Island – allt annat än ett vikingagäng

Foto: Bildbyrån
FOTBOLL

ANNECY. Vad kan vi förvänta oss av Island i detta EM?

Ja, ni som hoppas på grovhuggna, storvuxna och brutala benknäckare kommer att att bli besvikna.

Dagens Island är allt annat än ett vikingagäng.

Den vedertagna betydelsen av ordet ”viking” hänvisar till ett slags sjörövare som spred skräck förödelse i norden och Europa omkring 1000-talet, oftast avbildade som skäggiga män med yxa, svärd och hornprydd hjälm.

Det hade förstås varit enklast och mest underhållande att hålla myten om de isländska vikingarna vid liv även i fotbollssammanhang.

Jag hade kunnat jämföra Lasse Lagerbäck med vikingahövdingen Rollo som härjade så vilt i frankernas rike på slutet av 800-talet att de gav honom hela Normandie. Och som nästan tolvhundra år senare skulle föräras med plats nummer två på Levande Historias lista över ”Historiens mäktigaste vikingar”, slagen endast av Knut den store som blev hela Nordeuropas kung.

Gylfi Sigurdson, Premier League-stjärnan, hade fått bli Sven Tveskägg, den fruktade viking som efter ett blodigt inbördeskrig i Danmark erövrade stora delar av England.

Gillar att prata om vikingar

Nu kanske ni undrar varför jag plötsligt tar upp det här?

Jo, efter några dagar med den isländska truppen har jag noterat att islänningar tycks gilla att prata om deras vikingaarv.

Gif Sundsvalls elegante mittfältare Runar Sigurjonsson lyfte fram blodet som en förklaring till att isländska spelare ofta blir ledare i utländska klubblag.

En tunn och välkammad supporter som jag pratade med under dagens träning förklarade att han kanske inte ser ut som en viking men att det finns där på insidan:

– Vi kommer att höras på läktaren, vi är starka och hälsosamma.

Tredje exemplet hämtar jag från det isländska pressdrevet där en omfångsrik man med ett inspirerande skägg menade att dagens vikingar bär kostym och slips.

– Ekonomiska vikingar. Och de är på väg in i fängelse allihopa, sa han.

Både Islands statsminister och finansminister förekommer ju i Panama-dokumenten vilket lett till avgångar och utlyst nyval. Vid sidan av detta fiffel stundar presidentvalet om två veckor (25 juni) där en av kandidaterna är kontroversielle före detta statsministern David Oddsen som var riksbankschef under Islands finanskris 2008 (Oddsen uttalade sig för övrigt varmt om Lasse Lagerbäck i en intervju häromdagen).

Men låt oss lägga floskler och klyschor åt sidan för att i stället titta på Islands lag, spelare för spelare. Det är nämligen inte alls något vårdslöst, oborstat rövarband på väg ut på plundringståg.

Tvärtom.

Inte elakare än andra backar

Mittbackarna Kári Árnason och Ragnar Sigurdsson är inte elakare än vad mittbackar normalt är. Ordinarie vänsterbacken Ari Skúlason är en teknisk före detta mittfältare med fina fötter. Centralt på mitten härskar Aron Gunnarsson och Gylfi Sigurdsson men med känsla och finess snarare än uppfläkta fotsulor.

På samma sätt ser det ut på position efter position, och Lasse Lagerbäck fotbollsfilosfi utgår inte alls ifrån något närkamps- eller duellspel. Visst, det handlar om att springa så in i helvete men är ändå organisation framför fysik:

– Back to position.

Dagens träning var den första vi i medierna fick titta på sedan laget anlände till Frankrike, kvaliteten var hög och Lagerbäcks instruktioner under tvåmålsspelet kändes igen: Tillbaka i position.

Så nä, Lasse Lagerbäck hade nog inte gjort sig särskilt bra som vikingahövding. Han är en alldeles för behärskad strateg.

Men det är förstås inget som hindrar honom från att göra som Ragnar Lodbrok, den gamle vikingahövdingen som på 800-talet seglade till Paris med 5000 män och tvingade frankerna att betala 7000 pund silver.

Skillnaden är att Lasse Lagerbäck går för guldet.

FAKTA

Luktade fiasko, Frankrike...

Ett stillastående anfallsspel, ett virrigt försvarsspel, ett gratismål, storstjärnorna Griezmann och Pogba utbytta och bara 1-1 med några minuter kvar. Mot Rumänien. I hemmapremiären. Nog f-n luktade det franskt fiasko lång väg alltid...

Då. Slog. Payet. Till

...ja herre min skapare vilken vänsterprojektil Dimitri Payet skickade iväg, och restaurangen i Annecy där jag följde dramat lyfte en liten bit från marken. Det där målet kan vara hela skillnaden mellan ett lyckat EM för Frankrike och något de helst vill glömma...

Tårar vi minns

...men det är ändå tårarna jag bär med mig, Payets lyckotårar. När han byttes ut inför stående ovationer några minuter senare kunde han inte hålla tillbaka känslorna, och vem med hår på armarna kunde det? EM startade med dramatik, drömmål och Payets tårar, mer går inte att begära, och nu ÄR festen igång.

ARTIKELN HANDLAR OM