1985: Tre kamrater 2016: Tre kaptener

Gick i samma klass för 30 år sen – nu leder de var sitt blågult landslag

1 av 3 | Foto: Karl Nordlund
Pia Sundhage, Håkan Ericson och Erik Hamrén återförenade.
FOTBOLL

För 30 år sedan satt några klasskamrater och flyttade saltkar för att testa fotbollstaktik.

I sommar ska tre av eleverna redovisa allt de har lärt sig.

De heter Erik, Håkan och Pia.

Magasinet Fotboll.

Tänk om vi kunde åka tillbaka till 1986 och leta upp en särskild klass med tio elever. Nio killar och en tjej i ett rum, tio block fullplitade med anteckningar. Kanske skulle de ha simning nästa lektion, kanske påminde den prudentlige Erik om ännu en insamling till klasskassan, kanske kikade några hundörade ex av boken Tactics and skills fram ur ryggsäckarna.

Vad hade hänt om vi visat dem framtiden? Hur hade de reagerat? Hade de ens trott oss om vi på våra futuristiska manicker surfat fram digitala artiklar om en sommar tre decennier bort?

– Nej, det är egentligen fantastiskt, säger Göran i dag.

– Det som har hänt måste vara slumpen men är ändå otroligt. Vi kanske gav dem några tips som de har tagit till sig, säger Lasse.

– Det var ingen som utmärkte sig så att man kunde säga att den skulle bli si eller så. Det är tidens gång som har gjort att vi har kommit hit, säger Janne.

Vissa elever var redan kända

Gymnastiska Centralinstitutet grundades i Stockholm år 1813 som världens första högskola för kroppsövningar. 172 år senare delades höstens 38 nya elever upp i två klasser som skulle hålla samman i två läsår och examineras till våren 1987. Skolan hade bytt namn till Gymnastik- och idrottshögskolan (GIH) och i kullen fanns personer med bakgrund i alpinåkning, handboll, bowling och bordtennis.

Tio kom från fotbollen. De bildade fotbollslinjen som varje fredag samlades i Svenska Fotbollförbundets lokaler för föreläsningar och diskussioner.

Ett par av dem var redan kända. Gaisaren Janne Olsson hade varit proffs i Stuttgart. Öisaren Sören Börjesson toppade den allsvenska skytteligan och skulle samma höst komma att avgöra SM-finalen mot IFK Göteborg. Andra hade karriärer som ledare framför sig: Göran Aral skulle komma att bli sportchef i Djurgården och assisterande tränare för New York Red Bulls, Birger Jacobsson assisterande förbundskapten för damlandslaget, Uffe Svensson coachade pojklandslag, Lasse Carlsson och Thor-Magnus Fondin tog Spånga IS och... glömde vi några?

Ja, förlåt, det var ju tre till.

Pia Sundhage: "Något liknande kommer inte att hända"

I sommar leder Erik Hamrén herrlandslaget i EM, Pia Sundhage styr damlands­laget på OS och till Rio de ­Janeiro åker också Håkan Ericson med U21-killarna. Tre klasskamrater som tre decennier efter plugget leder Sveriges tre största fotbollslandslag.

Hade ens de själva trott oss, om vi hade tidsrest och frågat 28-åringen Erik eller 26-åringarna Håkan och Pia?

– Det är svindlande faktiskt. Det var en jäkligt bra utbildning. Vi umgicks två års tid nästan dag och natt, säger Ericson.

– Jag tror inte att något liknande kommer att hända någon mer gång, säger Pia Sundhage.

Häromveckan sammanförde förbundets tidning Magasinet Fotboll förbundskaptenerna i en gympahall på GIH. På bilderna poserar de bland plintar vars dynor verkar ha generationer av svett intorkat i pälsen. De bär kavajer med pins på slagen, frisyrerna är kortklippta och gråsprängda. Hamrén uppges dra en anekdot från skoltiden, ett minne från en simlektion där klassen radades upp vid bassängkanten för att syna hans teknik.

Erik simmade förbi så stilrent han förmådde och väntade sig beröm, men i stället sa läraren ”och här ser ni hur ni inte ska göra”. Han var det avskräckande exemplet.

På porträttet är ansiktena skrynklade av skratt, men i de påföljande intervjuerna är Hamrén känslosam. EM är sista uppdraget, sedan väntar den stora tomheten.

– Jag vet ärligt talat inte vad det blir av det. Det kanske dyker upp något väldigt intressant i höst. Men jag kan tänka mig en paus. ­Senaste gången jag var utan ett lag var våren 1998, säger han till ­Magasinet Fotboll.

När Sportbladet ringer runt till klasskamraterna återkommer samma historier. Studiebesöket hos Svennis i Roma och vinterturen till Abisko. Saltkaren och duralexglasen som blev till anfallande och försvarande lag när någon på lunchen kom på ett nytt uppspel. Att svensk fotboll var

i omstöpning – 4-4-2 ställdes mot 4-3-3, Roy Hodgsons idéer mot Håkans pappa Georg ”Åby” Ericsons – att framtiden var dunkel och spännande.

Hamrén var klasspappan. ­Ericson hungrade efter nya statistikunderlag och främmande influenser. Sundhage var fortfarande aktiv och varvade plugg med elitspel för Hammarby, så hon kunde vara avvaktande, lätt disträ, men blixtra till när taktiksamtalen drog i gång.

Pia Sundhage kommer ihåg. Hur skulle hon kunna glömma, hon som påminns så fort hon tittar på vänsterhanden?

– Jag har en ring för att jag blev hedersdoktor på GIH 2013. När jag ser den tänker jag på ­utbildningen. Jag kommer ihåg specialarbetena och engagemanget och klok­skapen.

Pia Sundhage på en lektion under något av de två läsåren på skolan.

Fostrat flera stora profiler

Vad har förändrats sedan dess?

– I efterhand har jag pratat med Håkan om hur de vann EM eller med Erik om hur han ser på 4-3-3, alltså fotbollsdiskussioner. När jag gick ut, -87, visste knappt ­någon vad damfotboll var. Nu kan jag sitta med mina två klasskompisar och prata om spelet. Det är väldigt, väldigt roligt.

Blev det konflikter?

– Det kommer jag inte ihåg. Jag ska villigt erkänna att jag gick i min bubbla, jag tränade extra på Kanalplan och förträngde det som var dåligt.

Vad var bäst under skolperioden?

– En badmintonlektion spelade vi utan fjäderboll, men till musik. En del tyckte att det var lite halvdant, men jag tyckte att det var fantastiskt. Jag gillar skarpt hur man kan träna på att känna spelet.

– Och när vi hade orientering tänkte jag ”vad fan, jag har inget lokalsinne, det är värdelöst”, men läraren satte kontrollerna på skolgården så att alla klarade det. Det har jag tänkt mycket på fortfarande, som lärare måste man låta eleverna vara på olika nivåer.

GIH har fostrat fler stora svenska idrottsprofiler. Hockeyns Pär Mårts och handbollens ”Bengan” ­Johansson, fotbollens Tommy ­Söderberg och längdskidornas Joakim Abrahamsson, bordtennisens Glenn Östh och friidrottens Anders Gärderud har samtliga tragglat träningslära vid samma bänkar som Erik, Håkan och Pia.

Att tre av tio på 1985 års fotbollslinje är förbundskaptener i dag är sensationellt. Men att det flockas av GIH-elever i de finaste om­klädningsrummen är logiskt.

Foto: Riksarkivet

Landets skarpaste hjärnor

Skolan sållar friskt bland ansökningarna, de samlar landets skarpaste sporthjärnor och förädlar deras idéer. Sammanför du dem som redan har bäst förutsättningar, ger dem två års experimentverkstad, låter dem träffa experter, knyta kontakter och besöka stornamn som Sven-Göran Eriksson så vore det försmädligt om det inte ploppade ut några sport­chefer och huvudtränare på andra sidan examen.

Men är det odelat positivt att en skola fostrar så stor del av den svenska sporteliten? Ska verkligen den förre förbundskaptenens son ta över U21? Har den här artikeln för munter ton, borde vi i stället förfasas över att likriktningen gör oss blinda för nya influenser?

Håkan Ericson har hört snacket till leda.

– Ibland får man spe, de säger ”ni är typiska GIH:are, mycket pärm”. Men den som tackar nej till kunskap vet inte vad den gör, ­säger han.

”Lärde oss en helhet”

Var det som i politiska ungdomsförbund, att ni vädrade de vildaste idéerna på GIH och sedan blev pragmatiska när ni kom ut i verkligheten? Förespråkade någon fem anfallare?

– Det fanns alla möjliga idéer om allting. Vi lärde oss att titta på fotbollens helhet, att vi måste träna anfalls- och försvarsspel, men vad vi främst förstod var att vi närmade oss en brytpunkt där det började bli riktigt professionellt i Sverige. Det skulle inte bara vara en huvudtränare utan fler som jobbade, ett team.

Vad är en typisk GIH:are?

– Vet inte. Det får nästan ni i media svara på. Ofta blir vi beskyllda för att vara stöpta i samma form, men det tycker inte jag på insidan att vi är.

FAKTA

Pia Sundhage, 56

Förbundskapten för ­damlandslaget

Roll i klassen: Den ännu aktiva spelaren. Den pratglada som ibland var i sin egen bubbla.

Karriär efter examen från GIH 1987: Öster och Hammarby som spelare, som tränare Vallentuna, AIK, Philadelphia Charge, Boston Breakers, Kolbotn, Kif Örebro, Kina (assisterande), USA och Sveriges damlandslag.

Håkan Ericson, 56

Förbundskapten för U21-landslaget

Roll i klassen: Den kunskapstörstande.

Karriär efter examen från GIH 1987: Råsunda IS, AIK (assisterande), Väsby, Vasalund, Motala AIF, Nacka FF, IFK Norrköping, Sveriges U21-lag, herr.

Erik Hamrén, 58

Förbundskapten för herrlandslaget

Roll i klassen: Den ­ordningssamme.

Karriär efter examen från GIH 1987: Enköpings SK, Väsby IK, Brommapojkarna, Vasalund, Degerfors, AIK, Örgryte, Aalborg, Rosenborg, Sveriges herrlandslag.