Från frälsare till dödsängel

Joan Laporta gjorde Barça till världens främsta fotbollsklubb – men han är långt ifrån älskad av alla

Foto: AP
kan krossa sitt superbygge Joan Laporta tog en vanskött klubb och gjorde den till världens bästa – men bakom kulisserna har Barcelona-presidenten skaffat sig många fiender. Hans starka politiska övertygelser kan bli slutet för Barça som storklubb, om Katalonien blir självständigt och får en egen fotbollsliga.
FOTBOLL

MADRID. Han är förklaringen till att Barcelona i dag är världsledande – men nu lämnar presidenten Joan Laporta klubben.

Härnäst kan han bli mannen som får det rödblå imperiet att störta samman.

Erik Niva.

Den 11 september var en speciell dag.

Joan Laporta hade ett fullspäckat schema. På morgonen la han ner en blomsterkrans vid frihetskämpen Rafael Casanovas grav. Därefter hastade han vidare till Parque de la Ciutadella där det hölls en minnesstund för en särskild sorts politiska martyrer. Avslutningsvis gick han sedan i täten för en protestmarsch, där han bar en banderoll med parollen: ”Som una nació, volem estat propi”. ”Vi är en nation, vi vill ha en fri stat”.

Jo, den 11 september 2009 var en speciell dag.

Inte bara för att det var Kataloniens nationaldag – det är det ju varje år – utan för att det var dagen då Joan Laporta definitivt tog steget från att vara fotbollspresident till att bli självständighetspolitiker.

När en jubelglad Joan Laporta i juni 2003 höll segerceremoni som nyutnämnd Barcelona-president dirigerade han själv de dånande talkörerna.

– Laporta president! Catalunya independènt!

Från allra första början var han en annorlunda fotbollspamp med en annorlunda bakgrund.

Redan i mitten av 1990-talet hade han engagerat sig i Partit per la Independència, och när han väl valdes till Barcelonapresident var det mot löfte om att återupprätta den så kallade katalanismen i klubben.

En vanskött klubb

Men var sak hade sin tid, och under Laportas första tid i FC Barcelona fick den politiska frihetskampen stå tillbaka för mer akuta problem.

Det är lätt att glömma bort hur vanskött klubben var för bara sju år sedan.

Ekonomin var havererad. Laget uruselt. Skulderna var på nästan två miljarder kronor, och säsongen före hade ligaspelet slutat med en fiaskobetonad sjätteplats.

Laporta fick ägna hela sitt första år vid makten åt kreativ problemlösning; mindre pengar skulle ge bättre spelare.

Han var själv jurist och omgav sig med en stab av unga businessmänniskor. Tillsammans skissade de ihop en unik flerstegsvision som skulle forma Barcelonas framtid.

Från början märktes inte skillnaden gentemot andra klubbars arbetssätt särskilt tydligt. Under en övergångsperiod värvade Barcelona enligt ett ganska traditionellt mönster – men hela tiden låg förändringen där under ytan och bubblade.

Varje gång Laporta satte sig ner för den traditionella välkomstmiddagen med ett nyförvärv – Ronaldinho, Edgar Davids eller Henrik Larsson – tryckte han lite extra på en särskild punkt.

– … och så vill jag att du ska anstränga dig för att lära dig katalanska. Du är medveten om att det står i ditt kontrakt?!

Det vi nu sett de två senaste säsongerna är hur Joan Laportas vision slagit ut i full blom.

Vägskälet kom när Frank Rijkaard skulle ersättas och laget återigen behövde förnyas.

Riktningen var egentligen självklar. Även om både press och supportrar dundrade om José Mourinho och en hel svit av spektakulära nyförvärv var Laportas val självklart.

Oprövade Barcelona-symbolen Pep Guardiola utsågs till ny tränare. Slocknade importstjärnor som Ronaldinho och Deco ersattes av egenfostrade ynglingar från talangfabriken på La Masia.

Motbevisade tvivlarna

– Folk sa att det var omöjligt, att det inte gick att vinna något utan att bygga laget på dyra värvningar. Jag var hela tiden över-

tygad om att de hade fel. Min övertygelse är att en spelare som redan från början vet vad Barcelona handlar om kommer att prestera bättre än några andra. Vi ser det med Xavi, Puyol, Valdés, Iniesta, Piqué, Busquets, Bojan, Pedro, Messi… Herregud, vi vann Champions League med den här modellen. Vi vann alla bucklor som över huvud taget gick att vinna, säger Laporta.

Det här var katalanismen som han pratat om när han först kandiderade till president. Det här var sättet att göra mer av mindre; dra nytta av klubbens särart – satsa på de som vuxit upp med den, förstod den och brann för den.

Det här var också ett sätt att göra politik av en världsberömd fotbollsklubb.

Långt ifrån alla tyckte om det.

När Barcelona spelade borta mot Racing Santander i höstas blev det konfontation på hedersläktaren.

Miguel Ángel Revilla – regionen Kantabriens politiska ledare – bad Laporta att klargöra sin ståndpunkt runt katalansk nationalism.

– Vi vill bli självständiga. Den spanska staten kväver Katalonien, löd svaret.

Det var inte vad Revilla ville höra. Omedelbart därefter ställde han in en inplanerad pampmiddag – han ”tänkte inte dela bord med Laporta”.

– Han har blivit en radikal separatist. Det kan han väl få vara om han lämnar klubben och satsar på politiken – men så länge han är president för FC Barcelona gör han klubben en otjänst genom att utnyttja den såhär.

Elva bucklor på mindre än sju år borde gjort Joan Laporta immun mot kritik. Det har blivit precis tvärtom.

Häromsommaren höll klubben ett extra medlemsmöte för att rösta om presidentens framtid. Laporta var då bara några få procentenheter ifrån att kastas ut.

Kontroverserna har kantat hans tid i klubben.

Tidigt vände han den hårdaste kärnan av Barcelonas egna fans emot sig genom att dra in deras subventioner och fördelar.

Därefter har det varit ekonomiska härvor, beskyllningar om internspionage, uppmärksammade raseriutbrott – och en lång rad politiska bråk.

Många har tröttnat

Fler och fler har tröttnat på Laporta. Av styrelsen som omgav honom när han först valdes till klubbpresident har nästan alla hoppat av, med mer eller mindre detaljerade beskrivningar om en maktfullkomlig diktator som blivit omöjligt att samarbeta med.

Den absolut vanligaste anklagelsen mot honom är att han använder sin position i Barcelona för egna syften, för drömmen om ett självständigt Katalonien med honom själv som självklar ledare.

– Att vara president för Barcelona ger tusen gånger mer uppmärksamhet än att jobba parlamentariskt, konstaterar lokalpolitikern Joan Carretero.

För mindre än tre veckor sedan gjorde så Joan Laporta sitt hittills mest offentliga politiska framträdande.

Det katalanska separatistpartiet Reagrupament hade årsstämma, Laporta höll öppningstalet.

– Jag är säker på att den här stämman kommer att bli en vändpunkt i att uppnå den självständiga katalanska stat vi alla strävar mot. Det är ingen utopi, utan en fråga om överlevnad. I dag håller våra motståndare på att döda Katalonien.

Just nu är Laporta inne i slutfasten av sina förberedelser för livet efter FC Barcelona. Statuterna tvingar honom att kliva av ämbetet till sommaren, och i det ögonblicket tar klubbens mest framgångsrika era någonsin slut.

Vad händer nu?

Läget är paradoxalt. Joan Laporta har byggt upp Barcelona – kanske börjar han nu demontera klubben.

Diskussionen om Kataloniens politiska status har intensifierats de senaste månaderna. Under vintern och våren har det gjorts upprepade opinionsomröstningar i regionen, utan att lyckas ge något entydigt svar på om invånarna här egentligen vill ha någon egen stat.

Fotbollen är en av knäckfrågorna.

”Vore dödsstöten”

Om Joan Laporta får som han vill kommer nämligen FC Barcelona inte spela i den spanska ligan så värst länge till.

– Men en katalansk liga vore dödsstöten för Barcelona som storklubb. Det skulle vara omöjligt att bygga från en så liten plattform, säger Jaume Guixa, som är en av kandidaterna till att ta över Laportas post.

I kväll möter Barcelona arvfienden Real Madrid. I framtiden kan deras prestigematcher komma att spelas mot Badalona, Sant Andreu och Palamós.

FAKTA

FÖRE OCH EFTER JOAN LAPORTA

Sex säsonger före Joan Laporta, sommaren 1997–sommaren 2003:

2 x spanska ligan

1 x spanska cupen

Sex säsonger med Laporta, sommaren 2003–sommaren 2009:

2 x Champions League

3 x spanska ligan

1 x VM för klubblag

1 x europeiska super-cupen

1 x spanska cupen

3 x spanska supercupen