LAND-SLAGET

Jag vägrar ge mig – inte en chans att Solskjaer är lika bra som Larsson

FOTBOLL

LONDON

Ååååååålrajjt, jag förstår, vi ska tydligen kärleksgnabbas lite.

Egentligen trodde jag vi hade vuxit ifrån det.

Som en av alla dessa norska mejlare skrev i går:

”Du ska icke bry dig om ett par nordmenn som slenger med leppa”.

Slänger med läppen?

Hade faktiskt tänkt droppa den här rätt löjliga debatten om vem som är störst av Henrik Larsson och Ole Gunnar Solskjaer, men hur ska jag kunna det nu?

När man får mejl om folk som slänger med läppen?

Det är ju alldeles underbart.

Här satt jag i lugn och ro på Spaghetti House på Goodge Street i London – en av dessa italienska restauranger där det faktiskt jobbar livs levande italienare i köket, inte ryssar och polacker – och inmundigade en suverän skaldjurspasta och ett glas rött.

Plötsligt blev jag varse om att det också finns livs levande norrmän.

Först ringde Dagbladet, Oslo.

Sen ringde Verdens Gang.

Och när jag loggade in mig på datorn öppnade sig en mejllista längre än Holmenkollens stora backe med avsändarnamn som Terje, Ole, Rune, Håkon, Trond, Öyvind och Geir.

Avundsjuka och lusekofter

Klockan är 23.00 nu när jag skriver det här och det plingar fortfarande i brevlådan.

Det handlar om ryggsäckar och gamla skidåkare och lillebrorskomplex och storebrorskomplex och avundsjuka och lusekofter och skridsko och till och med att svenska kärringar har större åderbråck än norska och...det är allting på bordet på en gång, som ett element som behöver luftas med jämna mellanrum.

So what´s all the fuzz about?

Jo, Henrik och Ole Gunnar, Manchester Uniteds nordiska hjältar.

Jag berättade i en krönika om en del korkade mejl jag fått från Norge, från United-supporters som tycker att vi svenskar är alldeles för nationalistiska i vår beskrivning av Henrik Larsson, från norska fotbollsfans som påpekar att det faktiskt är Solskjaer som är nordisk kung i United, och att vi inte ska skryta så förbannat vi svenskjävlar.

Jag inser ju att det är en ytterst liten begränsad del av den norska befolkningen som är så trångsynt.

Men nu sitter jag ändå mitt i stormen, som en nutida Moltas Eriksson, och håller upp händerna som en barnunge och säger:

– Det var ju inte jag som började! Det var ni!

Tänk att det nu, 2007, fortfarande ska vara så ömtåligt det här.

Vi älskar ju varann, gör vi inte?

Jag älskar i alla fall norrmän (ja, vad säger man inte för att slicka tidningens ägare i Hardangervidda?) och jag är, som journalist, väldigt förtjust i Ole Gunnar Solskjaer.

Solskjaer vinner – i folkvett

Som intervjuobjekt, i fråga om tillgänglighet, vänlighet, artighet, glad uppsyn och vanligt folkvett, vinner Solskjaer matchen mot Larsson med 10–0.

Jag önskar att alla fotbollsspelare i hela världen kunde uppträda med samma klass som Ole Gunnar.

Men rent fotbollsmässigt?

Inte en chans, Norge, att Solskjaer är lika bra som Larsson!

Jag har inte plats här för att räkna upp alla argument. Om ni orkar mejla orkar ni också gå in på internet och studera respektive meritlistor.

Jag ger mig aldrig

På den punkten ger jag mig aldrig. Och vill ni ha fortsatt debatt om den saken så kan jag fortsätta tills jag stupar.

Kan vi inte bara enas om att Larsson och Solskjaer är två fantastiska representanter för skandinavisk fotboll? Att de två gillar varann skarpt vet vi redan, vi andra ska väl kunna klara av att gilla båda två samtidigt?

För övrigt är jag inte så säker på att Sverige skulle slå Norge i en landskamp i fotboll i dagens läge. Det skulle vara spännande att se en match mellan oss som verkligen gäller något, gärna med Solskjaer och Larsson som målfarliga, huggande skallerormar i var sitt lag.

Skallerorm heter förresten ”klapperslang” på norska.

Solskjaer och Larsson i samma klubb. En nordisk kombination som väcker känslor, i alla fall i Norge. Här är några av alla mejl som Peter Wennman fått ta emot från vårt grannland:

Peter Wennman

ARTIKELN HANDLAR OM