”Hon visade att det var hon som var bossen”

1 av 2
FOTBOLL

I kväll visades SVT:s dokumentär I damfotbollens tjänst.

I fokus var landslagstränaren Pia Sundhage.

Hon berättade bland annat om den tunga tiden efter VM-silvret, sitt största minne och stödet från sina föräldrar som tog henne hela vägen till toppen.

Men det var inte bara Sundhage som uttalade sig.

– Hon visade att det var hon som var bossen, säger Abby Wambach om ett av deras första möten.

USA:s stora anfallsstjärna Abby Wambach berättade om ett av sina första möten med Sundhage efter att hon tagit över USA:s landslag 2008.

– Det var bland de första träningslägren som vi hade. När jag blir nervös pratar jag mycket. Vi hade en ny tränare och man försökte se hur hon var. Jag pratade, pratade och pratade. Sen kom hon fram till mig och bad mig hålla käft, säger Wambach och fortsätter:

– Hon visade att det var hon som var bossen. Det var ett respektfullt ögonblick. Många tänkte:" Okej, Pia kan stå upp mot lagets starkaste personlighet".

Sitt största minne

Sundhage berättade om sitt bästa fotbollsminne - kvartsfinalen i VM 2011 mot Brasilien. Abby Wambach kvitterade till 2-2 i förlängning och sedan lyckades USA vinna på straffar.

– Det tar evigheter innan Abby, världens bästa huvudspelare, hoppar upp och nickar bollen i mål och det blir 2-2. Det är det största jag varit med om någonsin. Det är bättre än på film.

Men det blev aldrig något guld. Japan vann på straffar och Sundhage hade svårt att acceptera silvret.

– Jag gick in i ett mörker efter den matchen. Jag genomled det genom att tänka på ett antal saker. Vi spelade, vad jag tycker, vår bästa fotboll i final. Det andra är att det är Japan vinner som spelar en teknisk fotboll som jag gillar. Då kan man överleva för fotbollens skull.

Grät inför spelarna

Men hon var inte nöjd med sitt ledarskap.

– Jag gjorde ett dåligt jobb när jag tackade spelarna efteråt. Jag stod och lyssnade 2003 när Marika Domanski Lyfors hade champagne med de svenska tjejerna efter VM-silvret. Själv var jag inte kapabel till att göra det. Jag grät inför ledarna, spelarna hade jag redan skickat i väg. Där var jag ingen bra ledare.

– Men jag har tagit igen det efteråt. Bett om ursäkt. Det gäller att orka ta nästa steg, det är det absolut viktigaste. Att ta hjälp. Det är något jag alltid kommer att tänka på. Var stolt över det du faktiskt har gjort.

ARTIKELN HANDLAR OM