McClaren sitter fast i den gamla Svennisfällan

Sportbladets Peter Wennman: Landslaget är kvar på Phil Neville-nivå – hur spännande låter det?

Foto: andrew yates, aftonbladet bild
ENGELSKA PROBLEM Sven-Göran Eriksson fick mycket kritik under sin tid i England. Hans efterträdare Steve McClaren har det inte lättare.
FOTBOLL

LONDON

Så ni sitter där hemma och muttrar om att Lars Lagerbäck stampar på samma fläck?

Jag vet inte om det är så mycket bättre i England.

Här är landslaget kvar på Phil

Neville-nivå.

Hur spännande låter det?

Engelsmännen förlorade träningskampen mot Spanien med 0–1 (Andres Iniesta) på Old Trafford och jag måste nämna att Englands vänsterback hette Phil Neville.

Han hade inte startat om Ashley Cole eller Wayne Bridge varit tillgängliga, men han hade i alla fall varit med i truppen.

För sex år sen ledde Sven-Göran Eriksson ut sitt första engelska landslag, mot just Spanien, på Villa Park.

Det blev 3–0 och som HÖGERBACK startade han med Phil Neville. Inte brorsan Gary, till allas förvåning. Det finns de som säger att han förväxlade bröderna, men skit detsamma.

Phil Neville spelade i alla fall till höger mot Spanien i februari 2001 och han spelade till vänster mot Spanien i går, i februari 2007.

Däremellan:

Mycket kan sägas ha hänt.

Ändå:

Ingenting.

I ett Premier League som blommar av storstjärnor (de flesta utländska, ska påpekas) och på flera sätt mår bättre än nånsin är ett engelskt landslag i dag så vingklippt, fantasilöst, stereotypt och utfattigt på talang att en spelare i startelvan heter Phil Neville, Everton.

I en fotbollsvärld som på senare år utvecklat en lång rad av den nya tidens ytterbackar – supertekniska, blixtrande snabba, offensiva, dribblingsskickliga – skickar England fram ... Phil Neville.

Bra allroundspelare. Duktig på lite allt möjligt. Kan spela på många platser, så inget ont om honom.

Brist på idéer

Men jag tar Neville som exempel på den fullständiga brist på idéer och mod som Englands manager Steve McClaren visar.

Ser jag en svensk landslagstrupp blir jag galen över att en sån som Niclas Alexandersson är med gång efter gång, trots att vi vet att han aldrig kan klättra till den översta pinnen på ribbstolen. Han kommer möjligen till den tredje från toppen.

Men i England finns alltså samma problem:

En för feg förbundskapten som alltid strävar efter ”hög lägstanivå” i stället för att satsa på den som kan göra nåt extra.

Svennis hånas fortfarande för att han tog ut Arsenals Theo Walcott i VM-truppen. Det var givetvis alldeles för tidigt, men jag gillar idén, gillar fräckheten, gillar gamblingen.

I jämförelse med såna som Lagerbäck och McClaren framstår Svennis som ett fritänkande geni.

”Smiling Steve” har inte kommit med nånting eget, förutom att han petat David Beckham. Det är ett England – två förluster och två oavgjorda på de fyra senaste matcherna – som är mer förvirrat och taktiskt bedrövligt än nånsin.

Mördande attacker

I går ställde McClaren upp med ett lag utan vänstermittfältare. Bara för att han sitter fast i den gamla Svennis-fällan: han kan inte peta Steven Gerrard eller Frank Lampard, han måste ha båda på planen, trots att de uppenbarligen inte kan spela med varandra.

Han lämnade hela vänstersidan fri att försvaras av en enda man:

Phil Neville.

Spaniens Luis Aragones upptäckte det givetvis och skickade fram Ramos och Angulo i mördande attacker på den kanten, för att inte tala om hur matchens överlägset bäste, David Villa, firade triumfer.

Så i halvtid tog McClaren ut kapten Gerrard och satte in Aston Villas Gareth Barry.

Men löser det några problem framöver? Knappast. När Owen Hargreaves, Englands kung i VM senast, är i full form – hur gör han med mittfältet då? Han har Hargreaves, Lampard, Gerrard och Carrick som centrala mittfältare – samtidigt som han försöker övertala Paul Scholes till come back.

Herregud, vilket klister han fastnat i. Steve McClaren är inte värd att knyta Sven-Göran Eriksson slips och han sitter i samma skruttiga båt som Lars Lagerbäck: han saknar förmåga att göra en stjärna av en talang, han gör hellre en grå mus av en ... grå mus.

Ja, jag VET att England saknade Wayne Rooney och John Terry och några till i går, men det förändrar inte helhetsbilden.

McClaren är hittills ett jättefiasko för England och sämre än Svennis nånsin var. Smiling Steve är sparkad innan det här året är över.

Lars Lagerbäck lever i ett land med högre toleransnivå. Han ska vara glad över det. Med tanke på hur McClaren sågas i engelsk media i dag ... tänk er bara hur Lagerbäck skulle ha strimlats sett till Sveriges resultat på sistone.

Ett par ord om Spanien, bara:

Villa var briljant, Morientes missade ett givet mål, och försvaret bröt nästan ryggen av långe Crouch. Men framför allt: lille Xavi på mitten, vilken lirare.

När Fabregas fick hoppa in bredvid honom var det som att se Piff&Puff stjäla julnötter från Kalle Anka. Och sen klappa sig på magen och skratta hjärtligt.

Peter Wennman