Bergström: Varför måste ett korrekt beslut kännas så hemskt?

FOTBOLL

Thomas Dennerby, du har fattat ett vidrigt beslut.

Thomas Dennerby, du har gjort rätt.

Ska vi rafsa undan vinnarna, så att de inte glöms?

Grattis till VM-platserna Sofia Jakobsson, Annica Svensson, Josefine Öqvist och Antonia Göransson! Åk till Tyskland med eldsvådor i blicken. Åk dit och övertyga Thomas Dennerby att just era inhopp kan vända matcher.

Jag önskar annorlunda, men resten av texten måste handla om förluster. 90 minuter före gårdagens presskonferens meddelades Johanna Almgren, Kosovare Asllani och Malin Levenstad att de har snavat på målrakan. De petas fast Öqvist är skadad och saknar full träning.

”En chansning har man råd med”, sa Dennerby och hintade att en av de tre ratade är förvald för att ersätta Öqvist om hon inte hinner tillbaka. Vem är oklart, men Almgren sa till mig att hon är i sitt livs form och har fått i uppdrag av förbundskaptenen att fortsätta hårdträna på hemmaplan.

Det där kan vara karriärsförändrade beslut för enskilda spelare, men småplock för oss som landslag.

Låt oss i stället backa till fjärde september 2009 i Helsingfors. Då var Sverige tröttast i EM och körde fast mot Norge.

Louise Fors drog en frispark i ribban, Victoria Sandell Svensson brottades, men allt var underkänt och svagt.

Det slutade 1–3, avgångskraven på Thomas Dennerby ljöd över Östersjön och förbundets hemsida inledde sitt matchreferat med ”finns otur i fotboll?”.

70-talisterna får bära laget

Det laget – där samtliga inför mästerskapet sa att guld var målet – bars grovräknat upp av tre ålderskategorier. Ska vi summera hur de mår i dag?

Av 70-taliserna har ”Vickan” lagt av medan Therese Sjögran, Sara Larsson och Sara Thunebro fortsätter bära oss i sommarens VM.

Av 84-85:orna är de tyngsta namnen (Schelin, Fischer, Seger, Landström) uttagna och sannolikt tilltänkta för minst tre startelveplatser.

Av 88-89:orna är alla tre borta. Ingen mer Louise Fors, trots att hon redan 2009 hade truppens bästa frisparksfot och gjorde två inhopp. Ingen mer Linnea Liljegärd, trots att hon i dag ligger tvåa i allsvenskans skytteliga, leder passningsligan och är exakt den spelartyp som Dennerby medger att truppen saknar. Och ingen mer Kosovare Asllani, som startade alla fyra EM-matcher och som i år kämpat för att nå tillbaka efter en skada.

Det är sorgligt att ingen av dem är med. Vidrigt att det har blivit så här.

När trion togs ut 2009 var det inte för att leda laget, men för att snegla på lasset på Sjögrans och Sandell Svenssons axlar. Ja, så mycket väger ansvaret. Ja, så starka måste ni bli.

Jag utgår från att Dennerby gjort rätt

Nu kastas de lektionerna i sjön. Landslaget har bytt arvtagare och tror nu mer på de unga, lika offensivt lagda Sofia Jakobsson och Antonia Göransson. Rollspelarna – målspottaren Liljegärd, dribblern Asllani och prickskytten Fors – har förlorat sina roller. Med den uttagningen säger förbundskaptenen att han antingen var fel ute 2009, eller att det som då var Sveriges framtid nu har sjabblat bort det.

Jag menar inte att truppvalet är galet. Det är svårt att bedöma unga spelares potential, så vi bör lita till landslagets efterforskning. Thomas Dennerby har gjort rätt, det utgår jag i från. Men en fråga har gnagt i mig hela dagen: varför måste ett korrekt beslut kännas så hemskt?

ARTIKELN HANDLAR OM