Det finns bara ett ord för att beskriva Arsenals överlägsenhet - klasskillnad

FOTBOLL

Klasskillnad!

Först som sist, trots de knappa 1-0 till slut: det var klasskillnad på de båda finallagen i FA-cupen.

När Arsenals back Ashley Cole med sitt vänsterlår i den femte övertidsminuten stoppar en nick från Southamptons James Beattie på mållinjen kunde någon möjligen inbilla sig, att Saints var nära en skräll.

Så var det inte alls!

Då berättade i stället de fem minuter, som föregick Beattie-nicken, mer om matchen.

Det var då Southamptons spelare i fem minuter förgäves försökte jaga fatt i den boll som Thierry Henry & Co retfullt kortpassade emellan sig utom räckhåll för jagande motståndare; som ett litet träningspass under matchtid.

Några gånger lyckades visserligen Saints stöta bollen ut till inkast, någon gång fick man också stopp på spelet genom att bruka otillåtna medel, frispark alltså - men det dröjde mer än fem minuter, innan Southampton fick egen kontroll på bollen.

Nästan förödmjukande

Det såg retsamt ut, ja, nästan förödmjukande, men jag tror faktiskt inte, att det handlade om något sådant.

Arsenal-spelarna var säkert välinformerade. De visste, att Southampton årgång 2002-03 är som farligast i slutet på matchen. Att Saints gjort 40 procent av sina mål just under matchens sista 20 minuter.

Det var detta som måste undvikas.

I en mycket medioker final skapade Southampton också sin första egentliga chans, när Brett Ormerod i 83:e minuten ur dålig vinkel träffade en knäande David Seaman med ett hårt skott.

Michael Svensson hade prövat en nick mot Seaman, medan Anders Svenssons skott efter tvåfotsfribbling täcktes till hörna i 23:e minuten - det var det ena lagets svenska bidrag till denna final förutom att "Skillingarydarn" på övertid snackade åt sig en varning.

Ändå mer än godkänt för kämpen Michael Svensson, underkänt däremot för Anders Svensson som inte alls kom in i matchen - godkänt för Arsenals Fredrik Ljungberg, även om han inte lyckades göra mål tredje FA-cupfinalen i rad.

Närmast kom han just i den situation som gav 1-0, då en Ljungberg-retur sköts i mål av Robert Pires.

Släpp fransmännen loss...

En fransman avgjorde, en annan fransman (Thierry Henry) var bäst på plan, och en fransman (Arsène Wenger) stod för andra året i rad som vinnande coach.

Tänk om den andre managern bara haft mod att spela sin fransman, den oberäknelige liraren Fabrice Fernandes, istället för alla sina fotbollsarbetare - ja, då hade det kanske gått annorlunda...

Gordon Strachan, "The Ginger Man", 46, är värd all respekt ändå.

Den 168 cm lille skotten som sparkades från Coventry i september 2001 men som 22 oktober fick ta över Southampton efter den där sparkade Stuart Gray och som sen förde laget till en elfteplats, i år till en åttondeplats och en FA-cupfinal.

Stilig var han i sin finalkostym, förstärkt med en gul ros på kavajen, medan många av lagets supportrar gick klädda i t-shirt med texten "Saint Strachan"s Pilgrimage to Cardiff".

En stor dag för Strachan

En stor dag för rödtotten från den tuffa Edinburgh-förorten Muirhouse, som nobbades kontrakt i stadens stora klubb Hibernians, som istället hamnade i Dundee, där han träffade sin blivande fru Lesley, som friade och fick henne att gå med på att bröllopsresan skulle gå till - London, Wembley och det årets FA-cupfinal...

I går kväll inställde han dagens planerade hyllningskortege genom Southampton, och på torsdag gör han som varje torsdag: går med Lesley på bio.

Till sist läser jag om en gammal barndomsvän till Strachan, uppvuxen i samma kvarter, som skulle se cupfinalen på en bar, tidig morgon, i Chicago: Irvine Welsh, författaren till boken bakom filmsuccén "Trainspotting".

- Fast egentligen kände jag hans bror bättre, säger Strachan.

- Det var honom jag alltid slogs med.

krönika

ARTIKELN HANDLAR OM