Bergström: Frågan är hur Sveriges försvar påverkats av missnöjet med ”Bigge”

FOTBOLL

STENUNGSUND. Birger Jacobsson var inte Pia Sundhages förstaval, men det här handlar om mer än hur lämplig en person är för sitt jobb.

Inför årets största mästerskap är en fråga nu rimlig:

Hur har Sveriges försvar påverkats av spelarnas missnöje med sin tränare?

Sportbladets Kristoffer Bergström.

För en tid sedan hörde vi att svenska landslagsspelare inte uppskattade Birger Jacobsson. Han ska inte ha räckt till som assisterande förbundskapten, sa man. Med det i huvudet har frågorna hopat sig under träningslägret här i Stenungsund:

Varför instruerar Jacobsson mindre än Lilie Persson? Varför dirigerar Pia Sundhage plötsligt försvaret? Varför vrålade målvaktstränaren ”Mille” Olsson direktiv från sidlinjen i landskampen mot Brasilien medan Jacobsson satt på läktaren?

Misstron kom redan i mars

Men ögonblicksbilderna ger inga svar, för det är tillåtet att vara tillbakadragen. Birger kanske gör sina största insatser

i genomgångar på hotellet. Och man får bättre överblick ett par stolsrader upp.

Nej, Sportbladets avslöjanden i dag grundas på mer. Vi har talat med flera ur EM-truppen och fått en samstämmig bild. ”Bigge” kom fel in i uppdraget, tycker de.

Jag stod på Råsundas gräs i höstas när Pia Sundhage presenterades. Hennes första drag var att kräva att förbundet av­lönade två assisterande förbundskaptener. En för anfall, en för försvar, annars blev staben för tunn.

Lilie Persson och Calle Barrling hjälpte till att ta ut första truppen, men bara Persson tog en roll bredvid Pia. Barrling nöjde sig med U23-lands­laget, så platsen som ansvarig för landslagets defensiv lämnades vakant.

Den var fortfarande tom efter första landskampen och novemberlägret.

9 januari 2013 fyllde Birger Jacobsson luckan. Pia hade valt en 63-åring som hon inte kände och som saknade erfarenhet av damfotboll. Han låg fyra månader efter övriga i staben men gillade Pias tankar om offensivt försvarsspel. Så brukade han instruera killarna han rådde om i sitt andra jobb, för Stockholms fotbollförbund, och så lirade han som aktiv i Djurgården på 70-talet.

Som jag förstått saken gick andra kandidater före Jacobsson. Det stöds av att han anställdes ett kvartal efter Lilie Persson, och att hans kontrakt bara sträcker sig över åtta månader.

Misstron ska ha kommit tidigt. I mitten av mars nöjde sig inte spelarna med att vädra missnöjet sinsemellan, utan Sundhage behövde höra. Hon behövde förändra.

Sedan dess har Pia tagit större ansvar för defensiven. Det ser vi reportrar som följer laget och det bekräftar hon själv, fast hon inte kopplar ihop rollförskjutningen med händelser i Algarve. Och sedan dess säger de inblandade att ”Bigge” har hittat sin roll (alla utom en anonym spelare som antyder att ”Birger ännu känner att han saknar förtroende”).

Vad ska de säga om det hackar?

Här står vi nu. Med en assisterande förbundskapten som kommit över det ”lite kantiga i början”, som ska återgå till sitt gamla jobb oavsett hur det går på EM och efter det troligen aldrig kommer ha ett liknande uppdrag.

Historien är ändå viktig eftersom den handlar om mer än en 63-åring. Fotbolls-EM är Sportsveriges största händelse i år och medan premiären mot Danmark tassar närmare visar våra uppgifter att laget under våren har tampats med interna problem. Glöm frågorna jag ställde i början av texten och fundera i stället på de här:

Hur mycket har missnöjet påverkat Sveriges försvarsspel? Kan den ha bidragit till att vår högerkant ännu känns osäker?

Och vad ska Pia och Birger säga om defensiven hackar under EM?