Kung George – av Sverige

FOTBOLL

Sven-Göran Eriksson blev Englands förbundskapten under högljudda protester, men när Sverige 1946 anställde George Raynor hördes inget ramaskri.

Det har sin förklaring. Med en engelsk landslagstränare gick det bättre än någonsin.

Vem var han, britten som förde Sverige till fyra mästerskapsmedaljer?

Kurre Hamrin, Agne Simonsson och Sigge Parling – tre av silverhjältarna 1958 – minns en stor ledare i en liten kropp.

George Raynor och frun Phyllis bjöd in Aftonbladet 1970. Här visar de stolt upp medaljen han fick av kungen.

Med tanke på att hälften av VM-nationerna som snart samlas i Tyskland har hämtat sina förbundskaptener utanför riksgränserna är det säkert många som undrar när Sverige ska haka på trenden.

Gör inte det.

En ungrare, Josef Nagy, ledde Sverige till OS-brons i Paris 1924 och efter honom kom en annan import. Det var när kriget var slut, men striderna på världens fotbollsplaner skulle fortsätta.

– Det är klart att vi också ska ha en tränare från England, men vem?

Putte Kock och de andra potentaterna i Svenska fotbollförbundet hittade inget svar och skickade frågan vidare till en man som borde veta. Det tog ett tag, men sedan kom FA:s sekreterare, den blivande Fifa-presidenten Stanley Rous, med ett förslag: George Raynor, 39.

Guld, brons, silver

Några månader senare, sommaren 1946, la Britannia till vid Londonkajen i Göteborg. Kock, som var ordförande i förbundets uttagningskommitté, var där för att möta engelsmannen.

Han trodde inte sina ögon när britten klev av båten.

Skulle det rymmas en stor ledare i den där lilla kroppen?

Jodå.

? OS-guldet i England 1948.

? VM-bronset i Brasilien 1950.

? OS-bronset i Finland 1952.

? VM-silvret i Sverige 1958.

Det var en av många bortglömd engelsman som ledde de blågula styrkorna under de gyllene åren.

– George Raynor var en go’ gubbe. Det strömmade godhet ur honom. Han var väldigt vänlig på alla sätt och hade förmågan att ingjuta självförtroende i spelarna. När han blev intervjuad inför VM 1958 sa han att vi skulle gå till VM-final. På en bild i tidningen stod han på Nya Ullevi och gjorde v-tecknet. Det var så typiskt honom. Han tyckte att vi hade ett så bra lag och det var han som komponerade det,säger Agne Simonsson, som gjorde ett av målen när Sverige förlorade VM-finalen mot Brasilien med 2-5.

Sigge Parling, en annan av silverhjältarna, bär på samma bild. Samlingarna i Ystad, Como och Lillsved minns han inte bara för fotbollen, utan också för den goda stämningen. Raynor – som själv spelat professionellt och under kriget var tränare i armén – hade en personlighet som gav honom smeknamnet ”Jultomten”.

– Han hade alltid en glad ton och höll glädjen uppe. Det var en god och glad person, som var suverän på att matcha ett lag och se till att mängden träning var lagom. Han tog med sig mycket från England, hade en sådan insikt i fotbollen, säger Parling.

Plötsligt börjar han skratta. Han gör det när han minns alla dagar han blivit väckt med sången ”Tjo, tjim och inget annat”.

– Varje morgon gick han runt och sjöng för att väcka killarna. Han hade raspig röst och var pigg som en ekorre.

Fotbollsmissionär

George Raynor kom till Sverige i en tid då England spred fotbollsmissionärer över hela världen. Under sina tre första år på svensk mark åkte han runt i landet för att hjälpa uttagningskommittén att hitta framtidens landslagsspelare. George Raynor upptäckte både Agne Simonsson, Sigge Parling, Kurre Hamrin och en viss Nacka Skoglund, som bara var 21 år när han fick chansen och gjorde succé i VM 1950. Hamrin hade Raynor som tränare både i AIK och landslaget.

– Jag fick honom som tränare i AIK 1949, då jag var 15–16 år. Det var han som lärde mig att spela högerytter. När det gällde att slå crossbollar blev jag nästan hjärntvättad av honom. Han var själv högerytter som aktiv och såg något i mig, och det har jag haft nytta av hela livet. Om inte knäna varit så dåliga hade jag fortfarande kunnat bli väckt klockan tre på natten, blivit körd till en fotbollsplan och slagit crossbollar så och så, säger Kurre Hamrin.

– Första gången jag träffade honom var på Bosön 1948. Då var jag en av ”morgondagens män”, som hämtades från olika distrikt. Det var gemytligt och trevligt. Han var underbar att ha att göra med, säger Parling.

Geniförklarad

– Jag kom i kontakt med honom 1957, i samband med min första u-landskamp. Han trodde på mig, så jag hade nytta av att han var förbundskapten, säger Simonsson.

Engelsmannen förde AIK till två cupguld under sina tre säsonger i klubben, men det var för insatserna i landslaget han blev geniförklarad. Efter VM 1958 utsågs han till riddare av Vasa­orden under, som Raynor uttryckt det, ”sitt livs stoltaste ögonblick”.

– Han hade en stor del i VM-silvret. Många förbundskaptener kanske lägger in för mycket träning under en turnering, men han kunde verkligen dosera träningen på rätt sätt. Det är viktigt, säger Parling.

– Ja, det råder ingen tvekan om det. Han kanske inte utvecklades oss taktiskt, men han hade förmågan att hitta de rätta spelartyperna, säger Agne Simonsson.

– OS-guld, VM-brons, OS-brons, VM-silver?... George Raynor har betytt otroligt mycket för svensk fotboll, just för sin förmåga att få ihop lagen, säger Kurre Hamrin.

Framgångarna tog inte bara många spelare, utan även George Raynor till Italien. I mitten av 1950-talet tränade han Juventus och Lazio, men inför VM 1958 var han tillbaka i Sverige. Han gjorde likadant inför VM 1962. Då försvann han med Sveriges chanser att nå slutspelet i Chile. När samarbetet bröts flyttade George Raynor tillbaka till Armthorpe utanför Doncaster, där han fortsatte sin tränarkarriär.

Rik på minnen

1970 besöktes han av ett team från Aftonbladet. Det var inte den pigga och ständigt leende man som fotbolls-Sverige lärt känna. George Raynor, då 64, var fattig och sjuk. Reumatismen plågade honom och sjukbidraget på hundra kronor i veckan räckte inte.

– Det enda jag är rik på är minnen, sa han där han satt bland dalahästar, svenska flaggor, en pendyl från AIK och en Vasa-trissa från kung Gustaf VI Adolf.

Reportaget fick Bertil Nordahl, en av OS-hjältarna 1948, att dra igång en insamling. George Raynors hjärta klappade för Sverige, men han glömdes bort av en fotbollsnation som borde stå i evig tacksamhetsskuld. Han dog i nov­ember 1985, på ett sjukhus i Buxton. George Raynor blev 78 år.

– Jag träffade honom sista gången 1983, under en samling med de gamla spelarna. Efter Georges död fick jag ett brev från hans son i England. Han ville att jag skulle skriva till honom. Det gjorde jag, men jag fick aldrig något svar, säger Sigge Parling.

Källa: Svenska fotbollförbundets jubileumsbok 1904–2004.

Stefan Holm