Real Madrid – ihålig skapelse som rasar ihop bara någon knackar på hårt nog

Analys Erik Niva

FOTBOLL

MADRID. Jag har sett ångesten klädd i vitt.

Jag har sett Real Madrid spela fotboll.

Det var ingen vacker syn.

När allting kommer omkring spelar det tydligen ingen roll.

Alla stjärnor, alla stora namn, allt Champions League-glitter har verkligen ingen betydelse.

När ångesten kommer inrullande över läktartaken och lägger sig som ett duntäcke över planen blir ett fotbollslag lika förlamat oavsett om det spelar på Santiago Bernabéu i Madrid eller på Idrottsparken i Sundsvall.

Om jag blundade där jag satt på Bernabéu i går kväll så kände jag igen känslan.

Jag har stött på den många gånger tidigare – tydligast var den när AIK spelade på Råsunda hösten 2004 – och jag vet vad den betyder.

I samma ögonblick som ångesten får grepp om ett lag blir rädslan för att förlora större än viljan att vinna.

Efter 1–0 var matchen avgjord

Real Madrid var aldrig ens nära att slå Arsenal.

Visst, de skapade en del halvchanser, men när andra halvlek startade med att Thierry Henry sprang in

1–0 så var matchen avgjord.

Då fanns inte längre något hemmalag. Då fanns det i stället bara elva överbetalda män som visste att de var på väg att föra världens största och mest berömda klubb mot ännu ett fiasko.

Allt eftersom tiden rann ut bytte ångesten skepnad. Först förvandlades den till frustration innan den alltmer gick över i desperation.

Den klädde inte bättre i vitt för det.

Jag har gnällt mycket på Real Madrid de senaste åren – och nästan allt har tamejfan varit befogat också – men jag trodde faktiskt lite på dem den här gången.

Laget har sett lite bättre disponerat ut på sistone, tränaren har verkat ha lite större auktoritet och presidenten har givit ett aningen mindre maktgalet intryck.

Men nej, allt var bara en kuliss.

Real Madrid är fortfarande en ihålig skapelse som rasar ihop bara någon knackar på hårt nog.

Två engelsmän i Real Madrid

Tyvärr, president Florentino Perez – din tid är ute nu.

Du bättrade dig lite med tiden. Du insåg till slut att ditt sätt att bygga lag runt offensiva tröjförsäljare behövde tätas upp – men det var för sent.

Du hade förstört Real Madrid så mycket att reformer inte längre hjälpte. När den här säsongen också slutat utan bucklor måste du lämna över till någon annan att börja om från början, att göra total revolution.

l? l? l?

Fotbollsvärlden av i dag är en märklig plats där Real Madrid har två engelsmän på planen och Arsenal inga. Det är ett ställe där båda lagen startar matchen med lika många spanska utespelare – och de två bästa visar sig spela för London-laget.

Det brukar sägas att det inte finns någon plats för nationella spelstilar i den här världen längre. Det heter att alla lag spelar likadant, oavsett om de kommer från Spanien eller England.

Resonemanget är logiskt – men stämmer ändå inte.

När Arsenal går ut och gör en sådan här match är det något väldigt, väldigt brittiskt över dem – hur mycket José Antonio Reyes än filmar.

Det är klassisk intensiv tacklingsfotboll, bulldogs som är bäst med ryggarna mot väggen. Det är one-nil to the Arsenal, precis som på gamla George Graham-tiden, och det är Kolo Touré och Philippe Senderos som strider med lejonhjärtan minst lika stora som Tony Adams och Steve Bould någonsin hade.

Vändning i London?

Jag är ledsen, Arsenal.

Er insats förtjänar verkligen bättre än att komma i andra hand på det här sättet – men efter en horribel ligavinter skulle matchen alltid handla mer om förlorarna än om vinnarna.

Arsenal har fortfarande lång väg att vandra innan de blir vad de en gång var, men de har i alla fall ett lag som verkar vilja kämpa sig framåt tillsammans.

l? l? l

Och visst, Real Madrid har åkt upp till England och gjort bragdmatcher förr – men det var ett annat Real Madrid.

Och jo, de kan absolut fortfarande vända på det här – men klubben skulle vara lika misskött för det.

Erik Niva

ARTIKELN HANDLAR OM