Titta, Svennis – vilket otroligt år

Turgubbe eller geni? Ingen vet – men ingenting verkar omöjligt för Sir Sven

FOTBOLL

LONDON

När Sven-Göran Eriksson fyllde 54 år den 5 februari fick han ett par tjusiga, dyra manschettknappar av sin italienska flickvän Nancy.

I dag, den 28:e, firar han en annan slags födelsedag.

Det är prick ett år sen han gjorde debut som engelsk landslagsmanager.

Presenten har han öppnat, och det är den finaste han någonsin fått:

En hel nations respekt och kärlek, serverad på silverfat.

Foto: ap
OK, GRABBAR... Första träningen med landslaget. Och det har blivit en del spelare under året som gått. Sedan mot Spanien i har Svennis använt 41 spelare på elva matcher.

Kanske handlar det om mer än bara fotboll.

Kanske har Sven-Göran Eriksson haft ett inflytande på engelsk kultur i stort.

Kanske ett år med ”Sven” gjort England en aning begripligare.

Det är ju så många egenheter som lever kvar sedan det mäktiga imperiets dagar, samtidigt som det nya, mångkulturella samhället pockar på och kräver uppmärksamhet och förändring.

Misstänksamheten regerar.

Missnöjet följer tätt efter.

Som betraktare utifrån vill man ibland ställa sig upp och skrika:

– Vad vill ni egentligen, ni engelsmän? Hur ska ni ha det? Ska ni isolera er på er ö tills ni sjunker i havet en dag, eller vill ni vara med i matchen?

Den bombastiska pressen är svart och skoningslös:

Rubrikerna varnar för maktens Bryssel, ett hot värre än vikingainvasionen. Politikerskandalerna avlöser varandra. Sjukvården är så usel att patienterna ligger och ruttnar i korridorerna. Tågtrafiken står i stort sett stilla. Det är rasupplopp i Oldham, gatuvåldet i London är värre än någonsin, det är vidriga mord och våldtäkter och övergrepp på barn, det är pensionärer som fryser ihjäl för att de inte har råd att värma upp sina lägenheter, det är flyktingproblem, det är elände och mul- och klöv och galna ko och knarkande småprinsar.

Det är inte ett England som vi läst om i skolböckerna.

Det är inte ett England med eleganta herrar i kubb och paraply som artigt konstaterar att ”it´s raining cats and dogs”.

Hudfärg eller pengar spelar ingen roll

Det är ett villrådigt England, ett ruffigt, våldsamt, tilltufsat, osäkert sökande och mycket sårbart England som behöver stolthet och nya hjältar.

I en sån miljö kan en frälsare till och med vara svensk. Om han heter Sven-Göran Eriksson och ger det fotbollstokiga England hopp och samhörighetskänsla.

Landslagsfotbollen är en nations samlande kraft. Hudfärg spelar ingen roll. Rik eller fattig spelar ingen roll. Klubbtillhörighet spelar ingen roll. Alla skikt i samhället drar åt samma håll i åtminstone en fråga – Englands fotbollslandslag – och därmed har Sven-Göran Eriksson en påverkan på hela den engelska kulturen.

Det har varit en alldeles märkvärdig, magisk fotbollskväll i Münchens Olympiastadion. England har krossat ärkefienden Tyskland med 5-1 och i Londons centrum råder närmast hysterik glädjefnatt. Folk väller ut från pubarna och fortsätter festandet ute på gatorna. På Trafalgar Square hänger fansen, svepta i engelska flaggor, på de väldiga lejonen vid Lord Nelson-statyn. Det rör sig om ett par tusen människor och de skriker i kör: ”Sven-Gooran Erick-son!” Någon vecka senare konstaterar tidningarna att må-bra-faktorn är så hög efter triumfen att handeln ökar – och att labourpartiet har större förtroende än tidigare.

Jag vet ingen nation som blir så omåttligt slå-sig-för-bröstet-stolt som Storbritannien när det går bra i idrott. Jag vet heller ingen nation som blir så monumentalt deprimerad när det går åt helvete.

Det finns färska exempel:

Tennisstjärnorna Tim Henman och Greg Rusedski ledde Davis Cup-mötet med Sverige efter två dagar, 2–1, och slutsegern togs som vanligt ut i förskott för dessa nationens hjältar. Men Sverige vände och vann med 3–2 och sen var Henman och Rusedski svikare som vanligt, hela den brittiska tennisen måste ses över, allt bar fiasko-stämpel.

Förra veckan såg vi exempel på det motsatta. Storbritannien tog ett sensationellt guld i damcurling i vinter-OS, och sen var cirkusen i gång. Orgier i nationalism. Curling dag och natt på BBC, repris på repris på repris. Inte ett öga torrt.

I såna lägen skiter BBC och den andra kanalerna fullständigt i att det bor många miljoner människor från andra länder i Storbritannien. Att det kanske finns ett generellt intresse av att se grenar som ishockey eller alpint eller varför inte femmilen på skidor...men nej, nu handlar OS om damcurling och inget annat. Rule Britannia! Det är samma sak om det är sommar-OS och brittiska guld i rodd – det där hävdelsebehovet gör sig gällande på ett nästan komiskt sätt, betydligt påtagligare än i ett litet land som Sverige. Fast man tycker att det borde vara tvärtom.

Jag skriver det för att försöka ge en inblick i det klimat som Svennis haft att verka i under tolv månader, vilken svart-vit miljö som han tagit sig an, vilka krav han haft att möta och vilket omöjligt uppdrag han faktiskt har klarat.

Så här långt, i alla fall. Ingen kan garantera att namnet Eriksson klingar lika klockrent positivt i engelska öron om några månader.

Pressrummet på Hotel Okura i Amsterdam, tisdagen den 12 februari. Svennis har tagit ut sitt lag till nästa dags landskamp mot Holland, och de engelska fotbollsexperterna är griniga. Svennis har inte gjort sig tillgänglig för att kommentera truppen förrän nu, vilket är något nytt för journalisterna. Dessutom har han tagit ut debutanter, däribland Darius Vassell från Aston Villa och Wayne Bridge från Southampton, som enligt experterna är fullständigt chanslösa på en VM-plats. Nu var knivarna slipade, Englands skulle ju ändå få stryk av Holland nästa dag, så låt oss klippa Sven nu! Vi har fjäskat tillräckligt! Perfekt läge att börja såga!

Nästa dag gjorde både Vassell (drömmål) och Bridge succé. 1–1 mot Holland borta. Utan Michael Owen. Svennis bara log. Gamarna höll käften. De hade fått sig en lektion igen. Det var bara att damma av hyllningsrubrikerna på nytt.

Det tycks alltså nästan omöjligt att hitta något fel på Svennis.

Han uppträder perfekt.

Han gör de rätta uttagningarna.

Sedan den där debutkampen mot Spanien i Birmingham (3–0) har Svennis använt 41 spelare på elva matcher. Det är ovanligt mycket för en engelsk manager. Det är också sensationellt mycket för en försiktig man som Eriksson.

Men han har träffat rätt hela tiden. De spelare som han testat och som inte hållt måttet har försvunnit i tysthet, ingen kritik har riktats mot Svennis, ingen har saknat dem.

Som Gavin McCann och Michael Ball, hur många minns att de faktiskt var med i matchen mot Spanien?

Flyt – eller ett fantastiskt öga?

Å andra sidan har han hittat nya – som den 31-årige backen Chris Powell från Charlton – som knappt ingen lagt märke till tidigare. Han har hängt med under hela året och ingen kan protestera mot det.

Är det bara flyt – eller har Svennis ett fantastiskt bra öga för spelarnas dolda kapacitet?

Andy Cole var totalsågad i brittisk press, han hade inte gjort mål på evigheter, han brände alla chanser han fick i landslaget – men Svennis var envis. Han satt på en presskonferens i Liverpool och förklarade lugnt att Andy Cole hade hans förtroende. Pressen tvivlade. Svennis själv måste innerst inne ha känt att han gav Cole sista chansen i bortamatchen mot Albanien. Gjorde han inte mål nu skulle Cole vara borta och Svennis få svidande kritik. Minuterna tickade iväg, Svennis bytte ut den ene efter den andre, men lät Cole vara kvar på plan. I 94:e minuten sköt han 3-1 för England.

Sånt kan sägas vara bondtur.

Av matjord är du kommen, av matjord skall du åter varda.

Det finns sådana element med i den gängse bilden av Eriksson. En vinnartyp. En rötgubbe.

Aura av mystik och lågmäld auktoritet

Jag vet inte om det kan kallas tur när David Beckham skickar in 2–2 mot Grekland med matchens sista spark. Inte heller om det är matjord när David Seaman mirakelräddar vid ställningen 2–1 mot Finland. Svennis har ju faktiskt tagit ut spelarna för att kunna göra sådana saker.

Däremot vet jag inte vad man ska säga om Albaniens felaktigt bortdömda kvitteringsmål, eller om matchen Tyskland-Finland (0–0). Bollen studsade i stolpar och ribba och på mållinjen och den finske keepern gjorde sitt livs match, och den som drog vinstlotten var Svennis.

Kan man sitta i England och ha tur i Tyskland?

Ja, kanske.

Ingenting verkar omöjligt för Sir Sven.

Han omger sig med en aura av mystik och lågmäld auktoritet.

Han säger ingenting av vikt – ändå lyssnar alla andmäktigt.

Han har på ett år blivit en engelsk ikon.

Det är rätt bra jobbat av en utlänning i ett land där misstänksamheten regerar och missnöjet följer tätt efter.

Super-Svens succé – så gick det till:

Foto: PETER KJELLERÅS
OJ, OJ, OJ Svennis har med skicklighet, och mycket matjord, på ett år blivit en engelsk ikon.

Peter Wennman