Därför faller Barca sönder

Maktkamp mellan två barndomsvänner splittrar klubben

FOTBOLL

Lek med en morbid tanke ett tag.

Om någon gav dig i uppdrag att rasera mästarbygget som gjorde Barcelona till Europas bästa lag i fjol – hur skulle du gå till väga?

Skulle du försöka splittra enigheten i klubben?

Göra storstjärnorna osams med varandra?

Få succétränaren att tröttna?

I så fall hade du varit på god väg att lyckas.

Foto: AP
PÅ VARSIN SIDA Ronaldinho och Eto’o har hamnat på varsin sida i den maktkamp som utspelas bakom kulisserna i det alltmer splittrade Barcelona. Eto’o gick till hård attack mot Rijkaard och Ronaldinho i tisdags. Många ser stjärnornas omfamning som enbart ett spel för gallerierna.

När Samuel Eto’o mötte pressen i tisdags var han så upprörd att det var svårt att hinna ta in all kritik han smattrade ur sig.

Två dagar hade gått sedan han avstod från ett treminutersinhopp mot Racing Santander, och nu ville han ge sin egen version av hur saker och ting stod till med FC Barcelona.

Resultatet var sensationellt.

Eto’o gick ut stenhårt, började med ett rejält påhopp på sin egen tränare, Frank Rijkaard:

– Han gick ut och påstod att jag vägrade hoppa in, utan att ha pratat med mig. Så uppträder en dålig människa.

Redan här rensade spanska tidningar sina förstasidor, men Eto’o hade bara börjat.

Nästa måltavla var självaste Ronaldinho – brassen som kommenterat Eto’os ovilja att hoppa in med att säga att ”alla borde göra det som är bäst för laget”.

– Ännu värre är det när en lagkamrat säger att jag inte tänker på laget. Jag har tränat och spelat skadad för lagets bästa. De som snackar borde tänka på laget själva innan de pratar.

Delat i två läger

Den katalanska tidningen Sport beskrev angreppen som ”de mest brutala deklarationerna i FC Barcelonas historia”, och Eto’o hade mer.

Under nästa tirad kom han in på det mest intressanta, roten till allt det andra han pratade om. Det var då han började prata om den gamla maktkampen som riskerar att splittra FC Barcelona:

– Barcelona är delat i två läger. Den ena sidan stöttar presidenten, den andra håller på en annan person. Det är den här andra falangen som nu har blivit orolig för att jag är tillbaka.

Eto’o nämnde inte namn, men han behövde inte göra det heller. Alla visste att han pratade om bråket mellan klubbpresidenten Joan Laporta och den förre vice-presidenten Sandro Rosell.

– Jag har hamnat i mitten av två andra personers krig.

Våren 2004 satt Sandro Rosell och såg över kommande spelarköp tillsammans med Barcelonas sportchef Txiki Begiristain.

Hans telefon ringde. Det var en journalist som ville kolla om ryktet verkligen stämde, om det var sant att Rosell blivit osams med sin vapenbroder, Barcelonas president Joan Laporta.

Svaren var lite undvikande, men mellan raderna var meddelandet ändå tydligt. När Rosell la på luren tittade han på Begiristain och sa:

– Makt splittrar.

Mindre än ett år tidigare fanns fortfarande en vacker vänskapssaga.

Den handlade om Joan Laporta och Sandro Rossel, som hade varit vänner i mer än 20 år. De hade spelat fotboll ihop som smågrabbar, och nu hade de tagit kontroll över hela jävla FC Barcelona.

De hade tagit över en underpresterande jätte med 1,4 miljarder i skulder – men med en modern, öppen, demokratisk ledarstil lyckades de häpnadsväckande snabbt få den enorma ångaren på rätt kurs igen.

De hade inte klarat det utan varandra.

Laporta var advokaten som blev president och klubbens ansikte utåt – Rosell pr-killen som tog med sig kontakterna från sitt jobb på Nike.

Den 29 mars 2003 satt Sandro Rosell och hängde på Ronaldinhos hotellrum i Guadalajara. De två hade blivit goda vänner under åren som Nike samarbetat med Ronaldinho, och inför Brasiliens vänskapslandskamp mot Mexico passade Rosell på att lansera en idé.

Han berättade om projektet han hade tillsammans med Laporta, hur de skulle leda Barcelona mot en ny era i styrelserummet – och hur de ville att den tekniske brassen skulle göra detsamma nere på planen.

Arkitekten bakom framgången

Ronaldinho lyssnade och nickade:

– Jag är med dig hela vägen.

Egentligen borde inte Ronaldinho hamnat i Barcelona – Man United erbjöd både större övergångssumma och högre lön – men Sandro Rosell gjorde omöjliga saker möjliga.

På kort tid fick Barcelona ihop ett helt nytt, slagkraftigt lag. Marquez, Deco, Beletti, Silvinho, van Bronckhorst och Edmilson skrev på. Alla hade de också samarbetat med Rosell under Nike-tiden.

När Barcelona vann ligatiteln våren 2005 var det många som såg Rosell som den verklige arkitekten bakom framgången.

Själv gick han inte ens på matcherna längre.

Under säsongen 2004–05 försämrades relationen mellan Barcelonas två starka män väldigt snabbt.

Ingen detalj verkade vara för liten för att bråka om. Laporta och Rosell var osams om vem som skulle träna Barcelonas basketlag, om hur kommunikationsavdelningen sköttes, om släktingar som valdes in i styrelsen, om vilken tid som möten skulle börja, om Johan Cruyffs inflytande och om Frank Rijkaards framtid.

Mest av allt var de givetvis osams om makt – om vem som hade den, vem som inte hade den och vem som borde ha den.

Laporta misstänkte att Rosell försökte ta över presidentposten, Rosell upplevde det i sin tur som att Laporta blivit maktgalen.

Ronaldinho hyllade Rosell

Under transferfönstret i januari 2005 var Rosell så gott som överens med Costinha och Edu, innan klubben plötsligt tillkännagav att de skrivit kontrakt med Maxi Lopez och Albertini i stället.

Budskapet var övertydligt – Rosell hade förlorat sin position – och fler än styrelsemedlemmarna uppfattade det.

Flera av spelarna hade så starka band till Rosell att de funderade över sin framtid. Efter att Ronaldinho gjorde mål mot Racing Santander sprang han ut till sidlinjen, tittade upp mot presidentsviten och pekade på Sandro Rosell när han jublade.

Samuel Eto’o – som Laporta värvade trots att Rosell ville ha Sevillas Luis Fabiano i stället – suckade:

– Det är så synd. Först fick fansen tillbaka entusiasmen, men nu håller all stabilitet på att försvinna. Det är omöjligt att inte påverkas.

Under resten av säsongen höll sig Sandro Rosell undan, men bara några dagar efter att Barcelona säkrat sin första ligatitel på sex år så kallade han till presskonferens.

Han meddelade att han avgick, och vid sin sida hade han fem andra direktörer som gjorde detsamma.

– Ego och fåfänga riskerar att döda framgången. Projektet som Joan Laporta leder i dag är inte detsamma som jag en gång kämpade för.

Sandro Rosell tog en paus, innan han bytte fokus och vände sig direkt till sin gamla barndomsvän:

– Joan, du har förändrats.

Ända sedan Sandro Rosell avgick har det viskats bland journalisterna som följer Barcelona.

Det har glunkats om en spricka i omklädningsrummet, mellan dem som lockats till klubben av Rosell och de som håller på Laporta.

Det har snackats om att Ronaldinho och Eto’o skulle titta snett på varandra, som företrädare för varsin falang.

Det har påståtts att Frank Rijkaard är så trött på allt intrigerande att han tänker ta både sitt pick och sitt pack och dra vidare.

Allt det här lät verkligen som långsökta konspirationsteorier – men så nådde kalendern fram till februari 2007.

Redan innan Samuel Eto’os utbrott hade Sandro Rosell börjat röra om i kastrullen. I förra veckan gav en intervju till radioprogrammet El Mirador, där han bland annat antydde att Ronaldinho mycket väl kan lämna Barcelona:

– Han har fått kontraktslöften som inte blivit uppfyllda. Ronaldinho verkar inte lika lycklig som tidigare.

Och hur var relationen till Laporta, så här ett och ett halvt år efter brytningen?

– Jag har inte pratat med honom en enda gång. Jag tycker fortfarande att han har fel i många frågor.

Det var inte så att Rosell rent utav tänkte kampanja för att bli Barcelonas näste president?

– Huvudet säger ”nej”, men någonstans inom oss finns något irrationellt, något som får oss att fatta beslut som inte är logiska?

I onsdags kramade Ronaldinho och Samuel Eto’o varandra

inför hundratals kameror på Barcelonas träning.

Gesten var vacker, men smackade samtidigt av medietaktik och PR-tänkande. 48 procent av de som röstade på lokaltidningen El Mundo Deportivos hemsida såg omfamningen som ”strategisk”.

Förmodligen är det Joan Laporta och Sandra Rosell som måste kramas om det verkligen ska bli frid i FC Barcelona.

Här är klubbens två olika falanger

ARTIKELN HANDLAR OM