Så här är det att leva i fotbollstokiga Argentina

Nationalidolen och landslagets kapten Lionel Messi.
FOTBOLL

BUENOS AIRES. Har du någon gång undrat hur det är att leva och bo i fotbollstokiga Argentina?

Ardalan Noajnas, 34, från Karlstad vet hur det är.

Här berättar han om sina intryck och iakttagelser under fem år i landet.

Undertecknad med en bägare ”Mate”, som är Argentinas nationaldryck.

Klubbtillhörighet

När jag först kom till det här landet visste jag sedan många år tillbaka att detta var ett av fotbollsvärldens bultande hjärtan, för att inte säga brummande turbiner. Det som ofta händer i media – och det är inget fel med det då det återspeglar en liten del av verkligheten – är att folk i fotbollstokiga länder målas upp som just tokiga; hyresgäster som kastar ut tv-apparater eller sig själva genom lägenhetsfönster, maken som misshandlar sin bättre hälft för att landslaget floppat, hejdlöst firande människor i fontäner och på gator och torg efter cup- och mästerskapsvinster etc.

Det som dock har slagit mig mest fotbollsmässigt sett efter de fem år som jag bott i detta land är på inga sätt galenskaper eller överdrivna scenerier utan snarare hur fotbollen kan genomsyra samhället som en given pusselbit i människors liv. Två av de mest vanliga frågor som jag får svara på när jag lär känna någon här är för det första om jag dricker mate (uppiggande naturlig koffeinhaltig dryck som framställs ur bladen av en viss typ av järnek och förtärs, skulle jag gissa, av över 50 procent av landets befolkning på daglig basis), samt den typiska frågefrasen "¿Y de qué cuadro sos?".

Alla tillhör ett lag

Dessa två frågor är ett litet harmlöst eldprov på hur mycket du beblandat dig med folket och absorberats av landets vardagskultur. "Cuadro" betyder klubb på rioplatensisk spanska. Frågan är således "vilken klubb tillhör du? och inte "vilket lag hejar/håller du på?" Jag tror inte att det handlar om lingvistisk slumpmässighet här; ett lag består av spelare som har matcher på helgerna och du hejar på det, en klubb är en organism som andas in och ut från måndag till söndag och du är en del av den. Frågan gällande ens klubbtillhörighet kan ställas av alla typer av människor i detta samhälle; alltifrån den ekonomiskt ödmjuke korvgubben som har klubbmärket tatuerat på handleden till den modesminkade revisorn som verkar ha sina rötter i en Gucci-annons.

Fotbollen samhällsförankrad

Båda kan påstå att de håller på eller, som sagt, tillhör exempelvis River Plate eller Boca Juniors. Korvgubben har förmodligen inte missat en enda hemmamatch sedan 1965 medan den modelliknande revisorn kanske inte ens vet att laget har inkasserat tio raka förluster; men bägge påstår sig tillhöra en klubb och känner en självklarhet i att det är så. Det är det som är grejen med Argentina och som gör fotbollen här samhällsförankrad: det positiva accepterandet och det entusiastiska uppvisandet av klubbtillhörighet som ett inslag i personlivet hos väldigt olika typer av individer från alla inkomstgrupper. Sen får vi inte glömma att jag endast pratar om herrfotboll här och att saker och ting fortfarande är stereotypiskt grabb- och gubbdominerade inom denna sfär, men ovanstående fenomen gör att fotbollen här nere känns mer gränsöverskridande. Att självaste påven är en fanatiskt öppen anhängare av och medlem i klubben San Lorenzo de Almagro, Pablo Zabaletas moderklubb, är liksom ett litet körsbär på Argentinas fotbollstårta.

Fotboll för alla

Under mina två första år i Buenos Aires jobbade jag som spökskrivare för en argentinsk journalist som jobbade svart för en gren inom Financial Times Group. Under 2009 började nyheter komma ut om att regeringen planerade att förstatliga landets TV-sändningar av de inhemska fotbollsligorna för att, som det sades, "bryta ett diskriminerande monopol".

Regeringens argument var att fotboll är landets populäraste sport och således av nationellt och kulturellt intresse för alla; det diskriminerande monopolet skulle således ligga i att en privat kabel-tv-kanal ägde de exklusiva rättigheterna till att leverera inhemsk klubbfotboll till en privilegierad ekonomisk grupp av landets invånare förmögna att betala för denna tjänst.

Det året bröt Afa, det argentinska fotbollsförbundet, sitt kontrakt med den privata TV-kanalen TyC Sports och överlät i exklusiv form alla inhemska sändningsrättigheter av inhemsk fotboll till staten som nu, enligt regeringen själv, hade "ett verktyg för demokratisering" i handen döpt till ”Fútbol para todos”, fotboll för alla. Draget går i teorin hand i hand med det regeringen politiskt står för; president Cristina Kirchner tillhör en falang av det historiskt viktiga Partido Justicialista, ett politiskt parti grundat av det moderna Argentinas mest berömda, inflytelserika och omdiskuterade president Juan Perón vars ekonomiska plan tydligt gick ut på statlig kontroll och hantering av landets största inhemska industrier.

Konflikt mellan regering och tidning

Kritiska röster menar dock att detta är ett klassiskt strategiskt drag av en regering som genom att bjuda på spektakel vill utöka sitt stöd bland låginkomsttagare, samt propagera för sin politik. Det sistnämnda är svårt att bestrida då den enda typen av kommersiellt reklaminslag som tillåts under programmets gång sedan 2010 (eller rättare sagt, programmens gång då till exempel nästan alla högstaligans matcher sänds direkt, vilket innebär åtminstone tio matcher i veckan) tillhör lastbillstillverkaren Iveco, den argentinska ligans huvudsponsor, vars logo dyker upp då och då under matchernas gång.

Resten av programmets tidsrymd innan matchen, i halvtid och efter matchen domineras av budskap till det argentinska folket å presidentens och dess regerings vägnar; dessa budskap förmedlas mestadels via videosnuttar som högtidligt berättar om och visar upp regeringens alla bedrifter och pågående projekt runtom i landet. Ibland kan dessa videosnuttar utgöras av kritik riktad mot vissa privata aktörer såsom tidningen Clarín, landets mest sålda dagstidning som traditionellt sett varit en ärkefiende till peronistiska regeringar. Denna tidning är den inflytelserika företagsgruppen Grupo Claríns flaggskepp, som också är ägare till ovannämnda kabel-tv-kanal som blev av med sina exklusiva sändningsrättigheter.

Inhemsk fotboll gratis

Projektet Fútbol para todos är ekonomiskt sett ingen billig historia för staten och därmed inte heller för folket; dess framtid är oviss och det kan eventuellt skrotas i och med nästa regeringsskifte. Under tiden är dock verkligheten den att vare sig du befinner dig i Buenos Aires tragiska kåkstäder eller parisiska lyxlägenheter, i folkmyllrande barer eller mitt ute på den ödsligt vidsträckta och mytomspunna Pampas, nära världens sydliga ände i Patagonien eller i någon fattig nordlig by längs gränsen med Bolivia eller Paraguay, så kan du titta på gratis inhemsk klubbfotboll tills du stupar – vilket det också görs kan jag lova.

La Paternal – Världens Plantskola

Under min första månad i den argentinska huvudstaden bodde jag – mer av bostadspanik än av ren och skär lust – i den till ytan sett största stadsdelen Palermo belägen i stadens norra delar som kan etiketteras som ”övre medelklass”. Att jobba svart som spökskrivare för en mycket reko och lokalpatriotisk journalist från Córdoba – Javier Pastores hemstad – som i sin tur jobbade svart för en internationell mediajätte visade sig vara en lågavlönad historia. Som tur var lyckades jag hitta ett annat ställe att bo på som passade ihop med min inofficiella inkomst: uppblåsbar madrass i ett vardagsrum i ett pittoreskt, alltmer fallfärdigt hus delat med en colombiansk studentska och en österrikisk lärarinna. Det enda jag visste om mitt nya kvarter var att det var beläget i Buenos Aires geografiska men inte kommersiella hjärta. Någon vecka efter det att jag hade flyttat in lämnade österrikiskan sitt rum och jag blev huskamrat med en mogen och intelligent Arsenal-hyllande 19-årig kille från London. Vi kom genast bra överens och började prata om allt möjligt. I slutet av sin första vecka i huset frågade han mig om jag ville hänga på och titta på Argentinos Juniors där i kvarteret. Det var då jag insåg att jag verkligen inte visste ett jota om var jag befann mig. En snabb sökning på Google Maps avslöjade att jag bodde tre gator från "Estadio Diego Armando Maradona".

Största klubbarna: Boca Junior och River Plate

Det skulle ändå dröja ett år innan jag kom att besöka "Guldgossens" första professionella hemvist; i början av min vistelse här var jag i ärlighetens namn väldigt milt intresserad av argentinsk klubbfotboll.

Med tidens gång började jag känna mig hemma i det brokiga argentinska samhället och smälte in i mitt lokala kvarter och började så småningom sätta mig in i den inhemska fotbollen tack vare den populära dagliga sporttidningen ”Olé”. Denna tidning är på många vis en återspegling av landets sport- och fotbollsmentalitet; 90 procent av innehållet är fotboll, ofta följt av lite ströartiklar om tennis, rugby, basket, hästpolo och landhockey för damer.

Av dessa 90 fotbollsprocent så handlar nästan hälften av det som trycks om Boca Juniors och River Plate. När allt som möjligen kan rapporteras under en dag om dessa klubbar sagts så kan man läsa om Independiente, San Lorenzo och Racing Club. Dessa fem klubbar kallas "de fem stora" här i Argentina. Uttrycket härrör från 30-talet då man skulle fastställa röstandelar i det argentinska fotbollsförbundet i förhållande till antalet medlemmar för varje klubb. Fortfarande är det så att dessa klubbar dominerar argentinsk fotboll vad gäller anhängare över hela landet. Andra klubbars supportrar har oftast någon form av fysisk närhet till laget. När till exempel Boca Juniors spelar så är det visserligen så att en hel del huvudstadsbor från stadsdelen La Boca går på matchen, men det är också så att otaliga busslaster med sjungande, bankande fans från alla väderstreck tar sig till den legendariska arenan "La Bombonera" varannan helg för att heja fram de blågula.

”En lilleputt bland giganter”

Detta är inte fallet vad gäller en hyperlokal klubb som Argentinos Juniors. När laget spelar, spelar hela kvarteret La Paternal; folk lämnar sina hus och promenerar till arenan med flaggor, tröjor och trummor. Det är en av de minsta stadsdelarna i huvudstaden men de som känner till den kallar den för ett "Barrio Barrio", som enligt argentinskt språkbruk betyder ett tvättäkta kvarter med mestadels låga enkla hus, små lokala butiker och barer, samt jordnära grannar med mänsklig arvsmassa som faktiskt pratar med varandra.

Om du blir tillfrågad angående din klubbtillhörighet och du svarar Argentinos Juniors, så utlöser detta ofta ett sympatiskt "aahhh" hos gemene argentinske fotbollssupporter. "El Bicho", insekten, som laget kallas, har inga direkta hatförhållanden till andra lag och dess bidrag till argentinsk fotboll erkänns och respekteras av såväl folk som media. Klubben stämplar sig själv som "en lilleputt bland giganter" och framför allt ”el semillero del mundo” – världens plantskola. Åtskilliga världskända spelare såsom Fernando Redondo och Juan Román Riquelme har genom åren fostrats i klubben som har en "säregen spelidentitet", enligt Esteban Cambiasso som fick sin fotbollsutbildning i föreningens ungdomslag. Denna spelidentitet är enligt José Néstor Pékerman, Argentinas före detta förbundskapten som debuterade och spelade i över tio år i Argentinos Juniors, konceptet ”pelota a pie”, bollen vid fötterna, det vill säga spel efter marken.

– Den som spelade tre långbollar på raken under träningarna i ungdomslaget blev inte uttagen på lördag, en specifik spelfilosofi finns inom alla led i föreningen, berättar Juan Pablo Sorín, som efter sin första säsong i seniorlaget köptes upp av Juventus och kom att spela 76 matcher för landslaget.

Maradona hyllar Argentinos

Med detta i åtanke så känns det naturligt att just "El Diez", nummer tio med bestämd artikel, skulle komma att blomstra i denna omgivning. "Den kosmiska pappersdraken" debuterade tio dagar innan sin 16:e födelsedag och gjorde under sina fem år 116 mål på 166 matcher för sin professionella moderklubb innan giganten Boca Juniors insåg att det var dags att köpa världens bäste spelare genom tiderna.

– Jag vann många mästerskap med Argentinos... genom att hjälpa dem med att undvika nedflyttning, jag håller av den här klubben... väldigt mycket, minns och förklarar Maradona, pussar lagets matchtröja som han håller snyggt vikt i handen och medger att han ryser till varje gång tv eller radio nämner arenan som bär på hans fullständiga namn.

Ironiskt nog kom klubbens storhetsperiod i mitten på 80-talet, några år efter det att Diego lämnat laget, då man med VM-86-legendaren Sergio Batista i spetsen vann ligan, Copa Libertadores och förlorade först på straffar i en mycket vacker match i interkontinentala cupen mot en av de bästa versionerna av Juventus med till exempel Michel Platini och Michael Laudrup i startuppställningen. Senast Argentinos lyckades vinna högstaligan var under 2010; jag hade då börjat gå på lagets hemmamatcher och det var verkligen ett nöje att se hur en färgrik liten kvartersklubb med små resurser lyckades örfila de söndertjatade storlagen. Den triumferande spelarupplagan skingrades dock inom loppet av ett år och föreningen åkte nyligen ner till andradivisionen. La Paternals stora lilla talangfabrik står dock inte stilla för det och vem vet, kanske i skrivande stund håller fotbollsvärldens nästa guldgosse på att monteras ihop på Argentinos Juniors anspråkslöst imponerande löpande band.

Ardalan Noajnas