Bank: Resan har börjat – och det är bara vi som har Henke Larsson i laget

FOTBOLL

VISBY

Grått, vått, gulligt och söndersponsrat, men i alla fall – nu har resan börjat.

Var den slutar?

Vet inte, men det är bara Sverige som har Henrik Larsson i laget.

Det är en bra början.

Först körde piloten fel. Inte så att han siktade på Gotland och hamnade på Åland, men han lyckades inte landa förrän på andra försöket.

Min VM-resa började, på det sättet, lite halvkackigt.

För landslaget var det bättre, men det kan ha berott på att Henrik Larsson körde på deras plan.

Spelbolaget har tagit VM-laget till Gotland, PR-chefen hade målat flagga på flinten och stack en mick i ansiktet på både Mellberg och Ibrahimovic och frågade om det var kul att vara på Gotland.

– Nej, jag hatar hela ön. Sänk skiten, sa Zlatan.

Nej, det gjorde han inte. Men det hade varit roligt.

En del nyheter faktiskt

Det fanns, för all del, annat som var roligt. Jag tror till exempel att Zlatan njöt ovanligt mycket av att vara i en miljö som präglas mer av lekfullhet än av polisrazzior.

Det mesta var annars som alltid när landslaget samlas.

Zlatan och Christian Wilhelmsson lekte, Kim Källström slog fina djupledsbollar, Lagerbäck kunde fortfarande inte uttala sin ene mittbacks efternamn och Erik Edman blev tjurig när han missade ett avslut.

Men jag ska inte ljuga, det fanns också en del som var nytt.

De mest slående var att Mikael Nilsson (den funktionelle) hade tagit över Teddy Lucics roll som den som tränar med långbyxor. Och Fredrik Ljungberg var skadad!

Fredrik missade en kall, men skön fotbollssöndag på Gotland. Efter ett kort regn la sig luften hög och raukfri över Gutavallen. 3 000 såg på träningen, de flesta tittade på Europamästaren.

I onsdags stod Henrik Larsson på världens högsta topp och tittade ner.

I går var han på Gutavallen.

Själva grejen med Larsson är just det, att han alltid är d ä r. Frank Rijkaard hyllade den egenskapen hos honom, att han alltid förbereder sig maximalt utifrån varje situation (bänken, ordinarie, ligamatch, final, träning).

Nu ska Henke spela VM, och gud vet att det är en annan sak att spela för Sverige än för Barcelona.

En av de saker jag kommer att minnas från Champions League-finalen är en sekvens alldeles i slutet.

Så här: Barça leder med 2–1 och är fyra minuter ifrån att bli mästare. De rullar boll, spelar på klockan. Belletti, som just gjort sitt första mål för klubben och är på väg att bli matchhjälte, får bollen nere på sin högerkant och spelar till en felvänd Giuly som har Ashley Cole i ryggen.

Giuly är lite illa ute.

Glädjen tog han med sig

Så vad gör Belletti?

Säkrar bakåt? Visar sig för ett enkelt tillbakaspel?

Nä. Belletti tycker att det känns som ett perfekt läge att överlappa, och sätter full fart framåt.

Funktionelle Nilsson skulle aldrig göra så, ingen annan i Sverige heller. Det är som det ska, bara ett tecken på att vårt landslag på gott och ont inte råkar vara Barcelona.

I går såg jag däremot Henrik Larsson ta med sig en sak från Camp Nou till Gutavallen:

En tydlig glädje.

Det är, förstås, en sån sak som låter hopplöst banalt. Det är det inte.

När Larssons lag vunnit en sketen spelövning samlade han allihop i en sån där handbollslandslags-ring för att hoppa och garva ihop.

Det är precis den slags spontana rutin som Barças träningar vimlar av, och som är ett sätt att inte bara ha roligt utan att också markera för varandra att man har roligt. Lite som när Fredrik Ljungbergs Arsenal ger varandra high-tens och kramar varandra före avspark för att visa samhörighet, eller att alla i Arsenal firar varje mål tillsammans.

Det är förstås ingen slump att just de lagen är bäst i Europa på att manifestera sin glädje.

– Vi har en oerhörd glädje när vi tränar, spelar, när vi träffas på morgonen och när vi har tränat färdigt, sa Henke.

Det här landslaget kan få tillbringa sju veckor ihop. Fina och fula dagar, lätta och tjuriga. I går började de den resan, med en hoppande handbollsring à la Barcelona.

Det var en bra början.

Läs mer om VM-uppladdningen:

Simon Bank