Munkavle på modet

FOTBOLL

"Silenzio stampa" är på modet i den italienska fotbollsvärlden.

Klubbarna stänger informationskranen när det inte passar dem.

Ska sådant kallas pressfrihet?

Då och då beslutar sig klubbarna i serie A för att stänga ute medierna. "Silenzio stampa" är termen och den är mer aggressiv än orden antyder.

En klubb som inför "presstystnad" sluter sig i sig själv för att hålla stånd mot omvärlden. Den gemensamma fienden är journalisterna, som har till uppgift att rapportera vad som händer.

Juventus utlyste presstystnad i samband med Zlatans avstängning och har fortfarande inte hävt den.

Ska förhindra rykten

Nu sätter Lazio munkavle på sina tränare och spelare inför derbyt mot Roma och Roma gör likadant. Bakgrunden är så gott som alltid att de illvilliga massmedierna förgiftar stämningen i klubben, kokar ihop intriger och får folk att säga saker som de egentligen inte menade. Alltihop inverkar negativt på spelet.

En gång i tiden var fotboll huvudsakligen en sport. Nu är det en jättebusiness som sätter miljarder i rullning genom sändningsrättigheter, sponsorkontrakt, köp och försäljning av spelare, aktiehandel, biljettintäkter och prylförsäljning. Kort sagt, il calcio har vuxit och utvecklats.

Men klubbarnas pampar har samma uppfattning om pressfrihet som Mussolini. Så länge journalisterna dansar efter deras pipa, är allt frid och fröjd. Men vid minsta lilla tecken på bristande hovsamhet, stängs dörrarna.

Vilken annan bransch, organisation eller grupp i samhället skulle kunna tillåta sig att uppträda med samma förakt för en fri och demokratisk press som fotbollen?

Varför har det aldrig diskuterats hur klubbarna i Italien, men säkert även på andra håll, alltmer styr informationsflödet?

Tycker ni att det saknas spontanitet i fotbollsrapporteringen? Förklaringen är att det inte finns någon frihet. I de stora klubbarna är det presskontoret, inte journalisterna, som bestämmer vilka spelare som får intervjuas eller ej. I deras kontrakt med sponsorerna ingår att spelarna måste stå uppställda framför "sponsortapeten" under intervjun och svaren är en väl repeterad innantill-läxa.

Klubben kräver total kontroll från början till slut.

På de flesta håll får spelarna inte tacka ja till intervjuer på eget initiativ. Journalisterna bjuds in till välgörenhetsevenemang och inspelning av reklamfilmer för att förmedla färdigtuggad information. Ibland är det inte ens tillåtet att ställa frågor.

"Vanliga" journalister får nöja sig med allt mindre information.

De som arbetar för mediaföretag som har betalt för rättigheter, får lite mer.

Klubbarnas egna tidningar och tv-kanaler får mest. Inte nog med att ledningen kan styra innehållet precis som den vill. Klubben tjänar dessutom pengar på det.

Vem behöver en fri press i det läget?

Inte automatiskt Gud

Att fotbollen blir större och större borde betyda att öppenheten ökar, inte att den minskar. Börsnoterade bolag har plikter vad gäller informationen till aktieägarna. Om bolaget i fråga är en fotbollsklubb, har ägarna därmed rätt att få veta hur en viss storspelare mår, för att göra en investeringsbedömning.

Men även helt bortsett från det, kan ett tungt, modernt samhällsfenomens ledare inte uppföra sig som forntida enväldiga kungar, som inte tolererar kritik eller mothugg.

Man förvandlas inte automatiskt till Gud fader för att man är klubbdirektör eller storspelare. Man kan mycket väl välja att ha ett normalt förhållande till journalister. Om klubbledningen visar öppenhet, brukar spelarna också göra det.

Il calcio skulle må så oerhört mycket bättre av en ärligare dialog med massmedierna. Det är bristen på öppenhet och information som ger upphov till spänningarna mellan massmedierna och klubbarna, inte tvärtom.

Veckans 5 hetaste

Kristina Kappelin ([email protected])

ARTIKELN HANDLAR OM