Om vi tänker på ett lyckat EM tänker vi på Zlatan

Simon Bank: Jag t r o r att det var England som Sverige mötte i går

FOTBOLL

GÖTEBORG

Prov utan värde, b-lags-match, usel organisation, måndagsmatch. Det går att säga mycket om Sverige-England.

Jag säger Zlatan.

Zlatan, Zlatan, Zlatan.

Om vi tänker på ett lyckat EM så är det honom vi tänker på.

Fullsatt - och tyst som i graven.

Jag kan inte säga det helt säkert, eftersom jag somnade till ett tag mellan Englands trettonde och fjortonde spelarbyte. Men jag t r o r att det var England som Sverige mötte i går.

Svennis var i alla fall där.

Och före matchen spelades Puccinis Nessun Dorma, ett minne av engelsk fotbolls största turnering i modern tid (VM 1990). Så mycket England fick vi. Puccini. Phil Neville. Svennis. Och lite Phil Neville till.

Kan vi inte prata om Zlatan istället?

För alldeles oavsett att det var en Kalle Anka-match (jag tänker gnälla mer sedan, för er som gillar sånt) så gick det

i går, på Ullevi, att se de där momentana kvalitéerna hos en spelare som Zlatan Ibrahimovic, saker som får en att inse att precis vad som helst kan hända.

Dessutom kan vad som helst hända på rätt sätt.

Zlatans problem förr i tiden var att han inte var tillräckligt strukturerad för att kunna bryta mot förväntningarna, helt enkelt eftersom ingen visste vad de skulle förvänta sig. Hur bryter man mot något som inte finns?

Han gjorde sin bästa landskamp hittills.

Zlatan har tagit enorma steg i sin utveckling under två säsonger i Champions League, inom varje del av sitt spel.

Han använder sin fysik på rätt sätt, koncentrerat explosivt, som en NBA-spelare i basket. Hans teknik blir mer funktionell för varje match man ser honom, hans positionsspel mer intelligent.

Bollarna fastnade på honom

Hans passningsspel, däremot, kan fortfarande vara för populistiskt emellanåt. Det blir lite för mycket skarvar, lite för stora chansningar och lite för små marginaler.

Mot England var han den självklara referenspunkten i Sveriges anfallsspel.

Bollarna fastnade på honom, han fördelade ut på kanterna och höll två klassbackar som John Terry och Jonathan Woodgate (båda heta alternativ till platsen bredvid Sol Campbell i VM) i konstant arbete.

Och så, när 54 minuter gått, kom det:

Zlatan-ögonblicket.

Europa surrar om Zlatan

Mest handlade det om fysik och hjärna, inte lika mycket om teknik. Han vred sig före Carragher och drog i Southgates tröja. Klass. Ren jäkla världsklass. Även om England i andra halvlek spelade med en c-, d- eller e-backlinje så var det ett kvalitetsmål av en kvalitetsspelare.

Europa surrar om Zlatan Ibrahimovic. De kommer att surra ännu mer under EM.

Sverige har inte haft en bättre anfallskung sedan Karl X Gustaf gick över Stora Bält.

Jag vet inte om det där sista är sant, men jag tror på det just nu.

Det är skäl nog att skriva att Sverige främsta prioritet i EM måste vara att skapa rätt omgivning för Zlatan Ibrahimovic, skäl nog att skriva att förbundskaptenerna måste inse att Zlatan är vår enda chans (om inte han med tungan ändrar sig) att vara mer än bara snälla gäster på kalaset i Portugal.

Jag skulle skriva det också, om jag trodde att det behövdes.

Det gör det inte.

Alla såg ju.

Svennis får fortsätta leta efter en lösning på vänsterkanten. Alan Thompson var hopplöst anonym.

När det gäller England går det också att konstatera att Alan Smith var argast av alla på Ullevi. Han har hyllat Sven-Göran Eriksson för att ha fått chansen, ändå kom han in på en kant i går.

Smith är uppenbarligen inget hett alternativ i den kompletterande anfallsrollen bredvid de mer renodlade målskyttarna.

Inramningen till matchen kan ha varit ett av svensk fotbolls mest pinsamma ögonblick. Ullevi var fullsatt, festligt och - tyst som i graven.

Konfetti och Markoolio kan inte dölja att Sverige, genom förbundsbeslut, tackat nej till att ha en klack som stöttar landslaget. "Ni ska föreställa hemmalag" sjöng bortaklacken.

Ingen svarade. Det var ett svar så gott som något.

Simon Bank