Från finalkandidat i VM till – tja, ett normalt England

Peter Wennman: Hur säger man ”fuck” på värmländska?

Foto: SCANpix
HÄR DÖR DRÖMMEN John Terry och Frank Lampard tittar på när skadade Wayne Rooney bärs ut på bår. ”De såg chockade ut, som om det var VM-bucklan låg på båren,” skriver Sportbladets Peter Wennman.
FOTBOLL

Tänk ändå hur det kan vara:

En enda sekund, kanske bara en tiondel, kan förändra livet för dig själv, dina kompisar, din chef – ja, till och med för hela ditt land.

Wayne Rooney.

Mellanfotsben.

Det hörs ett FUCK över hela England, från Plymouth i söder till Newcastle i norr.

Vi talar då om det språk som ligger i var mans mun, på pubar och på fotbollsarenor, ty i Storbritannien existerar det egentligen inte fula ord som ”fuck”. Trots att alla vanliga människor – well, Tony Blair och drottningen också –  säger det i var och varannan mening privat blir det ersatt med ett ”bleep” i tv och ett ”xxxx” i de tabloider som annars frossar i det vulgära.

Men nu är vi i Sverige, så:

Fotbolls-England igår, den 29 april 2006, var ett enda kollektivt ”fuck!”

Han som är tänkt att bli den störste av dem alla i landets fotbollshistoria, 20-årige Wayne Rooney, fick hela den brinnande VM-lågan att liksom vackla till, pysa ner till ett minimum och nästan slockna totalt under just en enda split second när han skadade foten på Stamford Bridge.

Mellanfotsben, säger dom.

Det känns som om mitt liv de senaste sex åren har präglats av sorgliga rapporter om mellanfotsben, metatarsals på engelska (jag får slå upp det varje gång), men då ska vi ju inte tala om hur det måste kännas för Sven-Göran Eriksson.

Han kom som en stormvind en aprilafton med ett mellanfotsben om halsen.

David Beckham, Steven Gerrard, Gary Neville, Ashley Cole, Michael Owen – och Wayne Rooney i EM 2004.

Och så nu Rooney igen.

Det är banne mig helt otroligt.

Sex veckor – en glädjekalkyl

Det engelska landslagets läkare Leif Swärd – det är svenskar överallt i den ledarstaben – sa till Sportbladet i natt att det är en spricka på ett mellanfotsben, och det räcker i alla fall för att jag ska börja fumla efter en svart rullgardin att dra ner över Englands VM-chanser.

Sex veckor, löd rapporterna i natt.

Det skulle i så fall innebära att Rooney är frisk och spelklar ungefär till matchen mot...ja, Sverige.

Men jag tycker inte att vi ska gå på den enkla.

Det är en glädjekalkyl.

Jag tror att det är ett försök att hålla det engelska folket vid gott mod.

Är det som doktor Swärd säger kan Wayne Rooney glömma spel i VM.

Brott på nåt av de fem mellanfotsbenen är bland det tråkigaste man kan råka ut för, eftersom det till en början inte verkar så allvarligt – men sen går det vecka efter vecka efter vecka utan att skiten läker.

Fråga Ashley Cole, som varit borta ett halvår (comeback i morgon).

Fråga framför allt Michael Owen, som äntligen gjorde come back i går efter att han fått en Rooney-liknande skada på nyårsaftonen.

Owen hoppade in sista halvtimmen i Newcastles 0-0-match mot Birmingham och trodde allt var grönt.

Efteråt haltade han ut i omklädningsrummet och meddelade ärligt att foten fortfarande inte var bra, att han långt ifrån är 100 procent.

David Beckham ansåg sig också frisk i Japan för fyra år sen men hoppade undan i varje närkamp, livrädd om den onda fossingen.

Därmed finns det onekligen anledning för svenska mittförsvarare som Olof Mellberg och Teddy Lucic att dra suckar av lättnad. Det blir definitivt lättare att möta en engelsk landslagsduo bestående av, säg...Peter Crouch och Jermaine Defoe, än superduon Rooney-Owen.

Ur den aspekten är den kolsvarta engelska lördagen goda nyheter för Sverige. Den enes död är den andres bröd.

Men nu ska vi väl inte vara såna?

Vi kan ju var sportsliga, slå ut bollen över sidlinjen och skänka en tanke till trion Sven-Göran Eriksson, Tord Grip och Leif Swärd som just nu ligger och kvider i gräset.

Under ett ödesdigert ögonblick förvandlades England från en finalkandidat i VM till – tja, ett normalt England.

Allt som hade byggt upp, allt prat om att Englands talanger skulle blomma ut för fullt under 2006, känns raserat.

Svennis kan få ännu ett...”om bara”

Det kan bli så att Svennis aldrig får den där riktiga chansen att ställa ett helt, friskt, ordinarie England på benen i en stor turtnering. Att han får sluta efter Tyskland med ännu ett...”om bara”.

Om inte både Rooney och Owen kan genomföra VM får vi aldrig veta vad England hade kunnat åstadkomma med Svennis drömelva.

Men så är det för alla. Det gäller att ha täckning bakåt. Jag skrev det förra helgen och upprepar det: Svennis har samma problem som Lasse Lagerbäck. Han sitter i samma klister som om Sverige skulle få Zlatan och Henrik Larsson skadade. Det är för tunt därbakom.

Jag hade tänkt ägna den här krönikan åt att hylla Chelseas fantastiska, magnifika styrkedemonstration när Manchester United spöades med 3-0 i går. Det var den perfekta avslutningen för en José Mourinho som kastade upp både kavajen, slipsen och medaljen (två stycken) i publikhavet.

Men Wayne Rooneys skada lade sordin på stämningen (eller sardin, eftersom vi snackar om portugiser). Det räckte med att se minen på John Terry (ingen fara med hans skada) och Frank Lampard när Rooney bars ut på bår. De såg chockade ut, som om det var VM-bucklan som låg på båren, inte bara Rooney.

Vad Svennis tänkte törs jag inte ens föreställa mig.

Hur säger man ”fuck” på värmländska?

Läs mer:

Peter Wennman