Här dödas spöket

Liverpool fann mäktig kraft i traditioner, sånger och triumfer

Ryan Babel (nedan) sköt 2–1 och sänkte Manchester United. Det var Liverpools första hemmaseger mot ärkerivalen på sju år.
FOTBOLL

LIVERPOOL. Gerrard satt på bänken, Torres spelade inte och Tevez gjorde mål direkt.

Sju år sedan Liverpool senast slog Man United på Anfield.

Det hade varit väldigt enkelt att låta den sviten att bli ännu längre.

Kul så länge det varade?

Jodå, i två och en halv minut andades hela Anfield av förväntansfull tillförsikt.

Allsången av ”You’ll Never Walk Alone” hade flyttats från inmarschen till ögonblicket före avspark för att skapa ytterligare lite extra tryck.

Sedan kom Dimitar Berbatov runt i högerinnerläge, och en snett-inåt-bakåt skärning senare hade Carlitos Tevez vridit in 1–0 för Manchester United.

Det var Jamie Carragher som blev rundad av Berbatov, och det var Jamie Carragher som inför matchen beskrev matcherna mot Man United som ”vår årliga reality check”.

I det här skedet verkade den återkomsten till verkligheten kunna bli ännu mer brutal än vanligt.

Europamästarna gjorde vad de ville, bortaklacken hade party och när jag gick igenom startelvorna hittade jag ingen enda spelare i Liverpool – möjligen Javier Mascherano undantaget – som var bättre än sin motsvarighet i Man United.

Besegrade oddsen igen

Vart i hela friden skulle Liverpool ta vägen härifrån?

Drygt en halvtimme tidigare hade ett par tusen hemmafans marscherat uppför Walton Breck Road, under rödvita fanor med budskap med budskap om socialism och solidaritet.

Än en gång hade de slutit sig samman mot en yttre fiende – eller inre fiende, med tanke på att protesten gällde klubbens ägarduo – eftersom det är vad den här klubben gör.

Nu blev ett Liverpool utan sina två storstjärnor överspolat av våg efter Manchester-våg.

Vad i hela helvetet skulle de andra elva spelarna ta sig till?

Jo, de skulle kavla upp strumporna, springa ännu mer och pressa ännu hårdare – eftersom det är vad den här klubben gör.

I den här Carragher-biografin som jag hänvisat en hel del till de senaste dagarna så skriver han mycket om matcher där Liverpool besegrat oddsen.

Har de haft bättre spelare än Milan, Chelsea och Barcelona? Givetvis inte, men de har ändå slagit dem i Champions League.

Carragher menar att förklaringen inte bara går att hitta på planen, utan i summan av allt som gör Liverpool FC till vad det är. Han resonerar om segrar vunna av ”klubbens kollektiva styrka”, spelare, tränare, fans, sånger, sägner, triumfer, tragedier och traditioner.

Jag köper det.

När ett oupphörligt tacklande till sist fick strömmen att vända spelade det ingen större roll att det var argentinare, spanjorer, irländare, slovaker och holländare som ledde vägen.

De var kort och gott Liverpool-spelare, och de var medvetna om vad det innebär.

United vek ner sig

Manchester United då?

Ja, det känns ju främmande att skriva såhär om ett Sir Alex Ferguson-lag, men den här dagen vek Man United helt enkelt ner sig.

När inte bollen fastnade uppe hos Berbatov och Tevez var det som om mittfältet accepterade att bli tillbakatryckt, när den sedan singlade ner mot eget straffområde var det som att det var okej att fuska lite med rensningarna.

Nu har de skapat sig själva ett problem som de kunnat slippa undan.

Hade bara Man United fortsatt matchen som de började den – hade bara Liverpool tillåtit dem att göra det – så hade hela eftersnacket handlat om hur Ferguson både vågat och vunnit med sin anfallsinriktade uppställning.

Nu funderar vi i stället på hur tusan han någonsin ska lyckas bända in både Berbatov, Rooney, Tevez och Ronaldo i samma lag.

Krävs uppoffringar

Det är såklart ingen fara på något tak ännu. Alla vet vi ju att det är bättre att ha för många bra spelare än att ha för få, och Man United kommer ju att få ordning på det här.

På andra sidan vårdubbeln måste vi dock fråga oss om det här är ett lag som glömt bort att det krävs uppoffringar för att vinna.

Är det så att de behöver en påminnelse så räcker det att titta mot värsta rivalen.

ARTIKELN HANDLAR OM