Erik Niva om derbykarnevalen på Maracanã: Masspsykos blir aldrig vackrare

FOTBOLL

RIO DE JANEIRO

Trött på den apatiska tystnaden på många av Europas fotbollsarenor?

Ta flyget till Brasilien.

Just nu är Fla-Flu-derbyt i Rio de Janeiro häftigare än allt på det norra halvklotet.

PUBLIKFEST "Fla-Flu-derbyt är häftigare än allt på norra halvklotet", skriver Sportbladets Erik Niva.

Nu vet jag faktiskt inte längre.

Jag har alltid varit säker på att den bästa stämningen som gick att hitta på en fotbollsarena fanns i England innan ståplatserna revs, men frågan är om det fortfarande håller.

Frågan är om inte det här slår allt.

Det stod 32 grader på termometern utanför mitt hotell på Copacabana då jag åkte därifrån - termometern på Maracanã visade 39 grader precis innan avspark.

Att den över huvud taget höll var ett under.

Luften b-r-a-n-n inne på den gamla, överklassiska stadion.

- Vi ska blåsa bort dammet från Maracanã, lovade Marcus Méido, ledare för Fluminenses yngre supportrar.

50000 klappade i takt

Det gjorde de - men själva blåste de bort i draget från andra änden av arenan.

En sak kan jag säga säkert, och det är att jag aldrig någonsin sett en lika imponerande klack som den som sjöng fram Flamengo.

Trettio, fyrtio, femtiotusen händer pekade, gungade och klappade unisont i takt med en allsång som hade slagit decibelrekord om någon bara haft instrumenten att mäta. Masspsykos blir aldrig vackrare, och hade Flamengos fans haft ett politiskt parti i går hade jag gått och röstat på dem på stubben.

Oväsendet var så kompakt och så massivt att inte ens den tysta minuten som hölls till minne av påven kunde stoppa det. Inte alls på grund av brist på respekt - inget land i världen har så många katoliker som Brasilien - utan för att ingen kunde tränga igenom tillräckligt mycket för att få ut budskapet.

Ljudet från läktarna gick inte att stoppa.

Ett fascinerande spektakel

Jag kommer ihåg hur det var när jag var 12, 13 år och började gå på engelska matcher regelbundet.

Ofta kom jag hem utan att ha någon riktig koll på varför matchen slutat som den gjort - jag hade varit upptagen med att stirra på fansen i stället.

I går var jag den där lilla pojken igen. Spektaklet från kurvorna var så oändligt mycket mer fascinerande än själva fotbollen.

Sen ska det i och för sig sägas att läktartemperaturen faktiskt sjönk några grader när matchen väl började.

Varför det ofta är så på brasilianska matcher vet jag inte, men jag är helt på det klara med att jag betydligt hellre hade betalat inträde för att titta på de två timmarnas uppsjungning än de två timmarna av match som följde.

???

Fla-Flu-derbyt är grunden till den färgsprakande latinska supporterkultur som spritt sig över världen. 1934 organiserade tidningsmannen Mário Filho - samme man som låg bakom bygget av Maracanã - en tävling mellan lagens då stillsamma fans.

Han uppmuntrade dem att ta med sig trummor, instrument och färgglada utstyrslar till matchen. De som bjöd på den bästa showen vann. Tävlingen blev en jättesuccé, och attributen stannade kvar på de brasilianska läktarna.

Tusentals poliser på plats

Matcherna mellan Rubro-Negro - svartröda Flamengo - och Tricolore - röd-grön-vita Fluminense - är Brasiliens bittraste lokalderbyn. Fla är traditionellt de fattiga massornas lag, medan Flu har rötterna i de övre samhällsskikten. Nästan 3 000 militärpoliser bevakade matchen.

När målen rann in i andra halvlek och alla Flamenguistas till sist slutade sjunga skanderade de segerrusiga Fluminense-fansen den grymmaste av ramsor:

- Ela, ela, ela - silêncio na favela. Tystnad i kåkstäderna.

???

Jaja, fans hit och fans dit, men själva fotbollen då? Äh, den var det inte så mycket med. Medelmåttig allsvensk klass. Skickliga bollspelare, men lagorganisation som inte existerade.

Även om Afonso Alves knappats platsat i vare sig Flamengo eller Fluminense är jag rätt säker på att Malmö FF slagit dem båda två.

Erik Niva