Sångerna – fotbollens märkligaste mysterium

Manchester Uniteds läktardängor kommer till i ett badkar och testas på puben

Foto: Reuters
Så ska det låta Det ligger en hel vetenskap bakom varje läktarsång. Nya sånger testas aldrig på Old Trafford, utan på bortamatcher när fansen är färre.
FOTBOLL

Vi vet att fotboll inte skulle vara fotboll utan sjungande läktare – men vi vet väldigt lite om själva sångerna.

Hur blir de till? Hur sprids de? Hur överlever de?

Sportbladet har pratat fotbollssånger och läktarkultur med Manchester Uniteds egen bard.

Under sina elva år med Manchester United vann Brian McClair både ligan, FA-cupen och Cupvinnarcupen. Han spelade 355 ligamatcher och gjorde 88 mål.

Tiden med världens kanske allra största klubb gav McClair många fantastiska ögonblick, men han hade ändå inga problem att plocka ut sitt absolut favoritminne när han fick frågan:

– Det måste vara när Pete Boyle skrev en sång till mig.

A very old man, some say today

But he’s given all he’s got for years

Sweated blood and many tears

McClair’s the name of United’s flame

För oinvigda är läktarsångerna ett av fotbollens allra mest märkliga mysterium.

Vem skriver dem? Är det någon privatperson som ligger hemma i badkaret och plitar ihop dem?

Svaret på den frågan är faktiskt ”ja” – i all fall om den som frågar har sett en Manchester United-match.

Under det senaste årtiondet har en herre som heter Pete Boyle gjort sig själv till Old Traffords egen läktarbard. Nästan allt som Man Uniteds fans sjunger på matcherna har sitt ursprung i hans badkar.

– Ja, processen brukar börja så. Jag kommer på några rim om en speciell spelare, eller får för mig att en speciell melodi skulle passa på arenorna. Nästa steg är sedan att prova sången på puben.

Inför varenda hemmamatch förvandlar Boyle puben The Bishop’s Blaze till en körsångsklubb. Uppifrån ett bord dirigerar han hundratals röststarka supportrar genom en repertoar av gamla United-klassiker – samtidigt som han testar nytt material.

– Funkar en ramsa på puben så är det mesta vunnet, då tar jag med den till nästa borta­match. Det är den vägen man måste gå, det går inte att introducera en ny sång på Old Trafford. På bortamatcherna är vi mycket färre, vi står mycket tajtare tillsammans och vi är en hård kärna som verkligen vill sjunga och stötta laget.

Du har skrivit ett ode till Henrik Larsson – har hyllningen tagit fart ännu?

– Den är i mellanfasen. Normalt sett brukar det ta ungefär sex veckor från det att en sång blir till fram tills det att den faktiskt sjungs på Old Trafford. Nästa bortamatch blir det sista testet för Larsson-sången.

Vad bestämmer vilka dängor som funkar och vilka som inte gör det?

– Pratar vi melodi har jag märkt att sakrala, kyrkliga saker lämpar sig väldigt bra för fotboll. Hymner är nog det ultimata. När det gäller text gäller ju tyvärr ofta ”ju enklare, desto bättre”. Det är lite tråkigt, för man vill ju samtidigt ha lite originalitet och innehåll, och får försöka hitta en medel­väg. Du vet förresten att jag ger ut skivor också, med orkestrerade versioner av mina läktarsånger?! Larsson-låten kommer på en CD som är ute nu i början av mars.

His name is Henrik Larsson,

he’s a Swedish goal machine

He used to play for Celtic,

but doesn’t know Roy Keane

He played for Barcelona too,

and has a baldy head

But we don’t give a fuck ’cause,

the guy is now a Red

Ända sedan Roy Keane gjorde ett utspel mot den loja ”räksmörgåsbrigaden” på Old Trafford har det hetat att Manchester Uniteds fans är ett hopkok av ointresserade semi-supportrar och passiva turister.

Pete Boyle känner igen resonemanget – och han håller med om mycket – men vill samtidigt komplettera bilden:

– Jag köper att Old Trafford kan vara ganska tyst ibland, men det är ju likadant på alla Premier League-arenor. Nuförtiden är det ju alltid borta­fansen som låter mest – och där tar vi inte stryk av några andra.

Jag vet att det finns undersökningar som visar att stämningen är det allra viktigaste för att folk ska trivas när de går på fotboll. Känner du att klubbarna inser det här, och uppskattar er fans?

– Nej, absolut inte. Snarare försöker de bli av med alla oss som sjunger och för oväsen på läktarna. Många av mina kompisar har inte fått bortabiljetter den här säsongen, och i stället har det dykt upp många nya ansikten, såna som kommer och går, och inte verkar så där väldigt passionerade.

Men har ni inte ett lojalitetssystem som belönar alla trogna fans som rest runt i årtionden?

– Ja, men det finns en väg runt det. Köper du ett vip-paket hamnar du automatiskt först i lojalitetskön.

Inför nästa bortamatch mot Fulham har Boyle sjösatt en protest. Han är trött på att behandlas som en konsument snarare än en supporter – på känslan av att hela tiden bli utnyttjad – och till sist stötte han på exemplet som fick bägaren att rinna över.

När Man United spelar på Craven Cottage får de tillresta fansen betala 42 pund var för sina biljetter. När Wigan spelade på samma arena fick deras supportrar betala 10 pund för sina plåtar.

– Så här ser logiken ut: Eftersom Man United är en så stor klubb vet alla att vi alltid kommer att fylla vår sektion – alltså går det att höja priserna precis hur mycket som helst. Ärligt talat tror jag att det kan komma att kosta 100 pund att se United på bortamatcherna i London om bara några år. Det kommer att innebära att folk som jag en gång för alla slutar gå – och att vår läktare i stället fylls av turister och affärsmän.

Inför Fulham-matchen uppmanar Boyle alla bortafans att inte spendera några pengar inne på arenan, att protestera genom att inte köpa några öl, pajer eller matchprogram.

Inte för att han egentligen tror att det kommer att ha någon effekt, men för att statuera ett exempel och visa på sitt missnöje.

– Jag känner starkt att vi har nått en definitiv brytpunkt. Antingen kämpar vi traditionella fans för våra rättigheter nu – eller så finner vi oss i att trängas ut.

Raise United’s banner high,

beneath its shade we’ll live and die

So keep the faith and never fear,

we’ll keep the Red Flag flying here

I Andy Cole’s självbiografi finns en anekdot från maj 1999.

Det var dagen efter att Man United säkrat ligatiteln – första steget i den historiska trippeln – och spelarna firade på baren Mulligans i centrala Manchester.

Festens mittpunkt? Pete Boyle.

Han drog igenom hela sin repertoar av hyllningssånger till spelarna, Peter Schmeichel spelade luftgitarr bredvid, Scholes och Giggs kom med önskemål och Cole njöt.

Boyle skrattar av minnet:

– Ja, såna stunder gör att allt känns värt det. Ibland kan det kännas som att klubben struntar i oss fans, att de helst vill att vi ska stanna hemma, eller i alla fall sitta ner och vara tysta. Däremot finns det fortfarande en sammanhållning mellan oss fans och spelarna. Jag vet de flesta uppskattar vårt stöd, att de faktiskt tycker att vi supportrar är viktiga.

För några år sedan gjorde irländsk tv en dokumentär om Pete Boyle, och lyckades i samband med det få en pratstund med Eric Cantona.

Den franske bollartisten kände mycket väl till Boyle, och ägnade nästan tio minuter åt att hylla en konstnärskollegas kreativa talang.

Till slut kom han till slutpunkten:

– Han är en skapare, en sångare, han har bra röst och är ett stort fan. Han gillar öl – som vi alla gör – och alla följer honom.

Boyles tre bästa Man United-sånger

ARTIKELN HANDLAR OM