Konflikter & krig

Stora i Bagdad, små i Sunderland - tidningarna fylls med hat

FOTBOLL

LONDON

Vandrar längs Kensington High Street, klädd i ett ljummet regn, omgiven av konflikter.

Några är stora och svåra att förstå.

Andra är små, mycket små, mycket små.

I fotboll behöver de inte vara större än en irländares kolsvarta pupiller.

RUBRIKVÄNLIGA Nancy Dell"Olio, José Mourinho, Alex Ferguson samt Championshiptränarna Mick McCarthy och Roy Keane dominerade rubrikerna i de engelska tidningarna i går. En gemensam nämnare för alla: konflikter.

Förhoppningsvis har de flesta av oss, denna dag i London, kvar förmågan att skilja en konflikt från en annan:

3 Det är en sak om vi pratar Irak-krig, ryska ex-spioner som blir giftmördade eller terrorattacker mot fredsförhandlingar i Nordirland.

3 En helt annan om vi snackar hatmöte mellan fotbollstränarna Mick McCarthy och Roy Keane, psykningar mellan Chelsea och Manchester United eller Nancy Dell´Olios knästövlar.

Jag återkommer till knästövlarna.

Jag vill vill bara säga att det i tidningarna i London denna dag som vanligt handlar om ord som krig, hat och katastrof, från första sidan til den sista.

Ett krig i Bagdad är inte detsamma som ett krig på Old Trafford, men konflikter är det i alla fall över hela linjen.

Ingenting säljer bättre än bråk.

Gårdagens hetaste drabbning i fotbolls-England var förstås matchen mellan Wolverhampton och Sunderland i The Championship (som är division I, fast egentligen division II).

För första gången sen frontalkrocken i VM 2002 ställdes de två irländarna Mick McCarthy och Roy Keane öga mot öga, nu som tränare för varsitt lag, med pupiller som förväntades vara lika svarta av hat som den där gången i Japan.

Tog en drink tillsammans

Det var då mittfältsstjärnan Keane sa till sin förbundskapten McCarthy:

- Du kan stoppa upp ditt VM i arslet, jag har ingen respekt för dig.

McCarthy skickade givetvis hem sin viktigaste spelare och sen var det lilla kriget i full gång.

Fyra år senare möttes de nu på Molineux i Wolverhampton, och Sunderland (med en osynlig Tobias Hysén i andra halvlek) lyckades till slut nå 1-1 i en fullständigt bedrövlig match.

Sen tog Mick och Roy en drink tillsammans i tränarrummet, skakade hand och så var det inte mer med det.

Det är mer tyngd över den konflikt som piskats fram inför morgondagens supermatch mellan Manchester United och Chelsea.

Här har det dragits i rätt trådar och ställts rätt frågor och givits rätt svar i samspelet mellan media och den engelska fotbollsindustrin, precis lagom för att få till en hatkänsla som gör matchen ännu intressantare och generera ännu mer pengar.

Det borde ju räcka som det är, det blir en fantastisk uppgörelse mellan de två lag som förmodligen kommer att göra upp om ligatiteln framöver.

Jag själv ser fram emot det taktiska spelet, hur Sir Alex Ferguson och José Mourinho tänker för att överlista den andre. Jag är nyfiken på hur Uniteds mitt-mittfält kommer att klara sig mot Chelseas. Jag vill se matchen mellan Rooney och Drogba och jämföra Rio Ferdinand och John Terry. Jag undrar om United vågar spela Ronaldo till höger, då han i så fall får möta sin mardrömsmotståndare Ashley Cole.

Men här i England duger det inte riktigt, här handlar det om världsherraväldet.

Chelseas ordförande Peter Kenyon har slängt ett fläskben till pressen där han konstaterar att Chelsea siktar på att gå om United som världens populäraste fotbollsklubb, och att detta maktövertagande kommer att vara ett faktum senast år 2014.

Samtidigt säger United att man inte bara tänker behålla sitt trepoängsförsprång i ligan, utan också utöka det i morgon. Och för att kittla konfliktnerverna lite säger United-stjärnan Ronaldo:

- Chelsea har inte utvecklats ett dugg den här säsongen, trots att de fått Ballack och Sjevsjenko. Om José Mourinho skulle sticka från klubben skulle allt rasa ihop totalt.

Ja, som sagt, hur spännande vore det om alla vore sams hela tiden?

Jag läser om Craig Bellamy, Liverpool, och Anton Ferdinand, West Ham, som samtidigt står i en varsin rättssal - en i Cardiff och en i London - åtalade för nattklubbsbråk.

Nancy blev av med dyr parfym

Jag står mitt i ett tunnelbanekaos när Central Line brakar samman på grund av vandalism, och får tjugo vardagskonflikter uppspelade framför mina ögon.

Jag ser statistik som visar att bråken och fyllan i centrum har minskat nu när krogarna får ha öppet hur länge de vill. Tvärtemot vad många trodde. Nu slipper folket stressupa och slåss om taxi.

Jag vandrar i den varmaste Londonhösten sen år 1731, köper små cigarrer i plåtask och röker på restaurangen - trots att jag inte röker annars. Men bara för att det är tillåtet.

Och jag tänker på en söt konflikt a´la Nancy Dell´ Olio:

När hon skulle genom säkerhetskontrollen på Heathrow häromdagen tvingades hon ta av sig solglasögonen, läderjackan, skärpet och knästövlarna. Hon fick dessutom slänga bort alla sina större flaskor med parfym och make up, allt enligt de nya reglerna om handbagage.

- Men de är ju DYRA, protesterade hon.

Det utbröt ett litet krig där. En konflikt. Som alltid. Överallt, hela tiden.

Själv reste jag åt andra hållet och fick slänga en halv plastflaska mjällschampo, men det må vara hänt.

ARTIKELN HANDLAR OM