Dumt, klumpigt – och osympatiskt

Simon Bank: Modet kommer tillbaka – bara landslaget hittar sin identitet igen

FOTBOLL

BELFAST

Lagerbäcks trygghetszon fick ett enda resultat:

Att Lagerbäcks trygghetszon försvunnit.

Grupp F är öppen som ett svenskt landslagsförsvar.

Jag antar att det är kallt i Belfast om natten, men när ett grönt hav på Windsor Park i detta nu sjunger ”let’s all do the bouncy” och hoppar sig varmt är det omöjligt att värja sig.

Jag är inte den ende svensk här som haft de problemen här i kväll.

Sverige la sig platt för det nordirländska tåget, och om vägen till Alperna var en Autobahn alldeles nyss så är den en slingrande, krånglande bergsväg nu.

Vi ska, till att börja med, till Köpenhamn och spela en NM-final mot ett Danmark som är dubbelt så pressat; deras 1–0 mot Tysklands b-lag i går sa oss inget mer än att tonårstanken Nicklas Bendtner mycket väl kan spela från start i Parken den 2 juni.

Den värsta förlusten i går, utöver tre poäng, handlade om identitet. Ängagänget Nordirland slog ett mjukt, slarvigt, tekniskt överlägset lag.

Så dumt och klumpigt, Sverige

Nordirland var de som Sverige brukar vara, och – vilka är i så fall Sverige?

Där är frågan som landslaget kommer att brottas med i två månader, och löser de inte den så kan vi glömma EM redan nu. Tills dess vet jag bara vad jag såg i går, ett dumt och klumpigt och osympatiskt Sverige som spelade den roll som de inte spelat på evigheter.

– Det var som amerikansk fotboll, sa Lagerbäck, och jag kom att tänka på vad Hristo Stoitjkov sa när Sverige kört över Bulgarien:

– Det var som baseboll.

Det får vara vilken sport det vill, det lag som efter 90 minuter står och sjunger ”are you watching, Dennis Wise?” eller ”Are you England in disguise?” eller ”let’s all do the bouncy” – det är det laget som har vunnit. I fotboll.

Jag skrev ett par saker före matchen. Att Olof Mellberg och Zlatan Ibrahimovic var de viktigaste spelarna, att Sverige bara kunde förlora på slarv, att det bara fanns tre sätt som Nordirland kunde göra mål på: löjliga missar, fasta situationer och kontringar.

Facit?

Inget att göra the bouncy åt.

Landminor dyker upp här och där

Mellberg slarvade, Ibrahimovic fick för lite hjälp av både laget och sig själv. Nordirland gjorde 1–1 på en löjlig miss, 2–1 på en kontring, och vore det inte för en fin Isaksson-räddning så nog fan hade David Healy – ständigt denne Healy – hängt 3–1 på en fast situation på slutet.

Alla lag förlorar kvalmatcher, även om det är lätt att glömma det som svensk.

Resultatet är inget större problem, Sverige kan ta poäng i Parken och Sverige kan grisa sig till oavgjort i Spanien (de imponerande inte så väldigt på Mallorca i går heller). Och att det finns landminor lite varstans i Grupp F är det väl ingen som tvivlar på längre.

Den här bergsvägen varar länge än.

Problemet är att Sverige måste hitta rätt sätt att köra på.

Det är lätt att konstatera att de förlorade på billiga, individuella missar i går. Mellberg på 1–1, mest Edman på 1–2 – det såg extremt osvenskt slarvigt ut.

Men utöver det, och utöver att buga sig för den lille, store David Healy (jag stod bredvid honom efteråt, han var kort som en dubbelvikt Tobias Linderoth), måste man fråga sig om det inte var Lagerbäck och Roland Andersson som gav Nordirland nyckeln till lådan med tre poäng.

Sveriges största problem var att man, med korta undantag, inte vågade lugna ner spelet och förvandla matchen från vildsint Pamplona-löpning till vårdad kamp om vilka som var bäst på att passa, dribbla och skjuta.

Uppspelen blev för långa, för fega, för slarviga. Nordirland skar bort Ljungberg ur matchen, och Sverige hittade aldrig något passningsspel.

De vågade för lite, det erkände Lagerbäck efteråt.

Själv var han en modig, feg man.

I går var du feg, Lagerbäck

Han har sin idé och sin integritet, vi kan ställa upp en kör på åtta miljoner man och sjunga om att hur laget ska se ut - han tar ändå ut sitt lag.

Modigt, ofta. Fegt, i går.

Niclas Alexandersson och Anders Svensson har alltid varit de trygga alternativen, inkörda, skickliga, begåvade spelare.

Men i går slog det fel. Jag är övertygad om att Lagerbäck inte alls tvekade över vad Christian Wilhelmsson skulle klara i jobbet utan boll. Han var rädd för vad Christian Wilhelmsson skulle hitta på MED bollen, att han skulle förlora den i fel läge.

Han borde sett en möjlighet där i stället, en chans att få in en spelare som bara kan spela på ett sätt; ett modigt sätt.

I stället förlorade Sverige bollen, modet och matchen.

Grupp F öppnades i går på vid gavel, fyra länder slåss om två platser:

Nordirland. Sverige. Spanien. Danmark.

Jag tror att Sverige löser det här, jag tror att de hittar tillbaka till den där gamla kvaltryggheten igen lagom till sommaren.

Men jag vet inte säkert, för den säkerheten slarvades och fegades bort en kväll när Sverige slutade vara Sverige.

Medan Belfast did the bouncy, hela natten lång.

Simon Bank

ARTIKELN HANDLAR OM