Tidernas drömfinal

Simon Bank: För ett svenskt fotbollsöga är det så fantastiskt och stort och himlastormande att det är svårt att fullt ta in det

FOTBOLL

Ronaldinho mot Thierry Henry, Henrik Larsson mot Fredrik Ljungberg.

En drömfinal?

Nej, tvärtom.

Det här är en final mellan två klubbar som slutat drömma.

Foto: AFP
Barcelona-glädje efter 0-0 mot Milan.

Jo, det är klart att det är vackert. Två svenska världsspelare ska mötas i en kamp om den finaste klubbtitel som finns i världen. För ett svenskt fotbollsöga är det så fantastiskt och stort och himlastormande att det är svårt att fullt ta in det.

Den 17 maj, på Stade de France, möts två av de europeiska klubbar som mest av alla stått för den eleganta, estetiska fotbollen.

Nära 100 000 cules draperade sin älskade Camp Nou i går, med ett enda budskap: més que un club, mer än en klubb.

Barça ä r mer än en klubb.

Och Barcelona-Arsenal är mer än en final.

Henrik Larsson får avsluta sin tid som utlandsproffs med sin karriärs största klubbmatch. Fredrik Ljungberg får spela sin första internationella final.

Thierry Henry kommer hem till sitt folk, ett par mil från barndomskvarteret Résidence de Bosquet i betongförorten Les Ulis. Ronaldinho kommer tillbaka till staden där han blev vuxen.

Så där kan man hålla på.

Men varken Barcelona eller Arsenal hade varit i den där finalen om det inte vore för att de tummat på tanken som sig själva som världsfotbollens suveräna skönandar. Arsenal avvaktade sig förbi Villarreal i tisdags, Barça har i de allra flesta matcherna balanserat sitt mittfält defensivt för att inte bjuda på de där dumma målen som de alltid gett bort förut.

De har slutat drömma, de har sagt farväl till sina naiva jag.

Nu kan de säga hej till Champions League-bucklan.

Milan lättläst

Barcelona var överlägset Milan över två matcher. Milan är fortfarande ett mer välkomponerat fotbollslag än Barcelona, men de är skyldiga sig själva en generationsväxling. Ancelotti har fyra centrala mittfältare, och behöver två dynamiska ytterbackar för att lyfta till en mästerlig nivå. Men Serginho är för svag defensivt och till höger", ja där har han Jaap Stam.

Årets Milan innehåller ett gäng världsspelare, men det är ett lättläst kollektiv.

Deco behövde inte springa särskilt mycket för att skrämma bort Pirlo, il Genio, och styra uppspelen mot den inte riktigt lika geniale Gattuso. Edmilson gjorde allt rätt mot landslagskompisen Kaká - och utan den förtrollade länken Pirlo-Kaká hade inte Milan så många alternativ kvar.

Inzaghi har inte varit frisk, Sjevtjenko har inte varit hel. Sånt märks i en semifinal.

Mot Rijkaards, Henk ten Cates och Eusebios Barça bjuds inga billiga chanser, inte som förr. Man måste ta de man får. Andrij Sjevtjenko hade en boll inne, men fick det målet korrekt bortdömt.

En tysk tv-kamera visade att Sjevtjenko drog ner Puyol innan bollen damp ner. Man lurar inte tysk tv, och man lurar inte tyske Markus Merk, världens bäste domare.

Barcelona hade alltid fler alternativ i sitt spel.

Det finns inte lika många holländare i laget som när van Gaal bildade sitt Barçajax, men både traditionen och spelarna är genuint holländska. Intelligenta, mångsidiga, rörliga tvåvägsspelare.

Barcelona har större spelare

Jag har suttit på Camp Nou när 90000 cules är tysta som på en bolagsstämma, men i går sjöng de sin Cant del Barça så Katalonien lyfte. Tot el camp, és un clam - hela stadion är ett rop. För en gångs skull var det fullkomligt sant.

Barcelona är tillbaka på en nivå de alltid tyckt att de hört hemma, och för många är det en helt ny erfarenhet. Giuly har förlorat en Champions League-final, Deco har vunnit en - ingen annan spelare i de här lagen har spelat final i den här turneringen förut.

Barcelona har större spelare (stora spelare avgör stora finaler) och de kan göra mål på fler sätt än Arsenal, det talar för dem i Paris. Men Arsenal har en världsmålvakt medan Barça har Valdés. Det talar för Arsenal.

Och, ja, herregud, hur man än ser på det så är det Barcelona och Arsenal som möts.

Henry mot Ronaldinho.

Fabregas mot Deco.

Wenger mot Rijkaard.

Ljungberg mot Larsson.

Fredrik Ljungberg kan få vinna Champions League, exakt på dagen sex år efter att han missade Arsenals senaste final. Henrik Larsson kan få avsluta sin proffskarriär med att vinna den största turneringen med den största klubben.

Oavsett hur det går kommer det att bli en av svensk fotbolls största kvällar någonsin, men jag tror inte att Ljungberg och Larsson har tänkt riktigt så.

De har aldrig varit några drömmare, de där två.

För landslaget betyder den stora svenskfinalen två saker.

Lars Lagerbäck brukar alltid hävda att framgångsrika spelare är lyckliga spelare, och lyckliga spelare tar med sig positiva vibrationer in i en VM-trupp.

Samtidigt betyder det att Larsson och Ljungberg får minimal vilotid före VM-samlingen. När jag pratade med Roland Andersson i går lät det som att de inte kommer att ge stjärnorna extra semester. Vi får se hur det blir med det.

Simon Bank