som statsreligion - i Marseille tror de flesta att "kontinuitet" är en slags könssjukdom.

Valencia, däremot...

Valencia har genom tre tränardynastier (Ranieris, Cúpers, Rafa Benítez) utvecklat en taktisk kostym som sitter perfekt. De charmar aldrig världen med galácticos, de bjuder inte mer än de behöver - och de rasar aldrig igenom. Klubbens ekonomi är problematisk, sportchefen Jesús García Pitarch ligger i konstant krig med Benitez, men det förändrar inte grunden:

Valencia är ett LAG.

- Det är vår filosofi, att vi måste kämpa för varandra för att nå våra mål, säger Mista.

Kampen, lagandan, tydligheten, bredden, farten, spelidén - Valencia är den dröm Lars Lagerbäck drömmer när andra drömmer om Beyoncé eller Brad Pitt.

Det spelar ingen roll vem som spelar, de är lika bra ändå. Två tränare har lämnat Mestalla, flera stjärnspelare likaså - men vad presterade Gaizka Mendieta utan sitt LAG? Claudio Lopez? Kily Gonzalez?

De såg alla kvickare, starkare, bättre ut i Valencia.

Det senaste året har de släppt John Carew (hyfsad i Roma) och Salva (succé i Málaga), geniet Pablo Aimar har varit konstant skadad, men det spelar ingen roll. Los Ché har utan tvivel varit bäst i Spanien. Och som LAG betraktat finns det ingen motsvarighet i världen.

Det såg vi på Ullevi också.

Matchen dog när Collina blåste straff och visade ut Fabien Barthez i första halvleks sista sekund. Trist, förstås. Men reglerna är tydliga, och Barthez mordiska tackling var av det slaget att den gett rött även i mittcirkeln.

Om OM ska skylla på något så är det den egna lättsinnigheten (ett ord Valencia inte kan stava till, inte ens på sin egna, märkliga katalanska dialekt).

Båda målen kom efter att OM gett bort bollar i känsliga, onödiga lägen.

Straffen kom när N"Diaye spelade rakt i gapet på den enorme Albelda. Två blixtrande passningar (och en lysande Mista-löpning) senare var det straff. Mål två kom på ett liknande sätt. Baraja stal boll, Vicente spelade in, Mista dödade anfallet.

Merci, OM.

Felicitaciones al, Los Ché.

Värt att minnas för alltid

Fransmännen blottade sig och straffades obarmhärtigt. I ett omvänt läge, när Albelda spelade bollen rätt i gapet på den underbare Didier Drogba, så märktes skillnaden. Valencia hade fyra spelare på rätt sida efter misstaget.

Olympique Marseille är en galen, vacker klubb med ett galet, vackert lag som kan göra vad som helst när som helst.

Valencia är något annat.

Ibland påminner de om de där ryska babusjka-dockorna; om du tar dig förbi en av dem så finns det alltid en till kvar. Allra innerst finns där ett hjärta av guld.

Valencia stirrar inte mot stjärnorna, de förlorar inte fotfästet. Varje ny match, varje säsong, börjar de om från början med samma ambition, samma arbete, samma modell.

För fotbollen har inget minne.

Det var Mista som sa det - det ska jag minnas för alltid.

Simon Bank